Gång på gång: En analys av rekvisitet “upprepad kränkning” vid grov kvinnofridskränkning

Abstract

Gross violation of a woman’s integrity was introduced into Swedish law in 1998 to address a legal protection gap that previous criminal provisions failed to cover. The aim was to legally acknowledge the systematic nature of abuse and repeated violations that many women are subjected to in close relationships. By criminalising a pattern of acts rather than isolated events, the legislator intended to reflect the complex and ongoing harm that often characterises this type of violence.
The offence is regulated in Chapter 4, Section 4 a of the Swedish Penal Code and includes three elements. The acts must be criminal under specified chapters, they must form part of a repeated violation of the victim’s personal integrity, and they must be capable of seriously damaging the victim’s self-esteem. This thesis focuses exclusively on the second element, that is, what constitutes a repeated violation. Since this term is not explicitly defined in the legislation, courts have had to interpret and apply it through case law.
The thesis examines how courts, particularly courts of appeal, have applied this element in practice. Using a legal dogmatic method, four rulings are analysed, two from the Supreme Court and two from courts of appeal. The analysis is conducted in light of preparatory works in order to identify patterns, divergences and implications for legal certainty.
The study finds that there is a lack of consistency regarding how many acts are required for the repetition criterion to be fulfilled. Some courts adopt a quantitative approach and consider three acts as a minimum threshold. Others emphasise the nature of the acts, their relationship to each other and the existence of previous convictions. This raises questions as to whether all case law aligns with the intent of the legislature.
The thesis concludes that while case law increasingly reflects the contextual approach intended by the legislator, variations in interpretation persist. This vagueness allows for a flexible and inclusive application but also poses challenges to legal certainty. Greater clarity and coherence could be needed to balance the protective aim of the offence with the need for predictability for both victims and defendants.

Abstract (Swedish)

Grov kvinnofridskränkning infördes i svensk rätt 1998 för att möta ett rättsskyddsbehov som tidigare straffbestämmelser inte förmådde tillgodose. Syftet var att straffrättsligt synliggöra den systematiska karaktären av våld och kränkningar som många kvinnor utsätts för i nära relationer. Genom att kriminalisera ett mönster av gärningar, snarare än enstaka händelser, har lagstiftaren försökt fånga komplexiteten i den våldsutsatthet som ofta är långvarig, nedbrytande och upprepad.
Bestämmelsen återfinns i 4 kap. 4 a § BrB och innehåller tre rekvisit. Gärningarna ska vara straffbara enligt vissa angivna kapitel, de ska utgöra en upprepad kränkning av målsägandens personliga integritet, och de ska ha varit ägnade att allvarligt skada den utsattas självkänsla. Denna uppsats fokuserar enbart på det andra rekvisitet, det vill säga vad som utgör en upprepad kränkning. Då rekvisitet inte är närmare definierat i lagtexten har domstolarna haft i uppgift att utveckla dess innebörd genom praxis.
Uppsatsen undersöker hur domstolar, särskilt hovrätter, har tolkat och tillämpat rekvisitet i praktiken. Studien genomförs med rättsdogmatisk metod och bygger på en analys av fyra rättsfall, två från Högsta domstolen och två från hovrätterna. Rättspraxis jämförs med förarbetsuttalanden i syfte att identifiera mönster, tolkningsavvikelser och konsekvenser för rättssäkerheten.
Analysen visar att det råder osäkerhet kring hur många gärningar som krävs för att upprepad kränkning ska föreligga. Vissa domstolar tillämpar ett kvantitativt synsätt och utgår från att tre gärningar är en nedre gräns. Andra domstolar tillmäter större vikt vid gärningarnas karaktär, deras inbördes samband samt om tidigare domar finns. Detta väcker frågor om rättspraxis i alla delar är förenlig med lagstiftarens avsikter.
Uppsatsen drar slutsatsen att rättspraxis i viss utsträckning speglar förarbetenas intentioner vad gäller rekvisitet upprepad kränkning, särskilt genom att domstolarna allt oftare gör en helhetsbedömning där gärningarnas allvar och sammanhang vägs in. Samtidigt visar analysen att variationer i tolkningen fortfarande förekommer, vilket skapar en viss osäkerhet kring rättsläget. Den otydlighet som präglar rekvisitet kan delvis förstås som en följd av lagstiftarens vilja att möjliggöra flexibilitet, men detta medför också behov av en mer enhetlig och rättssäker tillämpning som värnar skyddsändamålet.

• author: Sité, Natalie
• supervisor: Sigrid Nikka
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20251
• year: 2025
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: Straffrätt, grov kvinnofridskränkning, brottsoffer, upprepad kränkning, våld i nära relationer, criminal law, intimate partner violence
• language: Swedish
• id: 9190496
• date added to LUP: 2025-06-23 13:27:30
• date last changed: 2025-06-23 13:27:30