Ledningens opportunistiska handlande under lupp - Intressekonflikten mellan aktieägarkollektivet och bolagsledningen i aktiemarknadsbolag

Abstract

Fåmansbolag eller mindre aktiebolag kännetecknas av att företagsledning och aktieägare helt sammanfaller&semic bolagets aktier ägs av företagsledaren och hans eller hennes familj. Det är företagsledaren som förvaltar bolaget och när det gäller det eventuella överskott (intäkter minus kostnader) som genereras i bolaget under hans eller hennes ledning kan han eller hon bestämma om det antingen ska tillfalla företagsledaren i form av förhöjd lön eller styrelsearvode eller i form av vinstutdelning. Därför uppstår i dylika bolag i princip aldrig någon intressekonflikt mellan aktieägare och bolagsledning. I börsnoterade eller andra större bolag är situationen en annan. Karaktäristiskt för sådana bolag är att de inte har någon dominant ägare utan har många små aktieägare. Bolagsledningen består av personer som inte är aktieägare eller kanske endast äger en liten andel av bolagets aktier. Bolagsledningen utses av aktieägarkollektivet via ett uppdragsavtal. Detta leder till att om ledningen sköter sitt uppdrag och bolaget får överskott kommer det i regel inte ledningen till godo utan tillfaller endast aktieägarkollektivet. Detta kan leda till att en intressekonflikt uppstår mellan ledningen och aktieägarkollektivet. Bolagsledningen kommer att ha ett intresse av att få en andel av överskottet, i form av högre ersättning för sitt arbete eller ha intressen att driva verksamheten på ett sådant sätt att överskottet inte maximeras. Aktieägarna vill däremot ha bästa möjliga avkastning på det kapital de har investerat och således ha hela överskottet utan sådana avbränningar. Detta är det s k agentproblemet, ett begrepp som kommer från agentteorin och som myntades redan på 1930-talet. Agentteorin och agentproblemet kan mer specifikt beskrivas såsom att de grundas på den separationsproblematik som uppkommer genom uppdragsavtalet mellan aktieägaren (uppdragsgivaren, principalen) och ledningen (uppdragstagaren, agenten). Separationen består i att ägande och makt inte längre tillhör aktieägaren utan makten övergår till ledningen. Genom uppdraget anförtror ägarna nämligen åt styrelsen bolagets angelägenheter och samtidigt avhänder de sig möjligheten att fortlöpande följa verksamheten samt att direkt delta i organisationen och den ekonomiska förvaltningen. Genom uppdraget ges följaktligen ledningen ett tämligen stort handlingsutrymme att själv bestämma över verksamheten i bolaget. Ägarnas villkor för detta är att ledningen ska utnyttja detta handlingsutrymme efter ägarnas gemensamma intresse vilket sammanfaller med bolagets vinstmaximeringsintresse. Detta har sin grund i att om bolaget går med vinst kommer detta leda till att aktievärdet ökar och att det kan bli fråga om vinstutdelning. Problemet är dock att på grund av att ägarna inte har möjlighet att löpande kontrollera ledningen är det inte säkert att uppdragstagaren kommer att tillvarata vinstmaximeringsintresset. Dessutom, genom att personerna som ingår i ledningen inte äger aktier eller endast få aktier i bolaget, kommer de inte heller känna de ekonomiska konsekvenserna av de beslut de tar i bolaget. Även detta medför att ägarna inte kan vara säkra på att ledningen handlar efter vinstmaximeringsintresset. Vidare leder ledningens ställning i bolagsorganisationen och det faktum att ägarna genom uppdragsavtalet har avhänt sig möjligheten att fortlöpande kontrollera verksamheten även till en annan problematik. All information som berör bolaget kommer på grund av bolagsstrukturen hamna först hos ledningen, vilket medför att ledningen kommer att ha ett informationsövertag i bolaget jämfört med ägarna som de enligt uppdragsavtalet bör använda i bolagets intresse och därmed ägarkollektivets intresse. Att ledningen agerar i bolagets bästa intresse med informationen kan ägarna inte vara vissa om. Ledningen kan nämligen utnyttja informationen för att istället gynna sina egna intressen på bekostnad av sin uppdragsgivare, ägarna. För att försäkra sig om att ledningen inte ska agera opportunistiskt utan i alla lägen tillvarata bolagets vinstintresse måste ägarna övervaka bolagsledningen. Problemet med detta är dock att övervakningen är förknippad med kostnader (s k agentkostnader) i form av tid och pengar. Med andra ord måste aktieägarna bredvid sina riskkapitalsatsningar i bolaget även lägga ner resurser på att övervaka att deras kapital förvaltas i deras intresse. Detta medför att aktiebolagsformen effektivitet som ett sätt att få ut så mycket avkastning som möjligt minskas. Ur en samhällsekonomisk synpunkt är detta något som bör undvikas. Därför är det ytterst viktigt att dessa agentkostnader minskas på ett sådant sätt att samtidigt benägenheten till opportunistisk agerande från ledningens sida bekämpas. Det finns flera möjligheter som erbjuder medel för detta. Dels tillhandhåller rättsordningen olika tvingande lagregler och då framförallt genom aktiebolagslagen (ABL), dels finns det olika medel utanför rättsordningen som kan erbjuda effektiva kontrollmekanismer. Eftersom en stor del av dessa medel är nära förknippade med frågor som berör ägarstyrningen i aktiebolag kan det sägas att det är genom corporate governance man kan hitta möjliga lösningar på problematiken. Frågan är bara om dessa medel är tillräckligt effektiva för att tillgodose det avsedda syftet. Kanske finns det andra lösningar som skulle kunna bli ännu verkningsfullare och därför borde utnyttjas. En sådan lösning som föreslås i denna uppsats kan vara inrättandet av en allmän aktieägarombudsman.

• author: Axelsson, Reka B.
• supervisor: Katarina Olsson
• organization: Department of Law
• year: 2005
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Associationsrätt
• language: Swedish
• id: 1555973
• date added to LUP: 2010-03-08 15:55:19
• date last changed: 2010-03-08 15:55:19