Tvångsinlösen av aktier enligt 2005 års aktiebolagslag
(2007)Department of Law
- Abstract
- Sedan den 1 januari 2006 gäller en ny aktiebolagslag (ABL). I denna har bl.a. reglerna om tvångsinlösen av minoritetsaktier ändrats i både redaktionellt och materiellt hänseende. Det övergripande syftet med uppsatsen är att undersöka och belysa reglerna om tvångsinlösen för att därmed kunna diskutera vilka rättsliga problem som dessa regler kan innebära för t.ex. minoritetsskyddet. Numera regleras inlöseninstitutet i 22 kap. ABL, vilket ger en aktieägare, som innehar mer än nio tiondelar av aktierna i ett bolag (majoritetsägare), rätt att lösa in övriga aktieägares (minoritetsägare) aktier. På motsvarande sätt har en minoritetsägare rätt att i en sådan situation kräva att få sitt aktieinnehav inlöst. Tvångsinlösen är således ett... (More)
- Sedan den 1 januari 2006 gäller en ny aktiebolagslag (ABL). I denna har bl.a. reglerna om tvångsinlösen av minoritetsaktier ändrats i både redaktionellt och materiellt hänseende. Det övergripande syftet med uppsatsen är att undersöka och belysa reglerna om tvångsinlösen för att därmed kunna diskutera vilka rättsliga problem som dessa regler kan innebära för t.ex. minoritetsskyddet. Numera regleras inlöseninstitutet i 22 kap. ABL, vilket ger en aktieägare, som innehar mer än nio tiondelar av aktierna i ett bolag (majoritetsägare), rätt att lösa in övriga aktieägares (minoritetsägare) aktier. På motsvarande sätt har en minoritetsägare rätt att i en sådan situation kräva att få sitt aktieinnehav inlöst. Tvångsinlösen är således ett expropriativt förfarande. Man brukar framhålla flera syften bakom inlöseninstitutet såsom att underlätta fusion och koncentrationer samt tillgodose en acceptabel avvägning mellan majoritetsintresset och minoritetsskyddet. Det kan finnas flera skäl till varför en aktieägare vill ha ett totalt aktieinnehav i ett bolag. Ett hundraprocentigt ägande innebär t.ex. att beslut i dotterbolaget kan tas utan hänsyn till olika minoritetsskyddsregler. Uppköp av aktiebolag förekommer i stor omfattning och är ett normalt inslag i den koncentrationsprocess som pågår i näringslivet. Det förelåg därför ett behov av modernisering och klargörande av de gamla reglerna. Fokusen i denna uppsats ligger på reglerna om de materiella förutsättningarna för tvångsinlösen och på värderingsreglerna. På båda dessa områden har det skett väsentliga förändringar. T.ex. har kretsen av inlösenberättigade / inlösenskyldiga vidgats. Det rättssubjekt som vill utnyttja lösenrätten kan numera vara både en fysisk och juridisk person. Även andra juridiska personer än aktiebolag kan använda sig av inlöseninstitutet. Detta gäller även utländska rättssubjekt. I 2005 års ABL är det tillräckligt att majoritetsägaren har mer än 90 % av antalet aktier i bolaget, d.v.s. denne behöver inte inneha ett visst antal röster. I den nya lagen medräknas också alla rättssubjekts indirekta innehav och man har klargjort att konvertibler och teckningsoptioner numera kan inlösas. Regelförändringarna medför att tidigare oklara frågor, som tex. frågan om utländska rättssubjekt, om vilka som kan räknas som moderbolag i inlösensammanhang och om konvertibler och teckningsoptioner har klargjorts. Dock råder fortfarande några frågetecken kring t.ex. aktieinnehav grundat på aktielån. Då det vanligen är majoritetsägaren som påkallar inlösen kan dock en vidgad krets och underlättade krav för inlösen innebära risk för att reglerna missbrukas. Det kan också uppstå svårigheter då inlösen berör utländska rättssubjekt. Det kan t.ex. bli problem med att tvångsvis verkställa skiljedom om lösen utomlands vilket kan göra minoritetsägaren i praktiken rättslös. Vid värdering av minoritetsaktierna har den huvudregel, som gällt i praxis, nu fastslagits i ABL. Denna innebär att lösenbeloppet skall bestämmas utifrån det pris för aktien som kan påräknas vid en försäljning under normala förhållanden, d.v.s. ett marknadspris är utgångspunkten. För börsnoterade aktier innebär detta att värderingen sker enligt börsvärdet. Vid värdering av de onoterade aktierna torde det vara svårt att finna ett marknadsvärde. Därmed sker istället en värdering av företaget enligt olika teoretiska värderingsmetoder. Själva värderingen skall ske den dag då inlösen påkallas (påkallandedagen). Har ett offentligt bud, som riktats till samtliga återstående aktieägare, föregått inlösenförfarandet, skall den s.k. särregeln tillämpas. Det krävs dock att minst nio tiondelar av de, som erbjudandet riktat sig till, har accepterat budet. Särregeln kan sägas vara en presumtionsregel där storleken på det erbjudande, som ett stort antal aktieägare har accepterat, presumeras utgöra ett riktigt värde på aktien om