Att förhandla och ingå avtal med en japansk motpart - en komparativ undersökning av svensk och japansk avtalsrätt
(2006)Department of Law
- Abstract
- I uppsatsen jämförs hur ingående av avtal regleras enligt svensk och japansk rätt i syfte att finna likheter och skillnader mellan rättssystemen. Vidare undersöks olika aspekter av avtalsförhandling med en japansk motpart. Utifrån resultaten ges därefter råd vad ett svenskt företag bör tänka på vid en avtalsförhandling och avtalsslut med en japansk motpart. Efter jämförelsen mellan den svenska och japanska rätten står det klart att regleringarna om avtalsslut har väldigt mycket gemensamt. Lag utgör den primära rättskällan, avtalsrätten är dispositiv till sin natur och har som huvudregel inga formkrav. Den japanska allmänna avtalsrätten återfinns i två olika regelverk. Civillagen som innehåller allmänna bestämmelser för olika sorters avtal... (More)
- I uppsatsen jämförs hur ingående av avtal regleras enligt svensk och japansk rätt i syfte att finna likheter och skillnader mellan rättssystemen. Vidare undersöks olika aspekter av avtalsförhandling med en japansk motpart. Utifrån resultaten ges därefter råd vad ett svenskt företag bör tänka på vid en avtalsförhandling och avtalsslut med en japansk motpart. Efter jämförelsen mellan den svenska och japanska rätten står det klart att regleringarna om avtalsslut har väldigt mycket gemensamt. Lag utgör den primära rättskällan, avtalsrätten är dispositiv till sin natur och har som huvudregel inga formkrav. Den japanska allmänna avtalsrätten återfinns i två olika regelverk. Civillagen som innehåller allmänna bestämmelser för olika sorters avtal och handelslagen som utgör en speciallag och innefattar modifikationer av bestämmelserna avseende kommersiella avtal. Principen om avtalsfrihet tillika anbud - acceptmodellen är grundläggande enligt både svensk och japansk rätt. Ett avtal uppstår genom två med varandra överensstämmande viljeförklaringar. Enligt huvudregeln finns det inte, varken enligt svensk eller japansk rätt, någon skyldighet för en anbudstagare att svara huruvida ett anbud inte accepteras. Avseende den materiella rätten finns det stora likheter. Ett anbud som utbyts mellan parter på olika ort blir bindande för anbudsgivaren i den stund det kommer mottagaren till handa. Om acceptfrist är utsatt är anbudsgivaren bunden vid sitt anbud så länge fristen löper och i annat fall skapas en legal acceptfrist under vilken anbudsgivaren är bunden. Oberoende av ifall acceptfrist är utsatt eller inte infaller tidpunkten för avtalsslut i den stund accepten kommer anbudsgivaren till handa enligt svensk rätt. Motsvarande tidpunkt infaller enligt japansk rätt istället då en accept avsänds. Huvudregeln när en accept kommer anbudsgivaren för sent till handa är, enligt båda rättssystemen, att denna utgör ett nytt anbud. Även avseende orena accepter stämmer den japanska och svenska huvudregeln väl överens. En accept som på något sätt är modifierad till innehållet och därmed inte överensstämmer med anbudet ska gälla såsom avslag i förening med nytt anbud. Enligt både svensk och japansk rätt kan ingående av avtal ske genom realanbud och realaccept. Avtalsslut sker då när någon händelse inträffar som kan antas vara ett uttryck för anbudstagarens vilja att acceptera anbudet. Det finns däremot en väsentlig skillnad i huruvida en annons anses utgöra ett anbud eller inte beroende på om svensk eller japansk avtalsrätt tillämpas. En annons anses utgöra ett giltigt anbud i Japan men inte i Sverige. Anledningen är att det i svensk rätt uppställs ett krav på en bestämd adressat, ett krav som inte finns enligt japansk rätt. Anledningen till att två så pass främmande kulturer som Japan och Sverige inte skiljer sig mer åt i regleringen av avtalsslut har troligtvis att göra med Japans omfattande reception av västerländsk rätt. Både den svenska och japanska regleringen av avtals ingående är starkt präglad av tysk rätt. Det finns dock vissa viktiga skillnader vad avser kommersiella avtal. Enligt japansk rätt förfaller ett kommersiellt anbud utan specificerad acceptfrist såtillvida en accept inte skickas av anbudstagaren inom en rimlig tid. När det gäller kommersiella avtal skiljer sig således tidpunkten för upphörandet av anbudsgivarens bundenhet vid sitt anbud åt något i svensk respektive japansk rätt. Ytterligare en skillnad gällande kommersiella avtal är när en anbudstagare undantagsvis är skyldig att svara på ett anbud. Enligt japansk rätt måste en anbudstagare meddela att ett anbud avböjs för att undvika bundenhet ifall parterna haft regelbundna affärsförbindelser. Enligt svensk rätt däremot måste det, förutom tidigare affärsförbindelser, även ha uppstått en praxis där