Miljöskyddets ställning i förhållande till den fria rörligheten för varor
(2004)Department of Law
- Abstract
- Miljöskyddet har de senaste decennierna genomgått en enorm utveckling och tillhör numera de mest dynamiska områdena inom EG-rätten. Det föreligger emellertid spänningar mellan intresset av att skydda miljön och intresset av varors fria rörlighet på den inre marknaden. Miljöstandarder ses ibland som ett hinder för marknadstillträde och öppna marknader som ett hot mot miljön. Miljön utgör ett område med delad behörighet där såväl EG som medlemsstaterna har makt att lagstifta. Medlemsstaternas behörighet att lagstifta i miljöfrågor är utöver subsidiariteten beroende av om EG redan har lagstiftat i samma fråga eller om frågan ännu är oreglerad inom EG-rätten. Då relevant EG-lagstiftning saknas bedöms vanligen frågan huruvida nationella... (More)
- Miljöskyddet har de senaste decennierna genomgått en enorm utveckling och tillhör numera de mest dynamiska områdena inom EG-rätten. Det föreligger emellertid spänningar mellan intresset av att skydda miljön och intresset av varors fria rörlighet på den inre marknaden. Miljöstandarder ses ibland som ett hinder för marknadstillträde och öppna marknader som ett hot mot miljön. Miljön utgör ett område med delad behörighet där såväl EG som medlemsstaterna har makt att lagstifta. Medlemsstaternas behörighet att lagstifta i miljöfrågor är utöver subsidiariteten beroende av om EG redan har lagstiftat i samma fråga eller om frågan ännu är oreglerad inom EG-rätten. Då relevant EG-lagstiftning saknas bedöms vanligen frågan huruvida nationella miljöåtgärder skall tillåtas eller ej, efter de restriktioner sådana åtgärder eventuellt kan medföra för den fria rörligheten för varor. Under förutsättning att de nationella åtgärderna inte utgör medel för godtycklig diskriminering eller innefattar en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna, kan begränsningar av samhandeln tillåtas, om de nationella åtgärderna grundas på hänsyn till de allmänna intressen som anges i art. 30 EG, bland annat skyddet av människors och djurs hälsa och liv, samt bevarandet av växter. Miljön hör inte till de allmänna intressen som uttryckligen omnämns i artikel 30 EG. Frågan är emellertid om domstolen verkligen håller sig till principen att undantag enligt art. 30 EG ska tolkas snävt. Domstolen har genom sin praxis skapat ytterligare undantag på en rad områden där medlemsstaterna kan behöva tillgodose viktiga samhällsintressen, vilka inte finns omnämnda i art. 30 EG. Nationella likabehandlande men samhandelshindrande åtgärder, vilka anses otillåtna enligt principen om ömsesidigt erkännande kan i vissa situationer legitimeras enligt doktrinen om tvingande hänsyn. Som tvingande hänsyn finns bl.a. miljöskydd. Domstolen ansåg länge att uppräkningen i art. 30 EG var uttömmande och att det inte var möjligt att i rättstillämpningen utöka den. Således godtogs enligt domstolens praxis inte nationella restriktioner av den fria handeln om det inte var så att det inte förelåg ett hot mot liv eller hälsa. Det är emellertid svårt att dra en direkt skiljelinje mellan vad som är i första hand är miljöskyddsåtgärder och endast i andra hand kan anses skydda människors hälsa och liv, och de åtgärder som i första hand är ett skydd för människors hälsa och liv men som också utgör ett skydd för miljön. Domstolen hamnar här lätt i en intressekonflikt eftersom den samtidigt, med stort stöd i fördraget, önskar upprätthålla ett bra skydd för miljön. Lösningen har i vissa fall blivit att domstolen istället ägnat sig åt att göra tolkningar av doktrinen om tvingande hänsyn, vilka ibland får betraktas som något uppseendeväckande mot bakgrund av tidigare fastlagd praxis. Anledningen är med största sannolikhet att eftersom doktrinen om tvingande hänsyn är skapad av domstolen själv så har domstolen också större möjligheter att anpassa den efter de målsättningar man önskar uppnå, i detta fall ett bra skydd för miljön. I det vallonska avfallsmålet accepterar domstolen att det ibland är önskvärt att vidta direkt diskriminerande miljöskyddsåtgärder. Domstolen accepterade med andra ord direkt diskriminerande miljöskyddsåtgärder, men utan att detta uttryckligen uttalas i domen. Domstolen har här hamnat i en