inte särskilda skäl talar för ett annat värde. Det är dock inte helt klart vilka omständigheter som konstituerar särskilda skäl. Särregelns tillämpningsområde har i 2005 års ABL vidgats då man i lagen har slopat kravet på att majoritetsägaren skulle ha förvärvat större delen av sitt innehav genom budet. Denna ändring är starkt till majoritetsägarens fördel eftersom denne kan ha ett mycket stort aktieinnehav redan innan budet och därmed i praktiken ha full kontroll över bolaget. Det ger majoritetsägare möjlighet att erbjuda lägre belopp då det inte torde finnas utrymme för konkurrerande bud. Det har anförts många argument mot värderingsreglerna, bl.a. att en alltför förutsättningslös tillämpning av börsvärdet som utgångspunkt vid värderingen av noterade aktier kan försämra minoritetsägares ställning. Främst gäller diskussionen om börskursens opålitlighet som ett riktigt värde på aktien och att minoritetsägare inte får del av de övervärden som kan finnas i bolaget. Då en aktieägare innehar mer än 90 % av aktierna i bolaget har majoritetsägaren möjlighet att vidta handlingar som pressar ner börskursen och det torde råda brist på en fungerande aktiemarknad. Detta innebär att aktien omsätts i liten utsträckning och att kursen inte speglar ett riktigt värde på aktien. Har inlösen föregåtts av ett offentligt bud brukar dessutom börskursen styras av storleken på budet. I de fall börskursen inte är ett rättmätigt värde på aktien utan för lågt värde innebär det att det sker värdeöverföringar till majoritetsägaren på minoritetsägarens bekostnad. De nya inlösenreglerna är majoritetsvänliga då de mest tillgodoser majoritetsägares önskan om ökade möjligheter till inlösen samt snabbare och enklare förfaranden. Reglerna innebär att större förutsägbarhet uppnås och att inlösenprocesserna torde bli smidigare och avgöras fortare, vilket i och för sig kan vara även till minoritetsägares förmån. Dock är frågan om denna fördel alltid är motiverad med tanke på den utsatta situation minoritetsägare befinner sig i. Då det rör sig om ett expropriativt förfarande bör det innebära att det ibland krävs komplicerade undersökningar och värderingar för att få fram det riktiga värde som minoritetsägaren skall ersättas med. För att undvika att effekten blir att majoritetsägare gynnas på minoritetsägares bekostnad är det därför viktigt att skiljemän och domare är flexibla och vågar t.ex. frångå börskursen eller det offentliga budet utan större betänkligheter om dessa inte ger rättvisande värde på aktien. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1558218
- author
- Hellmo, Teresa
- supervisor
- organization
- year
- 2007
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Associationsrätt
- language
- Swedish
- id
- 1558218
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:22
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:22
@misc{1558218,
abstract = {{Sedan den 1 januari 2006 gäller en ny aktiebolagslag (ABL). I denna har bl.a. reglerna om tvångsinlösen av minoritetsaktier ändrats i både redaktionellt och materiellt hänseende. Det övergripande syftet med uppsatsen är att undersöka och belysa reglerna om tvångsinlösen för att därmed kunna diskutera vilka rättsliga problem som dessa regler kan innebära för t.ex. minoritetsskyddet. Numera regleras inlöseninstitutet i 22 kap. ABL, vilket ger en aktieägare, som innehar mer än nio tiondelar av aktierna i ett bolag (majoritetsägare), rätt att lösa in övriga aktieägares (minoritetsägare) aktier. På motsvarande sätt har en minoritetsägare rätt att i en sådan situation kräva att få sitt aktieinnehav inlöst. Tvångsinlösen är således ett expropriativt förfarande. Man brukar framhålla flera syften bakom inlöseninstitutet såsom att underlätta fusion och koncentrationer samt tillgodose en acceptabel avvägning mellan majoritetsintresset och minoritetsskyddet. Det kan finnas flera skäl till varför en aktieägare vill ha ett totalt aktieinnehav i ett bolag. Ett hundraprocentigt ägande innebär t.ex. att beslut i dotterbolaget kan tas utan hänsyn till olika minoritetsskyddsregler. Uppköp av aktiebolag förekommer i stor omfattning och är ett normalt inslag i den koncentrationsprocess som pågår i näringslivet. Det förelåg därför ett behov av modernisering och klargörande av de gamla reglerna. Fokusen i denna uppsats ligger på reglerna om de materiella förutsättningarna för tvångsinlösen och på värderingsreglerna. På båda dessa områden har det skett väsentliga förändringar. T.ex. har kretsen av inlösenberättigade / inlösenskyldiga vidgats. Det rättssubjekt som vill utnyttja lösenrätten kan numera vara både en fysisk och juridisk person. Även andra juridiska personer än aktiebolag kan använda sig av inlöseninstitutet. Detta