1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn i svensk rätt
(2009)Department of Law
- Abstract
- Den ökade rörligheten över gränserna har medfört ett allt större behov av samarbete mellan länder. Samarbetet behövs för att motverka att föräldrar eller vårdnadshavare olovligen för med sig sina barn till ett annat land eller olovligen kvarhåller dem i ett land där barnet inte har sitt hemvist. Med olovligt bortförande av barn menas de fall där en förälder eller vårdnadshavare utan lov för med sig sitt barn till ett annat land i syfte att undanhålla barnet från den andra föräldern eller vårdnadshavaren. Syftet med 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen) är att skydda barn mot de skadliga effekterna av ett olovligt bortförande eller kvarhållande. Konventionen avser att lösa... (More)
- Den ökade rörligheten över gränserna har medfört ett allt större behov av samarbete mellan länder. Samarbetet behövs för att motverka att föräldrar eller vårdnadshavare olovligen för med sig sina barn till ett annat land eller olovligen kvarhåller dem i ett land där barnet inte har sitt hemvist. Med olovligt bortförande av barn menas de fall där en förälder eller vårdnadshavare utan lov för med sig sitt barn till ett annat land i syfte att undanhålla barnet från den andra föräldern eller vårdnadshavaren. Syftet med 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen) är att skydda barn mot de skadliga effekterna av ett olovligt bortförande eller kvarhållande. Konventionen avser att lösa den nödsituation som uppstår när ett barn rycks upp ur sin invanda miljö där barnets känslomässiga och sociala förankring finns. I en sådan situation gäller det att säkerställa ett snabbt återförande av barnet och att återställa det faktiska läget som det var innan det olovliga bortförandet eller kvarhållandet ägde rum. Det kan även röra sig om ett olovligt kvarhållande av barnet i ett annat land, till exempel efter en umgängesperiod. Sveriges anslutning till Haagkonventionen innebär att det är möjligt att få ett barn överflyttat från ett land till ett annat om barnet är olovligen bortfört eller kvarhållet där. Det som bland annat styr om barnet ska överflyttas är barnets hemvist. Uttrycket ''habitual residence'' har fått en avgörande betydelse för tillämpningen av Haagkonventionen. Enligt 11 § Lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (verkställighetslagen) ska ett barn som olovligen hålls kvar här på ansökan flyttas över till den från vilken barnet undanhålls, om barnet omedelbart före kvarhållandet eller bortförandet hade hemvist i en stat som tillträtt Haagkonventionen. Ett bortförande av ett barn från ett land till Sverige kan inte anses som olovligt om barnet hade hemvist i Sverige omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet. Hade barnet däremot hemvist i det land där det påstås ha bortförts från eller i det land till vilket barnet skulle ha återlämnats om inte det påstådda kvarhållandet hade ägt rum, är bortförandet eller kvarhållandet olovligt. Hemvistbegreppet har dock aldrig fått en enhetlig eller tydlig tolkning. Det finns inga riktlinjer man kan följa stadgade i vare sig svensk rätt eller enligt Haagkonventionen. Det som då återstår är att undersöka rättspraxis samt doktrinen och försöka utröna om där finns ett mönster. Svenska domstolar har många gånger tagit upp frågan om hemvist vid olovliga bortföranden av barn och vissa av de vägledande rättfallen presenteras i kapitel 5 nedan. En bärande tanke enligt Haagkonventionen är att barnets bästa är av största vikt i frågor som rör vårdnaden om barnet. Barnets bästa liksom många andra principer har Haagkonventionen och barnkonventionen gemensamt. Barnkonventionen är även den ratificerad i Sverige. Barnets bästa ska alltid beaktas, detta gäller både barnets situation, behov samt intressen. Låter man andra intressen väga tyngre i en process som rör barnet krävs enligt Barnkonventionen att beslutande myndigheter så långt som möjligt har försäkrat sig om och redovisat för att barnets bästa tagits i beaktande. Det är Utrikesdepartementet som är centralmyndighet när det gäller olovligt bortförda eller kvarhållna barn, i Sverige. De har som uppgift att ta emot anmälningar om olovligen bortförda eller kvarhållna barn, förmedla hjälp mellan centralmyndigheter i andra konventionsstater samt få till stånd lösningar på frivillig väg. Haagkonventionen är implementerad i svensk rätt genom verkställighetslagen. En ansökan om verkställighet görs hos allmän domstol i Sverige, det vill säga att tingsrätten är första instans. Dessa mål ska handläggas skyndsamt och vara avgjorda inom sex veckor från det att ansökan om överflyttning gjordes. Själva förfarandet följer föräldrabalkens 21 kapitel och därmed kan det utdömas ingripande åtgärder för den förälder som vägrar att lämna ut eller överflytta barnet. Till skydd för barnet finns även vissa möjligheter att vägra lämna ut barnet enligt Haagkonventionen och verkställighetslagen. Dessa kallas för vägransgrunder men har ännu inte i praxis fått så stort genomslag. Enligt verkställighetslagen får överflyttning vägras bland annat om ansökan om överflyttning gjordes efter att ett år har förflutit från det att det olovliga bortförandet eller kvarhållandet skedde. Överflyttning får även vägras om det finns en allvarlig risk för att överflyttningen skadar barnets kroppsliga eller själsliga hälsa eller i övrigt försätter barnet i en situation som inte är godtagbar samt om barnet själv motsätter sig överflyttningen och barnet har nått en sådan mognad och ålder att hans eller hennes vilja bör beaktas. Dessa vägransgrunder åberopas ofta av den förälder som bortfört barnet och hänvisar nästan i alla fall till den andre förälderns dåliga person. Vägransgrunderna ska dock i de flesta fall tolkas och tillämpas mycket restriktivt och prövas i barnets hemviststat dit barnet också ska överflyttas. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1557011
