Positiv särbehandling av underrepresenterat kön i arbetslivet
(2003)Department of Law
- Abstract
- Rätten till likabehandling är idag en allmänt vedertagen rättighet i de flesta länder i världen. Även EG-rätten har valt att slå fast denna princip om likabehandling i en mängd olika regelverk, och då särskilt vad gäller kvinnor och män på den europeiska arbetsmarknaden. I samma andetag som rätten till likabehandling oavsett kön stadgas, gör EU dock undantag för positiv särbehandling av underrepresenterat kön i arbetslivet. Undantaget kan innebära en mängd olika variationer i utförandet, och därför krävs ett studerande av EG-domstolens praxis på området för att nå en mer precis bild av vad som är tillåtet inom ramarna för den positiva särbehandlingen. Praxisen bygger än så länge på domarna i målen Kalanke, Marschall, Badeck, Abrahamsson,... (More)
- Rätten till likabehandling är idag en allmänt vedertagen rättighet i de flesta länder i världen. Även EG-rätten har valt att slå fast denna princip om likabehandling i en mängd olika regelverk, och då särskilt vad gäller kvinnor och män på den europeiska arbetsmarknaden. I samma andetag som rätten till likabehandling oavsett kön stadgas, gör EU dock undantag för positiv särbehandling av underrepresenterat kön i arbetslivet. Undantaget kan innebära en mängd olika variationer i utförandet, och därför krävs ett studerande av EG-domstolens praxis på området för att nå en mer precis bild av vad som är tillåtet inom ramarna för den positiva särbehandlingen. Praxisen bygger än så länge på domarna i målen Kalanke, Marschall, Badeck, Abrahamsson, Schnorbus samt Lommers. Sammantaget fastslås i dessa mål att positiv särbehandling som automatiskt grundar sig på kön är otillåten. Lika kvalificerade kvinnor får inte automatiskt och ovillkorligt gynnas framför manliga arbetssökanden. Tvärtom måste det i varje given situation företas en objektiv bedömning av samtliga sökandes alla meriter. Gemenskapsrätten tillåter dock att arbetsgivare sätter urvalskriterier som till synes är objektiva, och därför också kan komma män till godo, men som normalt gynnar kvinnor. Huvudsaken är, enligt domstolen, att detta förfarande sker på ett öppet sätt och kan prövas av domstol. Även om EG-rättens bestämmelser skall ha sin motsvarighet i medlemsstaternas inhemska lagar är så inte alltid fallet. I detta examensarbete görs en prövning av överensstämmelsen mellan EG-rätten och den svenska inhemska rätten angående positiv särbehandling, på grund av kön, i arbetslivet. Den svenska Jämställdhetslagen hävdar principen om likabehandling, men innehåller liksom EG-rätten, ett undantag som lämnar öppet för möjligheter att positivt särbehandla i arbetslivet. Lagrummet har aldrig prövats i vare sig svensk eller EG-rättslig domstol, men lydelsen är utformad med EG-rätten som mall, och syftet med lagrummet är att uppfylla gemenskapsrätten. Högskoleförordningen och Tham-förordningen, som givit utrymme för positiv särbehandling av kvinnor, inom tjänster på högskoleområdet, där dessa är underrepresenterade, var dock uppe för prövning i målet Abrahamsson. I domen konstaterade EG-domstolen att nämnda förordningar stred mot EG-rätten. Detta eftersom förordningarna automatiskt och ovillkorligt gav företräde för kvinnliga sökanden framför manliga endast på grund av könstillhörighet, och inte i tillräcklig utsträckning tog hänsyn till andra objektiva urvalskriterier. Trots det fällande utslaget har den svenska lagstiftaren underlåtit att ändra förordningarnas lydelse. Det har i år [2002] tillkommit en svensk lag om likabehandling av studenter i högskolan, främst i syfte att uppfylla EG-rättens krav på jämställdhetsåtgärder även inom området för yrkesutbildning. Lagen är alltför ny för att ha prövats av någon domstol, men efter studerande av lagrummens lydelser och propositionen, framgår tydligt att lagen skapats med målet att uppfylla EG-rätten. Positiv särbehandling som ett medel att uppnå såväl formell som reell jämställdhet mellan könen på arbetsmarknaden har gett upphov till en omfattande debatt, där bidragsgivarna i lika mån varit förespråkare som motståndare. Motståndarna sätter ofta den positiva särbehandlingen i motsatsförhållande till likabehandlingsprincipen. Således menar motståndarna att positiv särbehandling mynnar ut i samma diskriminering som den initialt ämnar avvisa, d.v.s. en diskriminering på grund av kön. Det hävdas nämligen att positiv särbehandling av en sökande av underrepresenterat kön, alltid resulterar i en negativ särbehandling av en sökande tillhörande det överrepresenterade könet och det kan, enligt motståndarna, inte anses berättigat att använda diskriminering som ett medel för att nå målet om diskrimineringens utrotande. Förespråkarna av den positiva särbehandlingen hävdar i sin tur att det inte är något fel i att, i likhetsprincipens anda, positivt särbehandla kvinnor. Jämställdhet mellan könen, som är ett av likabehandlingsprincipens syften, kan inte uppnås utan positiv särbehandling. Människor bär på