gäller även utländska rättssubjekt. I 2005 års ABL är det tillräckligt att majoritetsägaren har mer än 90 % av antalet aktier i bolaget, d.v.s. denne behöver inte inneha ett visst antal röster. I den nya lagen medräknas också alla rättssubjekts indirekta innehav och man har klargjort att konvertibler och teckningsoptioner numera kan inlösas. Regelförändringarna medför att tidigare oklara frågor, som tex. frågan om utländska rättssubjekt, om vilka som kan räknas som moderbolag i inlösensammanhang och om konvertibler och teckningsoptioner har klargjorts. Dock råder fortfarande några frågetecken kring t.ex. aktieinnehav grundat på aktielån. Då det vanligen är majoritetsägaren som påkallar inlösen kan dock en vidgad krets och underlättade krav för inlösen innebära risk för att reglerna missbrukas. Det kan också uppstå svårigheter då inlösen berör utländska rättssubjekt. Det kan t.ex. bli problem med att tvångsvis verkställa skiljedom om lösen utomlands vilket kan göra minoritetsägaren i praktiken rättslös. Vid värdering av minoritetsaktierna har den huvudregel, som gällt i praxis, nu fastslagits i ABL. Denna innebär att lösenbeloppet skall bestämmas utifrån det pris för aktien som kan påräknas vid en försäljning under normala förhållanden, d.v.s. ett marknadspris är utgångspunkten. För börsnoterade aktier innebär detta att värderingen sker enligt börsvärdet. Vid värdering av de onoterade aktierna torde det vara svårt att finna ett marknadsvärde. Därmed sker istället en värdering av företaget enligt olika teoretiska värderingsmetoder. Själva värderingen skall ske den dag då inlösen påkallas (påkallandedagen). Har ett offentligt bud, som riktats till samtliga återstående aktieägare, föregått inlösenförfarandet, skall den s.k. särregeln tillämpas. Det krävs dock att minst nio tiondelar av de, som erbjudandet riktat sig till, har accepterat budet. Särregeln kan sägas vara en presumtionsregel där storleken på det erbjudande, som ett stort antal aktieägare har accepterat, presumeras utgöra ett riktigt värde på aktien om inte särskilda skäl talar för ett annat värde. Det är dock inte helt klart vilka omständigheter som konstituerar särskilda skäl. Särregelns tillämpningsområde har i 2005 års ABL vidgats då man i lagen har slopat kravet på att majoritetsägaren skulle ha förvärvat större delen av sitt innehav genom budet. Denna ändring är starkt till majoritetsägarens fördel eftersom denne kan ha ett mycket stort aktieinnehav redan innan budet och därmed i praktiken ha full kontroll över bolaget. Det ger majoritetsägare möjlighet att erbjuda lägre belopp då det inte torde finnas utrymme för konkurrerande bud. Det har anförts många argument mot värderingsreglerna, bl.a. att en alltför förutsättningslös tillämpning av börsvärdet som utgångspunkt vid värderingen av noterade aktier kan försämra minoritetsägares ställning. Främst gäller diskussionen om börskursens opålitlighet som ett riktigt värde på aktien och att minoritetsägare inte får del av de övervärden som kan finnas i bolaget. Då en aktieägare innehar mer än 90 % av aktierna i bolaget har majoritetsägaren möjlighet att vidta handlingar som pressar ner börskursen och det torde råda brist på en fungerande aktiemarknad. Detta innebär att aktien omsätts i liten utsträckning och att kursen inte speglar ett riktigt värde på aktien. Har inlösen föregåtts av ett offentligt bud brukar dessutom börskursen styras av storleken på budet. I de fall börskursen inte är ett rättmätigt värde på aktien utan för lågt värde innebär det att det sker värdeöverföringar till majoritetsägaren på minoritetsägarens bekostnad. De nya inlösenreglerna är majoritetsvänliga då de mest tillgodoser majoritetsägares önskan om ökade möjligheter till inlösen samt snabbare och enklare förfaranden. Reglerna innebär att större förutsägbarhet uppnås och att inlösenprocesserna torde bli smidigare och avgöras fortare, vilket i och för sig kan vara även till minoritetsägares förmån. Dock är frågan om denna fördel alltid är motiverad med tanke på den utsatta situation minoritetsägare befinner sig i. Då det rör sig om ett expropriativt förfarande bör det innebära att det ibland krävs komplicerade undersökningar och värderingar för att få fram det riktiga värde som minoritetsägaren skall ersättas med. För att undvika att effekten blir att majoritetsägare gynnas på minoritetsägares bekostnad är det därför viktigt att skiljemän och domare är flexibla och vågar t.ex. frångå börskursen eller det offentliga budet utan större betänkligheter om dessa inte ger rättvisande värde på aktien.}},
author = {{Hellmo, Teresa}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Tvångsinlösen av aktier enligt 2005 års aktiebolagslag}},
year = {{2007}},
}