Ekovoltaiska solcellsparker – möjlighet eller risk för vilda bin?
(2025) BIOM02 20242Degree Projects in Biology
- Abstract (Swedish)
- Produktionen av solenergi utgör den snabbast växande energikällan i Europa. Storskaliga solcellsanläggningar kräver stora plana markytor och anläggs därför ofta på jordbruksmark, vilket kan förvärra habitatförluster i redan fragmenterade landskap. Marklevande vildbin är en grupp av arter som drabbats hårt i och med jordbrukets rationalisering. På senare år har intresset för en kombinerad markanvändning inom solcellsanläggningar ökat. Ekovoltaik utgör en sådan samanvändning, där energiproduktion kombineras med åtgärder för att stärka biologisk mångfald, t. ex. via insådd av blommande örter, betesdrift och skapande av faunadepåer. I Sverige har vissa länsstyrelser även börjat föreskriva en sådan skötsel samband med tillstånd. Studier visar... (More)
- Produktionen av solenergi utgör den snabbast växande energikällan i Europa. Storskaliga solcellsanläggningar kräver stora plana markytor och anläggs därför ofta på jordbruksmark, vilket kan förvärra habitatförluster i redan fragmenterade landskap. Marklevande vildbin är en grupp av arter som drabbats hårt i och med jordbrukets rationalisering. På senare år har intresset för en kombinerad markanvändning inom solcellsanläggningar ökat. Ekovoltaik utgör en sådan samanvändning, där energiproduktion kombineras med åtgärder för att stärka biologisk mångfald, t. ex. via insådd av blommande örter, betesdrift och skapande av faunadepåer. I Sverige har vissa länsstyrelser även börjat föreskriva en sådan skötsel samband med tillstånd. Studier visar att solcellsanläggningar har möjlighet att gynna flera organismgrupper, däremot saknas studier på hur solcellsanläggningar kan gynna vildbin.
Denna studie undersöker Svenska ekovoltaiska solcellsanläggningars möjligheter att gynna marklevande vildbin genom olika insatser, samt i vilken grad de kan bidra till med lämpliga födo- och boplatshabitat på en lokal nivå och därmed stärka lokala habitatnätverk. Tolv ekovoltaiska anläggningar valdes ut utifrån intervjuer med markägare och arrendatorer om förekommande åtgärder med potential att gynna vildbin. En GIS-baserad landskapsanalys genomfördes inom en 1 km buffert runt varje anläggning, där ytor av födo- och boplatshabitat kartlades för tidpunkterna före och efter anläggningarnas tillkomst. Potentiella habitatytor inom anläggningarna beräknades, varpå beräkningar av andelar födo- respektive boplatshabitat och deras förändringar över tid utfördes. Konnektiviteten analyserades med tre mått som omfattade habitatens sammanhållning, den relativa storleken av den största sammanhängande habitatytan samt avståndet mellan habitatytor.
Resultaten visade att åtgärder för att gynna vildbin genomförts inom samtliga anläggningar, främst via en insådd av örter och betesdrift med får. I genomsnitt bedömdes ca 43% av anläggningarnas yta kunna användas för habitatutveckling, där större anläggningar bidrog mest. Efter anläggningarnas tillkomst uppmättes små men statistiskt signifikanta ökningar av både födosöks- och boplatshabitat, där födosökshabitat ökade mest. Konnektivitetsanalysen visade små förbättringar i form av en något stärkt sammanhållning och ökad storlek på den största födosöksytan, samt en minskning av avståndet mellan boplatshabitat. En diskussion förs gällande solcellsanläggningars potential för habitatutveckling och länsstyrelsers roll gällande denna. Anläggningarnas totala habitatbidrag och deras betydelse på mindre skalor diskuteras, likaså för- och nackdelar med att tillföra goda habitat i annars isolerade landskap. (Less) - Popular Abstract (Swedish)
- Ekovoltaiska solcellsparker– nya hem till vildbin eller stundande ekologiska fällor?
Klimatförändringar och förlusten av biologisk mångfald utgör allvarliga hot mot människor, djur och natur. I och med EU:s omställning till ett fossilfritt Europa byggs produktionen av solenergi ut i snabb takt. Storskaliga solcellsparker kräver stora plana ytor, vilket ofta innebär att jordbruksmark tas i anspråk. Många hotade arter, som vilda bin, är beroende av små kvarvarande ”öar” av natur i det moderna jordbrukslandskapet. När arbetet med att förhindra en global kris i stället riskerar att förvärra en annan kan läget kännas mörkt, men hur vore det om dessa solcellsparker i stället kunde bli till nya ”grönskande öar” där vildbin kan frodas?
