Bevisproblematik vid beskattning av förmåner från fåmansföretag
(2001)Department of Law
- Abstract
- Eftersom stoppreglerna har avskaffats skall beskattning av fåmansföretagarna ske enligt allmänna regler. En konsekvens av detta är att förmånsbeskattningsproblematiken för fåmansföretag och deras ägare blivit aktuell i större utsträckning idag än tidigare. Examensarbetet analyserar den nya fåmansföretagslagstiftningen ur ett bevisrättsligt perspektiv. Examensarbetet ger också förslag på hur den bevisrättsliga problematiken kan lösas. Uppsatsen inleds med ett historiskt avsnitt. Här bearbetas förarbetena till de slopade stoppreglerna. Den doktrinella diskussionen tas upp. Inrikting sker mot avskaffandet av stoppregeln i 32 § anv. p. 14, 1 st. KL. Slutsatsen är att regeln borde behållts. Efter en genomgång av de generellt giltiga principerna... (More)
- Eftersom stoppreglerna har avskaffats skall beskattning av fåmansföretagarna ske enligt allmänna regler. En konsekvens av detta är att förmånsbeskattningsproblematiken för fåmansföretag och deras ägare blivit aktuell i större utsträckning idag än tidigare. Examensarbetet analyserar den nya fåmansföretagslagstiftningen ur ett bevisrättsligt perspektiv. Examensarbetet ger också förslag på hur den bevisrättsliga problematiken kan lösas. Uppsatsen inleds med ett historiskt avsnitt. Här bearbetas förarbetena till de slopade stoppreglerna. Den doktrinella diskussionen tas upp. Inrikting sker mot avskaffandet av stoppregeln i 32 § anv. p. 14, 1 st. KL. Slutsatsen är att regeln borde behållts. Efter en genomgång av de generellt giltiga principerna för taxering av förtäckta förmåner enligt allmänna regler följer ett kapitel där begreppen ''dispositionsrätt'' och ''åtnjutande'' diskuteras. Resultatet av denna diskussion är att det enligt allmänna regler inte går att beskatta ''dispositionsrätten'' till en förmån. Rättsläget förändras inte av att IL tillämpas. I nästa moment behandlas rättssäkerheten i taxeringsförfarandet samt svensk skatterättslig lagtolkning. Vad gäller rättssäkerheten i taxeringsförfarandet tas bland annat upp att domstolar och myndigheter måste motivera sina utslag på ett tillfredsställande sätt för att medborgarna skall känna ett förtroende för den dömande verksamheten. Vad gäller svensk skatterättslig lagtolkning tas upp det förhållandet att förarbetenas betydelse på senare år har minskat och att det är den skatterättsliga regelns ordalydelse som har företräde. I det nästkommande kapitlet utreds bevisbördans placering och beviskravet vid beskattning av förmåner från fåmansföretag till ägaren. När det gäller bevisbördans placering har jag i uppsatsen kommit fram till att det finns en huvudregel i bevisbördehänssende. Denna innebär att det allmänna svarar för intäktssidan medans den skattskyldige svarar för kostnadssidan. En förmån är en intäkt för den skattskyldige. Utgångspunkten för bevisbördan vid påförande av förmån är således att den ligger på skattemyndigheten. Vid analys av rättsfallen Rå 1992 not 191 och Rå 1992 ref 108 har doktrin uttalat att höga beviskrav torde ställas på fåmansföretagaren. Vid undersökning av RSV:s skrivelser Dnr 79/87-309 och Dnr 39404-92/200 har samma sak framförts av RSV. Jag ställer mig tveksam till denna uppfattning. I slutsatserna diskuteras bland annat om det är befogat att kräva ett högre beviskrav för skattemyndigheten då fåmansföretag lämnar in kontroll- uppgifter till densamma. I den fortsatta överläggningen besvaras frågan om det är det faktiska åtnjutandet eller dispositionsrätten till en förmån som skall beskattas. Även regeringens uttalande i prop. 1999/2000:15 ifrågasätts. Samma sak gäller prop. 1999/2000:2. Regeringsrättens domar mål nr. 7656-1999 och mål nr. 4345-1999 analyseras, därmed bekräftas också frågan om förmånsbeskattning av fåmansföretagare till sin natur är mer av en bevisfråga än en sakfråga. Här tas även upp det förhållandet att huvudregeln i bevisbördehänseende inte alltid är av fast struktur utan kan anpassas till gällande förhållanden. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1556946