onödigt knepig situation. Enligt domstolens tidigare praxis står det fullständigt klart att doktrinen om tvingande hänsyn inte kan åberopas i samband med direkt diskriminerande åtgärder. Men enligt domslutet i det vallonska avfallsmålet framstår det som om domstolen trots detta valt att tillämpa doktrinen på en direkt diskriminerande regel. Domslutet skapar en onödig osäkerhet kring rättsläget. I Dusseldorp utvecklade domstolen sitt resonemang i det vallonska avfallsmålet. I fallet, som rörde direkt diskriminerande nationella åtgärder, undersökte domstolen den nederländska regeringens påstående att doktrinen om tvingande hänsyn rättfärdigar de nationella reglerna. Domstolen avfärdade emellertid detta med hänsyn till de ekonomiska argument som också åberopats. Utan att bestrida det faktum att den nationella lagen faktiskt var direkt diskriminerande så visar domstolen alltså att den kan tänka sig en tillämpning av doktrinen om tvingande hänsyn. Dusseldorp är det första fallet där domstolen erkänner att doktrinen om tvingande hänsyn kan rättfärdiga även direkt diskriminerande åtgärder. Skillnaden gentemot det vallonska avfallsmålet är att domstolen då inte erkände sin nya inställning, utan förklarade att de direkt diskriminerande åtgärderna egentligen inte var direkt diskriminerande I och med avgörandet i det danska avfallsmålet får det anses klarlagt att domstolens praxis ändrats. För första gången erkände domstolen öppet att tvingande miljöhänsyn kan rättfärdiga även direkt diskriminerande nationella åtgärder. Man skulle kunna säga att det danska avfallsmålet utgör det avgörande slaget mot den strikta uppdelningen beträffande tillämpningen av undantagen i art. 30 EG och doktrinen om tvingande hänsyn, åtminstone på miljöområdet. Ett annat något uppmärksammat avgörande är Bluhme. I detta fall verkar det som om domstolen bestämt sig för att det är mest rimligt att det nationella förbudet ska godkännas. I Bluhme rörde det sig om direkt diskriminerande åtgärder med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion enligt art. 28 EG. I en sådan situation var endast undantagen i art. 30 EG tillämpliga. Det är tydligt att domstolen här vidgar tolkningen av art. 30 EG. Visserligen medför bevarandet av den biologiska mångfalden att även olika arters och underarters hälsa och liv skyddas. Men det görs för att uppnå det mycket större målet att skydda den absoluta kärnan av miljön som en helhet, vilken omfattar alla arter, människan inkluderad. Det är uppenbart att en så vid tolkning inte riktigt passar in i skyddet av människors och djurs hälsa och liv i art. 30 EG. Domstolen tolkade alltså art. 30 EG brett och det strider mot alla tidigare uttalade principer. Art. 95 EG ger möjligheter att behålla eller införa strängare miljöregler trots att det finns harmoniserande regler. Denna artikel är dock mycket svårtillämpad och det är näst intill omöjligt för medlemsstaterna att införa nya strängare miljöregler. Enligt art. 95 EG är det betydligt enklare att behålla strängare miljöskyddslagstiftning än att införa ny efter att harmoniserande regler antagits. Syftet med detta torde vara att det skulle verka mera hämmande för integrationsprocessen att införa nya regler än att behålla samma typ av regler. En annan förklaring till denna skillnad kan vara att möjligheten till avvikelser från harmoniseringsåtgärder skulle kunna missbrukas av enskilda medlemsstater. Så torde dock inte bli fallet. Ur praktisk synvinkel är det enklare för en medlemsstat att behålla ett befintligt regelverk än att införa ett nytt. Om anledningen till skillnaden var att förhindra missbruk så borde reglerna istället vara de omvända eller i alla fall likadana för de två situationerna. Skillnaden mellan art. 95(4) och 95(5) EG är således inte motiverad ur denna synvinkel. Slutsatsen av detta arbete är att domstolen har utökat möjligheterna för nationella undantag till förmån för miljön. I och med att skillnaderna mellan diskriminerande och icke-diskriminerande åtgärder mer eller mindre helt har försvunnit uppstår stora möjligheter för de länder som önskar ett starkare skydd för miljön i de situationer då harmoniserande lagstiftning saknas. Detta stärks ytterligare av att domstolen också verkar ha intagit en mer tolerant inställning till undantagen i art. 30 EG. Fortfarande gäller dock att det inte får röra sig om ekonomiska intressen och att åtgärderna klarar en proportionalitetsprövning. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1558559