underlåtenhet att avböja anbudet ansetts utgöra accept. Det svenska undantaget är således mer restriktivt än det japanska. Likheterna i regleringen av avtalsslut underlättar naturligtvis eventuella avtalsslut med en japansk motpart. Skillnaderna måste dock uppmärksammas av ett svenskt företag i stånd att påbörja avtalsförhandlingar eller ingå avtal med en japansk motpart. För ett svenskt företag som vill uppnå ett framgångsrikt avtalsförhållande med en japansk motpart är det däremot inte tillräckligt att endast fokusera på den materiella rätten. Även den japanska avtalskulturen och affärsetiketten måste observeras. Japaners syn på avtal utmärks av att stort värde sätts till muntliga överenskommelser och att korta och mindre detaljerade avtal i allmänhet föredras. Ytterligare en utmärkande egenskap för den japanska synen på avtal är att japaner i regel anser att konflikter bör lösas i samförstånd och inte i skiljedomstol. Till följd av den hierarki som utmärker det japanska samhället finns det även en tydlig affärsetikett. Här fyller visitkortet med information om titel och position en avgörande roll i japanska affärsrelationer. Japaner avtalar inte avtal utan relationer. Ett svenskt företag bör därför vara noga med att påpeka vikten av att avtalsrelationen ska vara byggd på tillit och ömsesidig gynnsamhet. Det kan även vara värt att notera det faktum att japaner i allmänhet inte behärskar engelska. Av denna anledning kan det vara lämpligt att använda sig av tolk, inte minst för att undvika missförstånd i avtalsrättsliga frågor. Det anses vidare vara ett tecken på svag karaktär att uppvisa känslor som ilska, aggression eller otålighet. Det svenska företaget bör därför undvika en aggressiv framtoning eftersom den japanska motparten då ofta intar en defensiv ställning och blir mindre villig att kompromissa. Vidare bryr sig japaner i allmänhet mindre om deadlines och försöker på olika sätt dra ned tempot i förhandlingen när problem uppstår. En japansk part planerar ofta en förhandling så att motparten tvingas bestämma sig strax innan hemfärd. På grund av detta kan det vara lämpligt för den svenska förhandlaren att undvika att berätta exakt när hemfärd är planerad. Ett svenskt företag som planerar att ingå avtal i Japan eller med en japansk motpart bör givetvis beakta de skillnader som finns avseende regleringen av avtalsslut. För att nå framgångsrika avtalsförhandlingar och avtal bör företaget utöver detta även planera mötet med den japanska avtals- och affärskulturen i minnet. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1558890
- author
- Johnsson, Erik
- supervisor
- organization
- year
- 2006
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Avtalsrätt, Komparativ rätt
- language
- Swedish
- id
- 1558890
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:23
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:23
@misc{1558890,
abstract = {{I uppsatsen jämförs hur ingående av avtal regleras enligt svensk och japansk rätt i syfte att finna likheter och skillnader mellan rättssystemen. Vidare undersöks olika aspekter av avtalsförhandling med en japansk motpart. Utifrån resultaten ges därefter råd vad ett svenskt företag bör tänka på vid en avtalsförhandling och avtalsslut med en japansk motpart. Efter jämförelsen mellan den svenska och japanska rätten står det klart att regleringarna om avtalsslut har väldigt mycket gemensamt. Lag utgör den primära rättskällan, avtalsrätten är dispositiv till sin natur och har som huvudregel inga formkrav. Den japanska allmänna avtalsrätten återfinns i två olika regelverk. Civillagen som innehåller allmänna bestämmelser för olika sorters avtal och handelslagen som utgör en speciallag och innefattar modifikationer av bestämmelserna avseende kommersiella avtal. Principen om avtalsfrihet tillika anbud - acceptmodellen är grundläggande enligt både svensk och japansk rätt. Ett avtal uppstår genom två med varandra överensstämmande viljeförklaringar. Enligt huvudregeln finns det inte, varken enligt svensk eller japansk rätt, någon skyldighet för en anbudstagare att svara huruvida ett anbud inte accepteras. Avseende den materiella rätten finns det stora likheter. Ett anbud som utbyts mellan parter på olika ort blir bindande för anbudsgivaren i den stund det kommer mottagaren till handa. Om acceptfrist är utsatt är anbudsgivaren bunden vid sitt anbud så länge fristen löper och i annat fall skapas en legal acceptfrist under vilken anbudsgivaren är bunden. Oberoende av ifall acceptfrist är utsatt eller inte infaller tidpunkten för avtalsslut i den stund accepten kommer anbudsgivaren till handa enligt svensk rätt. Motsvarande tidpunkt infaller enligt japansk rätt istället då en accept avsänds. Huvudregeln