Från otillräcklig processledning till otillbörlig rådgivning: En studie om domstolens materiella processledningsansvar avseende parternas grunder i dispositiva tvistemål

Abstract (Swedish)

Uppsatsen behandlar domstolens skyldighet att utöva materiell processledning i förhållande till parternas åberopade rättsfakta i dispositiva tvistemål. Utgångspunkten är den spänning som råder mellan dispositionsprincipen, enligt vilken parterna bestämmer processens ram, och domstolens ansvar för att genom materiell processledning klarlägga processmaterialet. Rättegångsbalken ger begränsad vägledning om var gränsen mellan otillräcklig, tillåten och otillbörlig processledning går, vilket har medfört att frågan om processledningens omfattning är en av de mest omdiskuterade inom processrätten.

Mot denna bakgrund är syftet med uppsatsen att, genom att analysera de normer som reglerar domstolens processledningsansvar, undersöka i vilka situationer underlåten eller alltför långtgående materiell processledning kan utgöra rättegångsfel samt vilka processuella konsekvenser sådana fel kan medföra. Syftet uppnås genom att besvara följande frågeställningar: (i) i vilken omfattning är domstolen skyldig att bedriva materiell processledning avseende parternas grunder i dispositiva tvistemål samt (ii) när kan brister i eller överskridanden av denna skyldighet utgöra rättegångsfel och vilka processuella konsekvenser kan följa av detta? Undersökningen genomförs med en rättsdogmatisk metod och bygger på en analys av lagstiftning, lagförarbeten, prejudikat från Högsta domstolen samt relevant doktrin.

Analysen av den första frågeställningen visar att domstolens skyldighet att utöva materiell processledning är långtgående när det gäller att ingripa mot oklarheter, ofullständigheter och inkonsekvenser i redan åberopat processmaterial. Dispositionsprincipen utgör inte något hinder mot sådan processledning, utan förutsätter i praktiken att domstolen verkar för att parternas processuella intentioner kommer till tydligt och korrekt uttryck. Däremot är processledningsskyldigheten som utgångspunkt starkt begränsad när det gäller att initiera eller föreslå helt nya grunder. Sådana ingripanden förutsätter att processmaterialet ger konkret stöd för att parten kan antas ha avsett åberopa omständigheten, men av misstag underlåtit att göra det. När ett ingripande ska anses ha gått så långt att gränsen för otillbörlig processledning överskrids framstår dock som mindre klart. Beträffande den andra frågeställningen visar uppsatsen att underlåten processledning kan utgöra rättegångsfel, med följder såsom begränsat genomslag av preklusionsreglerna och risk för undanröjande av domen. Alltför långtgående processledning aktualiserar i stället främst jävsreglerna, vilket även det kan leda till undanröjande på grund av bristande opartiskhet.

Den osäkra gränsdragningen innebär att domstolen i tveksamma fall i regel bör prioritera att fullgöra sin processledningsskyldighet, eftersom risken för materiellt oriktiga avgöranden och grova rättegångsfel vid underlåtenhet framstår som mer påtaglig än risken för att välavvägd och öppet utövad processledning ska bedömas som jäv.

Abstract

The thesis examines the court’s duty to exercise direction of proceedings in relation to the parties’ referred circumstances in civil cases amenable to out-of-court settlement. The point of departure is the tension between the principle of party disposition, according to which the parties determine the framework of the proceedings, and the court’s responsibility to clarify the procedural material. As the Swedish Code of Judicial Procedure provides limited guidance on the boundary between insufficient, permissible and impermissible direction of proceedings, the scope of this duty remains one of the most debated issues in procedural law.

Against this background, the thesis analyzes the norms governing the court’s duty of direction of proceedings and examines when deficient or excessively far-reaching direction may constitute a procedural error, as well as the procedural consequences that may follow. The study addresses two research questions: (i) to what extent is the court obliged to exercise direction of proceedings regarding the parties’ causes of action in civil cases amenable to out-of-court settlement, and (ii) when may deficiencies in, or excesses of, this duty amount to a procedural error and what procedural consequences may result therefrom? The study is conducted using a legal dogmatic method and is based on an analysis of legislation, legislative history, precedents from the Swedish Supreme Court, and relevant legal doctrine.

The analysis shows that the court’s duty of direction of proceedings is extensive regarding clarifying ambiguities, deficiencies and inconsistencies in already referred procedural material. The principle of party disposition does not preclude such direction. Rather, it presupposes that the court ensures that the parties’ procedural intentions are expressed clearly and accurately. By contrast, the duty is generally narrowly confined with respect to initiating or suggesting entirely new causes of action, which requires concrete support for the assumption that the party intended to invoke the circumstance but failed to do so by mistake. The boundary between permissible and impermissible direction of proceedings nevertheless remains uncertain. The thesis further demonstrates that a failure to exercise direction of proceedings constitute a procedural error, leading to a reduced application of the rules on preclusion or the setting aside of the judgement. Excessively far-reaching direction of proceedings, by contrast, primarily engages the rules on disqualification and may likewise result in the judgment being set aside due to a lack of impartiality.

Given this uncertainty, the thesis concludes that courts should, in doubtful cases, generally prioritize fulfilling their duty of direction of proceedings, as the risk of materially incorrect judgments and procedural errors resulting from inaction outweighs the risk that well-balanced and transparent direction will be deemed impermissible.

• author: Berndtsson, Isa
• supervisor: Alexander Hardenberger
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• alternative title: From insufficient direction of proceedings to impermissible legal advice: A study of the court’s responsibility for direction of proceedings with regard to the parties’ causes of action in civil cases amenable to out-of-court settlement
• course: JURM02 20252
• year: 2025
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: processrätt, materiell processledning, processledning
• language: Swedish
• id: 9217328
• date added to LUP: 2026-01-21 10:47:18
• date last changed: 2026-01-21 10:47:18