- author
- Isgren, Marcus
- supervisor
- organization
- year
- 2004
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- EG-rätt
- language
- Swedish
- id
- 1558559
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:22
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:22
@misc{1558559,
abstract = {{Miljöskyddet har de senaste decennierna genomgått en enorm utveckling och tillhör numera de mest dynamiska områdena inom EG-rätten. Det föreligger emellertid spänningar mellan intresset av att skydda miljön och intresset av varors fria rörlighet på den inre marknaden. Miljöstandarder ses ibland som ett hinder för marknadstillträde och öppna marknader som ett hot mot miljön. Miljön utgör ett område med delad behörighet där såväl EG som medlemsstaterna har makt att lagstifta. Medlemsstaternas behörighet att lagstifta i miljöfrågor är utöver subsidiariteten beroende av om EG redan har lagstiftat i samma fråga eller om frågan ännu är oreglerad inom EG-rätten. Då relevant EG-lagstiftning saknas bedöms vanligen frågan huruvida nationella miljöåtgärder skall tillåtas eller ej, efter de restriktioner sådana åtgärder eventuellt kan medföra för den fria rörligheten för varor. Under förutsättning att de nationella åtgärderna inte utgör medel för godtycklig diskriminering eller innefattar en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna, kan begränsningar av samhandeln tillåtas, om de nationella åtgärderna grundas på hänsyn till de allmänna intressen som anges i art. 30 EG, bland annat skyddet av människors och djurs hälsa och liv, samt bevarandet av växter. Miljön hör inte till de allmänna intressen som uttryckligen omnämns i artikel 30 EG. Frågan är emellertid om domstolen verkligen håller sig till principen att undantag enligt art. 30 EG ska tolkas snävt. Domstolen har genom sin praxis skapat ytterligare undantag på en rad områden där medlemsstaterna kan behöva tillgodose viktiga samhällsintressen, vilka inte finns omnämnda i art. 30 EG. Nationella likabehandlande men samhandelshindrande åtgärder, vilka anses otillåtna enligt principen om ömsesidigt erkännande kan i vissa situationer legitimeras enligt doktrinen om tvingande hänsyn. Som tvingande hänsyn finns bl.a. miljöskydd. Domstolen ansåg länge att uppräkningen i art. 30 EG var uttömmande och att det inte var möjligt att i rättstillämpningen utöka den. Således godtogs enligt domstolens praxis inte nationella restriktioner av den fria handeln om det inte var så att det inte förelåg ett hot mot liv eller hälsa. Det är emellertid svårt att dra en direkt skiljelinje mellan vad som är i första hand är miljöskyddsåtgärder och endast i andra hand kan anses skydda människors hälsa och liv, och de åtgärder som i första hand är ett skydd för människors hälsa och liv men som också utgör ett skydd för miljön. Domstolen hamnar här lätt i en intressekonflikt eftersom den samtidigt, med stort stöd i fördraget, önskar upprätthålla ett bra skydd för miljön. Lösningen har i vissa fall blivit att domstolen istället ägnat sig åt att göra tolkningar av doktrinen om tvingande hänsyn, vilka ibland får betraktas som något uppseendeväckande mot bakgrund av tidigare fastlagd praxis. Anledningen är med största sannolikhet att eftersom doktrinen om tvingande hänsyn är skapad av domstolen själv så har domstolen också större möjligheter att anpassa den efter de målsättningar man önskar uppnå, i detta fall ett bra skydd för miljön. I det vallonska avfallsmålet accepterar domstolen att det ibland är önskvärt att vidta direkt diskriminerande miljöskyddsåtgärder. Domstolen accepterade med andra ord direkt diskriminerande miljöskyddsåtgärder, men utan att detta uttryckligen uttalas i domen. Domstolen har här hamnat i en onödigt knepig situation. Enligt domstolens tidigare praxis står det fullständigt klart att doktrinen om tvingande hänsyn inte kan åberopas i samband med direkt diskriminerande åtgärder. Men enligt domslutet i det vallonska avfallsmålet framstår det som om domstolen trots detta valt att tillämpa doktrinen på en direkt diskriminerande