På... (More) - Ekovoltaiska solcellsparker– nya hem till vildbin eller stundande ekologiska fällor?
Klimatförändringar och förlusten av biologisk mångfald utgör allvarliga hot mot människor, djur och natur. I och med EU:s omställning till ett fossilfritt Europa byggs produktionen av solenergi ut i snabb takt. Storskaliga solcellsparker kräver stora plana ytor, vilket ofta innebär att jordbruksmark tas i anspråk. Många hotade arter, som vilda bin, är beroende av små kvarvarande ”öar” av natur i det moderna jordbrukslandskapet. När arbetet med att förhindra en global kris i stället riskerar att förvärra en annan kan läget kännas mörkt, men hur vore det om dessa solcellsparker i stället kunde bli till nya ”grönskande öar” där vildbin kan frodas?
På senare år har nämligen ett nytt intresse inom solenergisektorn vuxit fram, så kallade ekovoltaiska system, där produktion av solenergi kombineras med åtgärder som gynnar naturen, såsom insådd av blommor mellan solcellspanelerna, betesdrift eller skapande av boplatser för insekter. I Sverige har vissa länsstyrelser även börjat ställa juridiska krav på en sådan skötsel. Eftersom en solcellspark har en livslängd på minst 30 år kan en långsiktig och välplanerad skötsel ge upphov till viktiga livsmiljöer för pollinatörer så som vilda bin.
Vilda bin är i behov av en stor rikedom av blommor för sitt födosök. Eftersom de allra flesta vilda bin är marklevande är de dessutom beroende av blottad mark för sitt bobygge. Trots att tidigare studier har visat att solcellsparker kan gynna andra djurgrupper saknas forskning om deras betydelse för vilda bin. Därför hade min studie som syfte att undersöka huruvida svenska solcellsparker kan bidra med födosöks- och boplatsmiljöer för vilda bin, och om de därmed kan bidra till att stärka sammanhållningen av livsmiljöer, på en lokal nivå.
12 av Sveriges största solcellsparker studerades efter intervjuer med driftansvariga om utförda åtgärder för biologisk mångfald. Födo- och boplatsmiljöer kartlades med hjälp av geografiska informationssystem inom ett studieområde på en 1 km radie runt varje anläggning, både före och efter solcellsparkerna anlagts. Andelen av parkerna som skulle kunna utvecklas till potentiella livsmiljöer beräknades, följt av beräkningar av förändringar i andelar födo- och boplatser inom studieområdena. Dessutom undersöktes förändringar i livsmiljöernas sammanhållning, storleken på den största födosöks- och boplatsytan och det genomsnittliga avståndet mellan livsmiljöer.
Mina resultat visar att alla undersökta solcellsparker hade genomfört åtgärder med potential att gynna vildbin. Åtgärder som insådd av blommande örter och fårbete var särskilt vanliga. I två tredjedelar av parkerna hade dessa åtgärder kombinerats, och hos dessa fanns även förelägganden om sådan skötsel från en länsstyrelse. Dessutom hade oavsiktliga boplatsmiljöer skapats i och med anläggande av grusvägar. I genomsnitt bedömdes nästan hälften av markytan inom solcellsparkerna kunna fungera som potentiella livsmiljöer, och andelen var ännu större i de största parkerna. Jämfört med tiden före solcellsparkernas anläggning sågs små men tydliga ökningar av andelen födosöks- och boplatsmiljöer. Ökningen var störst för födosöksytor och även om den procentuella ökningen var förhållandevis liten motsvarande den i genomsnitt ungefär 11–12 fotbollsplaner. Däremot kunde endast marginella förbättringar i sammanhållningen av födo- och boplatsmiljöer inom studieområdena kunde observeras.
Sammanfattningsvis visar studien att svenska ekovoltaiska solcellsparker har en lovande potential att skapa livsmiljöer för marklevande vildbin, särskilt gällande födosöksmiljöer. Länsstyrelsernas bindande förelägganden tycks ha en viktig roll för en långsiktig skötsel och utveckling av dessa miljöer Även om de nya livsmiljöerna bara utgör en liten del av studieområdet handlar det ändå om tillräckligt stora ytor för att kunna ge en lokal betydelse. Resultaten visar dock att livsmiljöerna inom studieområdena är fortsatt uppsplittrade. När livsmiljöer blir isolerade i landskapet kan dessa över tid utvecklas till så kallade ekologiska fällor, attraktiva livsmiljöer som kanske saknar viktiga egenskaper, och som i stället kan få en negativ påverkan på arts utveckling och överlevnad. En ytterligare risk är att de arter som lockats till solcellsparken förlora sina livsmiljöer vid en framtida nedmontering av anläggningen.
