EU:s nya kemikaliestrategi - en analys ur ett miljöskyddsperspektiv

Abstract

EG har kontinuerligt ägnat sig åt reglering av kemiska produkter. 1967 antogs första rättsakten som rörde kemikaliekontroll. Under 1960- och 70-talen antogs gemenskapslagstiftning främst för att undanröja hinder för den gemensamma inre marknaden och därmed främja den fria varurörligheten. Under 1980-talet blev miljöskydd ensamt skäl att anta lagstiftning på kemikalieområdet. Genom åren har ett antal rättsakter om kemikaliekontroll antagits och en relativt splittrad lagstiftning har blivit resultatet. För tillfället föreligger ett lagförslag om en helt ny förordning som skall täcka in de flesta frågor rörande kemikalier och göra lagstiftningen enhetligare och mer i nivå med miljöproblematiken. En genomgående förändring av lagstiftningen är således för handen för att försöka få kontroll över riskerna i dagens kemikaliesamhälle och styra i riktning mot en hållbar kemikaliehantering och därmed en hållbar utveckling. Genom denna nya förordning, kallad REACH, föreslås ändringar vad gäller bl.a. ansvaret för att ta fram data om kemikaliers farlighet samt vad gäller vem som skall bära bevisbördan vid osäkerhet om ett ämnes skadliga effekter. Syftet med denna uppsats har varit att utreda vilka krav det i lagstiftningen ställs på kunskap om kemikaliers farlighet och hur brist på kunskap hanteras i beslutfattandet. En jämförande undersökning har utförts mellan rådande lagstiftning och de förändringar som är på förslag. Tidigare har det varit myndigheternas uppgift att påvisa risk för att kunna ingripa med restriktioner mot kemikalier, men i det nya förslaget råder så kallad omvänd bevisbörda så gott som fullt ut. Jämfört med nuvarande system innebär således REACH att huvudansvaret för kemikaliesäkerheten flyttas från myndigheter till industrin. Med REACH måste företagen visa att den kemikalie de vill tillverka eller importera inte är förknippad med några oacceptabla risker. De krav på inlämning av information som uppställs gäller då kemikalierna tillverkas eller importeras i viss kvantitet. Försiktighetsprincipen kommer i det nya systemet till praktisk tillämpning. Även substitutionsprincipen har man tagit fasta på genom att för vissa ämnen med vissa särskilt farliga egenskaper uppställa krav på utbyte. Att så som föreslås lägga huvudansvaret på industrin måste också anses vara mest förenligt med principen om att det är förorenaren som skall betala. Många skadliga kemikalier är redan i dagens system föremål för reglering och restriktioner, men stora brister i rådande lagstiftningen kan identifieras vad gäller kontrollen av vissa kemikalier. Det saknas bl.a. kunskap om effekterna av många av det stora antal kemikalier som sattes på marknaden före 1981 då en skyldighet att testa och anmäla nya ämnen infördes. Denna brist på kunskap är ett grundläggande problem som i många fall omöjliggör både riskbedömning och riskbegränsning, vilket medför att många kemikalier fortsätter att användas trots att stor osäkerhet råder om deras farlighet. Något som självfallet inte kan anses förenligt med, inom gemenskapen, uppsatt mål om en hög skyddsnivå för människans hälsa och för miljön. Skillnaderna vad gäller kraven mellan så kallade ''existerande'' ämnen (satta på marknaden före 1981) och ''nya'' ämnen (efter 1981) verkar också hämmande på innovationsklimatet i kemikaliebranschen och utvecklandet av nya och säkrare kemikalier. Detta eftersom det sällan är lönsamt att satsa på utveckling av nya kemikalier då det är förenat med stora kostnader att ta fram information och genomföra tester av kemiska ämnen. I och med att testkraven inte gäller för de existerande ämnena är det ofta lönsammare att fortsätta att tillverka och använda dessa. Rådande lagstiftning är inte heller anpassad till att hantera det ständigt ökande antalet ämnen. Systemet måste anses ha en tröghet och ineffektivitet inbyggd i sig, vilket hindrar uppnåendet av en säker kemikaliehantering. REACH kommer förhoppningsvis att göra hanteringen säkrare och råda bot på den sneda konkurrens som råder eftersom samma kravnivå successivt kommer att uppställas för alla kemiska ämnen på marknaden. I regel har man inom politiken och lagstiftningen sett skyddet av miljön å ena sidan och social och ekonomisk utveckling å andra sidan som motstående och oförenliga intressen. Den nya förordningen REACH visar på att miljö- och frihandelsintressen (ekonomiska intressen) inte måste inta motsatta positioner, utan att det faktiskt är möjligt att förena dessa intressen i strävan mot målet om en hållbar utveckling med hjälp av lagstiftning som är väl avvägd och tar de olika intressena i beaktande i vederbörlig grad. Enligt min bedömning styr det nya systemet REACH mot en hållbar utveckling såväl vad det gäller ekologiska som ekonomiska effekter. Självfallet kan man skönja spår av kompromisser i förslaget, vilka har till följd att miljöskyddet i viss mån har fått stryka på foten. Exempelvis har det nya systemet brister som består i att vissa ämnen inte fångas upp av lagstiftningen p.g.a. kvantitetsgränser och att substitutionsprincipen har fått en relativt svag skrivning jämfört med alternativa formuleringar. Den omvälvande och förmodligen viktigaste förändringen i systemet för kemikaliekontroll är att myndigheterna inte längre behöver påvisa risk för att kunna vidtaga åtgärder, utan att vid misstanke om risk övergår bevisbördan till industrin. Detta måste verkligen ses som något som är positivt för miljöskyddet. Jämfört med rådande lagstiftning måste sägas att ett stort steg har tagits i rätt riktning med REACH och införandet av industrins ansvar för kunskapsutredningar och den omvända bevisbördan.

• author: Kignell, Cecilia
• supervisor: Annika Nilsson
• organization: Department of Law
• year: 2004
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Miljörätt
• language: Swedish
• id: 1559158
• date added to LUP: 2010-03-08 15:55:23
• date last changed: 2010-03-08 15:55:23