när en accept kommer anbudsgivaren för sent till handa är, enligt båda rättssystemen, att denna utgör ett nytt anbud. Även avseende orena accepter stämmer den japanska och svenska huvudregeln väl överens. En accept som på något sätt är modifierad till innehållet och därmed inte överensstämmer med anbudet ska gälla såsom avslag i förening med nytt anbud. Enligt både svensk och japansk rätt kan ingående av avtal ske genom realanbud och realaccept. Avtalsslut sker då när någon händelse inträffar som kan antas vara ett uttryck för anbudstagarens vilja att acceptera anbudet. Det finns däremot en väsentlig skillnad i huruvida en annons anses utgöra ett anbud eller inte beroende på om svensk eller japansk avtalsrätt tillämpas. En annons anses utgöra ett giltigt anbud i Japan men inte i Sverige. Anledningen är att det i svensk rätt uppställs ett krav på en bestämd adressat, ett krav som inte finns enligt japansk rätt. Anledningen till att två så pass främmande kulturer som Japan och Sverige inte skiljer sig mer åt i regleringen av avtalsslut har troligtvis att göra med Japans omfattande reception av västerländsk rätt. Både den svenska och japanska regleringen av avtals ingående är starkt präglad av tysk rätt. Det finns dock vissa viktiga skillnader vad avser kommersiella avtal. Enligt japansk rätt förfaller ett kommersiellt anbud utan specificerad acceptfrist såtillvida en accept inte skickas av anbudstagaren inom en rimlig tid. När det gäller kommersiella avtal skiljer sig således tidpunkten för upphörandet av anbudsgivarens bundenhet vid sitt anbud åt något i svensk respektive japansk rätt. Ytterligare en skillnad gällande kommersiella avtal är när en anbudstagare undantagsvis är skyldig att svara på ett anbud. Enligt japansk rätt måste en anbudstagare meddela att ett anbud avböjs för att undvika bundenhet ifall parterna haft regelbundna affärsförbindelser. Enligt svensk rätt däremot måste det, förutom tidigare affärsförbindelser, även ha uppstått en praxis där underlåtenhet att avböja anbudet ansetts utgöra accept. Det svenska undantaget är således mer restriktivt än det japanska. Likheterna i regleringen av avtalsslut underlättar naturligtvis eventuella avtalsslut med en japansk motpart. Skillnaderna måste dock uppmärksammas av ett svenskt företag i stånd att påbörja avtalsförhandlingar eller ingå avtal med en japansk motpart. För ett svenskt företag som vill uppnå ett framgångsrikt avtalsförhållande med en japansk motpart är det däremot inte tillräckligt att endast fokusera på den materiella rätten. Även den japanska avtalskulturen och affärsetiketten måste observeras. Japaners syn på avtal utmärks av att stort värde sätts till muntliga överenskommelser och att korta och mindre detaljerade avtal i allmänhet föredras. Ytterligare en utmärkande egenskap för den japanska synen på avtal är att japaner i regel anser att konflikter bör lösas i samförstånd och inte i skiljedomstol. Till följd av den hierarki som utmärker det japanska samhället finns det även en tydlig affärsetikett. Här fyller visitkortet med information om titel och position en avgörande roll i japanska affärsrelationer. Japaner avtalar inte avtal utan relationer. Ett svenskt företag bör därför vara noga med att påpeka vikten av att avtalsrelationen ska vara byggd på tillit och ömsesidig gynnsamhet. Det kan även vara värt att notera det faktum att japaner i allmänhet inte behärskar engelska. Av denna anledning kan det vara lämpligt att använda sig av tolk, inte minst för att undvika missförstånd i avtalsrättsliga frågor. Det anses vidare vara ett tecken på svag karaktär att uppvisa känslor som ilska, aggression eller otålighet. Det svenska företaget bör därför undvika en aggressiv framtoning eftersom den japanska motparten då ofta intar en defensiv ställning och blir mindre villig att kompromissa. Vidare bryr sig japaner i allmänhet mindre om deadlines och försöker på olika sätt dra ned tempot i förhandlingen när problem uppstår. En japansk part planerar ofta en förhandling så att motparten tvingas bestämma sig strax innan hemfärd. På grund av detta kan det vara lämpligt för den svenska förhandlaren att undvika att berätta exakt när hemfärd är planerad. Ett svenskt företag som planerar att ingå avtal i Japan eller med en japansk motpart bör givetvis beakta de skillnader som finns avseende regleringen av avtalsslut. För att nå framgångsrika avtalsförhandlingar och avtal bör företaget utöver detta även planera mötet med den japanska avtals- och affärskulturen i minnet.}},
author = {{Johnsson, Erik}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Att förhandla och ingå avtal med en japansk motpart - en komparativ undersökning av svensk och japansk avtalsrätt}},
year = {{2006}},
}