För att kunna säkra att dessa solcellsparkers goda utvecklingspotential faktiskt innebär positiva effekter för vildbin behövs fler fältstudier som undersöker livsmiljöernas utveckling över tid. Sådana studier skulle kunna ge upphov till en mer ansvarsfull planering, både vad gäller vilka insatser man väljer att göra för biologisk mångfald inom solcellsparker och deras lokalisering i landskapet.
Masterexamensprojekt inom naturvård och bevarandebiologi, 30 hp 2025
Biologiska instutitionen, Lunds universitet
Handledare: Per Nyström & Maria von Post
Ekoll AB / Biodiversitet och evolution (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/9218815
- author
- Böckert, Malin
- supervisor
-
- Per Nyström LU
- Maria von Post LU
- organization
- course
- BIOM02 20242
- year
- 2025
- type
- H2 - Master's Degree (Two Years)
- subject
- language
- Swedish
- id
- 9218815
- date added to LUP
- 2026-01-15 08:31:35
- date last changed
- 2026-01-15 08:31:35
@misc{9218815,
abstract = {{Produktionen av solenergi utgör den snabbast växande energikällan i Europa. Storskaliga solcellsanläggningar kräver stora plana markytor och anläggs därför ofta på jordbruksmark, vilket kan förvärra habitatförluster i redan fragmenterade landskap. Marklevande vildbin är en grupp av arter som drabbats hårt i och med jordbrukets rationalisering. På senare år har intresset för en kombinerad markanvändning inom solcellsanläggningar ökat. Ekovoltaik utgör en sådan samanvändning, där energiproduktion kombineras med åtgärder för att stärka biologisk mångfald, t. ex. via insådd av blommande örter, betesdrift och skapande av faunadepåer. I Sverige har vissa länsstyrelser även börjat föreskriva en sådan skötsel samband med tillstånd. Studier visar att solcellsanläggningar har möjlighet att gynna flera organismgrupper, däremot saknas studier på hur solcellsanläggningar kan gynna vildbin.
Denna studie undersöker Svenska ekovoltaiska solcellsanläggningars möjligheter att gynna marklevande vildbin genom olika insatser, samt i vilken grad de kan bidra till med lämpliga födo- och boplatshabitat på en lokal nivå och därmed stärka lokala habitatnätverk. Tolv ekovoltaiska anläggningar valdes ut utifrån intervjuer med markägare och arrendatorer om förekommande åtgärder med potential att gynna vildbin. En GIS-baserad landskapsanalys genomfördes inom en 1 km buffert runt varje anläggning, där ytor av födo- och boplatshabitat kartlades för tidpunkterna före och efter anläggningarnas tillkomst. Potentiella habitatytor inom anläggningarna beräknades, varpå beräkningar av andelar födo- respektive boplatshabitat och deras förändringar över tid utfördes. Konnektiviteten analyserades med tre mått som omfattade habitatens sammanhållning, den relativa storleken av den största sammanhängande habitatytan samt avståndet mellan habitatytor.
Resultaten visade att åtgärder för att gynna vildbin genomförts inom samtliga anläggningar, främst via en insådd av örter och betesdrift med får. I genomsnitt bedömdes ca 43% av anläggningarnas yta kunna användas för habitatutveckling, där större anläggningar bidrog mest. Efter anläggningarnas tillkomst uppmättes små men statistiskt signifikanta ökningar av både födosöks- och boplatshabitat, där födosökshabitat ökade mest. Konnektivitetsanalysen visade små förbättringar i form av en något stärkt sammanhållning och ökad storlek på den största födosöksytan, samt en minskning av avståndet mellan boplatshabitat. En diskussion förs gällande solcellsanläggningars potential för habitatutveckling och länsstyrelsers roll gällande denna. Anläggningarnas totala habitatbidrag och deras betydelse på mindre skalor diskuteras, likaså för- och nackdelar med att tillföra goda habitat i annars isolerade landskap.}},
author = {{Böckert, Malin}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Ekovoltaiska solcellsparker – möjlighet eller risk för vilda bin?}},
year = {{2025}},
}