regel. Domslutet skapar en onödig osäkerhet kring rättsläget. I Dusseldorp utvecklade domstolen sitt resonemang i det vallonska avfallsmålet. I fallet, som rörde direkt diskriminerande nationella åtgärder, undersökte domstolen den nederländska regeringens påstående att doktrinen om tvingande hänsyn rättfärdigar de nationella reglerna. Domstolen avfärdade emellertid detta med hänsyn till de ekonomiska argument som också åberopats. Utan att bestrida det faktum att den nationella lagen faktiskt var direkt diskriminerande så visar domstolen alltså att den kan tänka sig en tillämpning av doktrinen om tvingande hänsyn. Dusseldorp är det första fallet där domstolen erkänner att doktrinen om tvingande hänsyn kan rättfärdiga även direkt diskriminerande åtgärder. Skillnaden gentemot det vallonska avfallsmålet är att domstolen då inte erkände sin nya inställning, utan förklarade att de direkt diskriminerande åtgärderna egentligen inte var direkt diskriminerande I och med avgörandet i det danska avfallsmålet får det anses klarlagt att domstolens praxis ändrats. För första gången erkände domstolen öppet att tvingande miljöhänsyn kan rättfärdiga även direkt diskriminerande nationella åtgärder. Man skulle kunna säga att det danska avfallsmålet utgör det avgörande slaget mot den strikta uppdelningen beträffande tillämpningen av undantagen i art. 30 EG och doktrinen om tvingande hänsyn, åtminstone på miljöområdet. Ett annat något uppmärksammat avgörande är Bluhme. I detta fall verkar det som om domstolen bestämt sig för att det är mest rimligt att det nationella förbudet ska godkännas. I Bluhme rörde det sig om direkt diskriminerande åtgärder med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion enligt art. 28 EG. I en sådan situation var endast undantagen i art. 30 EG tillämpliga. Det är tydligt att domstolen här vidgar tolkningen av art. 30 EG. Visserligen medför bevarandet av den biologiska mångfalden att även olika arters och underarters hälsa och liv skyddas. Men det görs för att uppnå det mycket större målet att skydda den absoluta kärnan av miljön som en helhet, vilken omfattar alla arter, människan inkluderad. Det är uppenbart att en så vid tolkning inte riktigt passar in i skyddet av människors och djurs hälsa och liv i art. 30 EG. Domstolen tolkade alltså art. 30 EG brett och det strider mot alla tidigare uttalade principer. Art. 95 EG ger möjligheter att behålla eller införa strängare miljöregler trots att det finns harmoniserande regler. Denna artikel är dock mycket svårtillämpad och det är näst intill omöjligt för medlemsstaterna att införa nya strängare miljöregler. Enligt art. 95 EG är det betydligt enklare att behålla strängare miljöskyddslagstiftning än att införa ny efter att harmoniserande regler antagits. Syftet med detta torde vara att det skulle verka mera hämmande för integrationsprocessen att införa nya regler än att behålla samma typ av regler. En annan förklaring till denna skillnad kan vara att möjligheten till avvikelser från harmoniseringsåtgärder skulle kunna missbrukas av enskilda medlemsstater. Så torde dock inte bli fallet. Ur praktisk synvinkel är det enklare för en medlemsstat att behålla ett befintligt regelverk än att införa ett nytt. Om anledningen till skillnaden var att förhindra missbruk så borde reglerna istället vara de omvända eller i alla fall likadana för de två situationerna. Skillnaden mellan art. 95(4) och 95(5) EG är således inte motiverad ur denna synvinkel. Slutsatsen av detta arbete är att domstolen har utökat möjligheterna för nationella undantag till förmån för miljön. I och med att skillnaderna mellan diskriminerande och icke-diskriminerande åtgärder mer eller mindre helt har försvunnit uppstår stora möjligheter för de länder som önskar ett starkare skydd för miljön i de situationer då harmoniserande lagstiftning saknas. Detta stärks ytterligare av att domstolen också verkar ha intagit en mer tolerant inställning till undantagen i art. 30 EG. Fortfarande gäller dock att det inte får röra sig om ekonomiska intressen och att åtgärderna klarar en proportionalitetsprövning.}},
author = {{Isgren, Marcus}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Miljöskyddets ställning i förhållande till den fria rörligheten för varor}},
year = {{2004}},
}