- author
- Edgren, Katarina
- supervisor
- organization
- year
- 2009
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Familjerätt
- language
- Swedish
- id
- 1557011
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:20
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:20
@misc{1557011,
abstract = {{Den ökade rörligheten över gränserna har medfört ett allt större behov av samarbete mellan länder. Samarbetet behövs för att motverka att föräldrar eller vårdnadshavare olovligen för med sig sina barn till ett annat land eller olovligen kvarhåller dem i ett land där barnet inte har sitt hemvist. Med olovligt bortförande av barn menas de fall där en förälder eller vårdnadshavare utan lov för med sig sitt barn till ett annat land i syfte att undanhålla barnet från den andra föräldern eller vårdnadshavaren. Syftet med 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen) är att skydda barn mot de skadliga effekterna av ett olovligt bortförande eller kvarhållande. Konventionen avser att lösa den nödsituation som uppstår när ett barn rycks upp ur sin invanda miljö där barnets känslomässiga och sociala förankring finns. I en sådan situation gäller det att säkerställa ett snabbt återförande av barnet och att återställa det faktiska läget som det var innan det olovliga bortförandet eller kvarhållandet ägde rum. Det kan även röra sig om ett olovligt kvarhållande av barnet i ett annat land, till exempel efter en umgängesperiod. Sveriges anslutning till Haagkonventionen innebär att det är möjligt att få ett barn överflyttat från ett land till ett annat om barnet är olovligen bortfört eller kvarhållet där. Det som bland annat styr om barnet ska överflyttas är barnets hemvist. Uttrycket ''habitual residence'' har fått en avgörande betydelse för tillämpningen av Haagkonventionen. Enligt 11 § Lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (verkställighetslagen) ska ett barn som olovligen hålls kvar här på ansökan flyttas över till den från vilken barnet undanhålls, om barnet omedelbart före kvarhållandet eller bortförandet hade hemvist i en stat som tillträtt Haagkonventionen. Ett bortförande av ett barn från ett land till Sverige kan inte anses som olovligt om barnet hade hemvist i Sverige omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet. Hade barnet däremot hemvist i det land där det påstås ha bortförts från eller i det land till vilket barnet skulle ha återlämnats om inte det påstådda kvarhållandet hade ägt rum, är bortförandet eller kvarhållandet olovligt. Hemvistbegreppet har dock aldrig fått en enhetlig eller tydlig tolkning. Det finns inga riktlinjer man kan följa stadgade i vare sig svensk rätt eller enligt Haagkonventionen. Det som då återstår är att undersöka rättspraxis samt doktrinen och försöka utröna om där finns ett mönster. Svenska domstolar har många gånger tagit upp frågan om hemvist vid olovliga bortföranden av barn och vissa av de vägledande rättfallen presenteras i kapitel 5 nedan. En bärande tanke enligt Haagkonventionen är att barnets bästa är av största vikt i frågor som rör vårdnaden om barnet. Barnets bästa liksom många andra principer har Haagkonventionen och barnkonventionen gemensamt. Barnkonventionen är även den ratificerad i Sverige. Barnets bästa ska alltid beaktas, detta gäller både barnets situation, behov samt intressen. Låter man andra intressen väga tyngre i en process som rör barnet krävs enligt Barnkonventionen att beslutande myndigheter så långt som möjligt har försäkrat sig om och redovisat för att barnets bästa tagits i beaktande. Det är Utrikesdepartementet som är centralmyndighet när det gäller olovligt bortförda eller kvarhållna barn, i Sverige. De har som uppgift att ta emot anmälningar om olovligen bortförda eller kvarhållna barn, förmedla hjälp mellan centralmyndigheter i andra konventionsstater samt få till stånd lösningar på frivillig väg. Haagkonventionen är implementerad i svensk rätt genom verkställighetslagen. En ansökan om verkställighet görs hos allmän domstol i Sverige, det vill säga att tingsrätten är första instans. Dessa mål ska handläggas skyndsamt och vara avgjorda inom sex veckor från det att ansökan om överflyttning gjordes. Själva förfarandet följer föräldrabalkens 21 kapitel och därmed kan det utdömas ingripande åtgärder för den förälder som vägrar att lämna ut eller överflytta barnet. Till skydd för barnet finns även vissa möjligheter att vägra lämna ut barnet enligt Haagkonventionen och verkställighetslagen. Dessa kallas för vägransgrunder men har ännu inte i praxis fått så stort genomslag. Enligt verkställighetslagen får överflyttning vägras bland annat om ansökan om överflyttning gjordes efter att ett år har förflutit från det att det olovliga bortförandet eller kvarhållandet skedde. Överflyttning får även vägras om det finns en allvarlig risk för att överflyttningen skadar barnets kroppsliga eller själsliga hälsa eller i övrigt försätter barnet i en situation som inte är godtagbar samt om barnet själv motsätter sig överflyttningen och barnet har nått en sådan mognad och ålder att hans eller hennes vilja bör beaktas. Dessa vägransgrunder åberopas ofta av den förälder som bortfört barnet och hänvisar nästan i alla fall till den andre förälderns dåliga person. Vägransgrunderna ska dock i de flesta fall tolkas och tillämpas mycket restriktivt och prövas i barnets hemviststat dit barnet också ska överflyttas.}},
author = {{Edgren, Katarina}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn i svensk rätt}},
year = {{2009}},
}