- author
- Dimitrievski, Nick
- supervisor
- organization
- year
- 2001
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Skatterätt
- language
- Swedish
- id
- 1556946
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:20
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:20
@misc{1556946,
abstract = {{Eftersom stoppreglerna har avskaffats skall beskattning av fåmansföretagarna ske enligt allmänna regler. En konsekvens av detta är att förmånsbeskattningsproblematiken för fåmansföretag och deras ägare blivit aktuell i större utsträckning idag än tidigare. Examensarbetet analyserar den nya fåmansföretagslagstiftningen ur ett bevisrättsligt perspektiv. Examensarbetet ger också förslag på hur den bevisrättsliga problematiken kan lösas. Uppsatsen inleds med ett historiskt avsnitt. Här bearbetas förarbetena till de slopade stoppreglerna. Den doktrinella diskussionen tas upp. Inrikting sker mot avskaffandet av stoppregeln i 32 § anv. p. 14, 1 st. KL. Slutsatsen är att regeln borde behållts. Efter en genomgång av de generellt giltiga principerna för taxering av förtäckta förmåner enligt allmänna regler följer ett kapitel där begreppen ''dispositionsrätt'' och ''åtnjutande'' diskuteras. Resultatet av denna diskussion är att det enligt allmänna regler inte går att beskatta ''dispositionsrätten'' till en förmån. Rättsläget förändras inte av att IL tillämpas. I nästa moment behandlas rättssäkerheten i taxeringsförfarandet samt svensk skatterättslig lagtolkning. Vad gäller rättssäkerheten i taxeringsförfarandet tas bland annat upp att domstolar och myndigheter måste motivera sina utslag på ett tillfredsställande sätt för att medborgarna skall känna ett förtroende för den dömande verksamheten. Vad gäller svensk skatterättslig lagtolkning tas upp det förhållandet att förarbetenas betydelse på senare år har minskat och att det är den skatterättsliga regelns ordalydelse som har företräde. I det nästkommande kapitlet utreds bevisbördans placering och beviskravet vid beskattning av förmåner från fåmansföretag till ägaren. När det gäller bevisbördans placering har jag i uppsatsen kommit fram till att det finns en huvudregel i bevisbördehänssende. Denna innebär att det allmänna svarar för intäktssidan medans den skattskyldige svarar för kostnadssidan. En förmån är en intäkt för den skattskyldige. Utgångspunkten för bevisbördan vid påförande av förmån är således att den ligger på skattemyndigheten. Vid analys av rättsfallen Rå 1992 not 191 och Rå 1992 ref 108 har doktrin uttalat att höga beviskrav torde ställas på fåmansföretagaren. Vid undersökning av RSV:s skrivelser Dnr 79/87-309 och Dnr 39404-92/200 har samma sak framförts av RSV. Jag ställer mig tveksam till denna uppfattning. I slutsatserna diskuteras bland annat om det är befogat att kräva ett högre beviskrav för skattemyndigheten då fåmansföretag lämnar in kontroll- uppgifter till densamma. I den fortsatta överläggningen besvaras frågan om det är det faktiska åtnjutandet eller dispositionsrätten till en förmån som skall beskattas. Även regeringens uttalande i prop. 1999/2000:15 ifrågasätts. Samma sak gäller prop. 1999/2000:2. Regeringsrättens domar mål nr. 7656-1999 och mål nr. 4345-1999 analyseras, därmed bekräftas också frågan om förmånsbeskattning av fåmansföretagare till sin natur är mer av en bevisfråga än en sakfråga. Här tas även upp det förhållandet att huvudregeln i bevisbördehänseende inte alltid är av fast struktur utan kan anpassas till gällande förhållanden.}},
author = {{Dimitrievski, Nick}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Bevisproblematik vid beskattning av förmåner från fåmansföretag}},
year = {{2001}},
}