stereotypa föreställningar om varandra, så också vad gäller det motsatta könet. Föreställningarna styr valet av vem som blir anställd, eller befordrad, eftersom arbetsgivare tenderar att applicera vissa egenskaper på sökanden baserat på dennes könstillhörighet. Resultatet blir, som känt, att kvinnor ofta går miste om tjänster inom mansdominerade yrken, och även män i viss mån, går miste om tjänster inom kvinnodominerade yrken. Den positiva särbehandlingen utgör medlet att bryta de stereotypa föreställningar som finns i samhället, i målet att skapa full jämställdhet mellan könen, som annars inte skulle bli av. Den positiva särbehandling som EG-domstolen förespråkar måste anses som en svagare form, eftersom domstolen främst ämnar skapa lika möjligheter för kvinnor och män på arbetsmarknaden, till skillnad från att skapa lika resultat. Således är strikt kvotering, eller övrigt automatiskt gynnande på grund av kön aldrig tillåtet. Det är istället en objektiv bedömning av samtliga sökandens alla meriter som vill uppnås. Förfarandet syftar ytterst till att gynna likabehandling oavsett könstillhörighet, och leder, enligt min mening, så småningom till en äkta jämställdhet, vilket måste vara det yttersta målet. Min uppfattning är att EG-rättens svagare form av positiv särbehandling är nödvändig, då jag inte ser några alternativ för att uppnå jämställdhet i arbetslivet. Särbehandlingen är även saklig och proportionerlig, eftersom den i minsta mån missgynnar det överrepresenterade könet. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1559275
- author
- Kuré, Levinia
- supervisor
- organization
- year
- 2003
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Arbetsrätt
- language
- Swedish
- id
- 1559275
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:23
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:23
@misc{1559275,
abstract = {{Rätten till likabehandling är idag en allmänt vedertagen rättighet i de flesta länder i världen. Även EG-rätten har valt att slå fast denna princip om likabehandling i en mängd olika regelverk, och då särskilt vad gäller kvinnor och män på den europeiska arbetsmarknaden. I samma andetag som rätten till likabehandling oavsett kön stadgas, gör EU dock undantag för positiv särbehandling av underrepresenterat kön i arbetslivet. Undantaget kan innebära en mängd olika variationer i utförandet, och därför krävs ett studerande av EG-domstolens praxis på området för att nå en mer precis bild av vad som är tillåtet inom ramarna för den positiva särbehandlingen. Praxisen bygger än så länge på domarna i målen Kalanke, Marschall, Badeck, Abrahamsson, Schnorbus samt Lommers. Sammantaget fastslås i dessa mål att positiv särbehandling som automatiskt grundar sig på kön är otillåten. Lika kvalificerade kvinnor får inte automatiskt och ovillkorligt gynnas framför manliga arbetssökanden. Tvärtom måste det i varje given situation företas en objektiv bedömning av samtliga sökandes alla meriter. Gemenskapsrätten tillåter dock att arbetsgivare sätter urvalskriterier som till synes är objektiva, och därför också kan komma män till godo, men som normalt gynnar kvinnor. Huvudsaken är, enligt domstolen, att detta förfarande sker på ett öppet sätt och kan prövas av domstol. Även om EG-rättens bestämmelser skall ha sin motsvarighet i medlemsstaternas inhemska lagar är så inte alltid fallet. I detta examensarbete görs en prövning av överensstämmelsen mellan EG-rätten och den svenska inhemska rätten angående positiv särbehandling, på grund av kön, i arbetslivet. Den svenska Jämställdhetslagen hävdar principen om likabehandling, men innehåller liksom EG-rätten, ett undantag som lämnar öppet för möjligheter att positivt särbehandla i arbetslivet. Lagrummet har aldrig prövats i vare sig svensk eller EG-rättslig domstol, men lydelsen är utformad med EG-rätten som mall, och syftet med lagrummet är att uppfylla gemenskapsrätten. Högskoleförordningen och Tham-förordningen, som givit utrymme för positiv särbehandling av kvinnor, inom tjänster på högskoleområdet, där dessa är underrepresenterade, var dock uppe för prövning i målet Abrahamsson. I domen konstaterade EG-domstolen att nämnda förordningar stred mot EG-rätten. Detta eftersom förordningarna automatiskt och ovillkorligt gav företräde för kvinnliga sökanden framför manliga endast på grund av könstillhörighet, och inte i tillräcklig utsträckning tog hänsyn till andra objektiva urvalskriterier. Trots det fällande utslaget har den svenska lagstiftaren underlåtit att ändra förordningarnas lydelse. Det har i år [2002] tillkommit en svensk lag om likabehandling av studenter i högskolan, främst i syfte att uppfylla EG-rättens krav på jämställdhetsåtgärder även inom området för yrkesutbildning. Lagen är alltför ny för att ha prövats av någon domstol, men efter studerande av lagrummens lydelser och propositionen, framgår tydligt att lagen skapats med målet att uppfylla EG-rätten. Positiv särbehandling som ett medel att uppnå såväl formell som reell jämställdhet mellan könen på arbetsmarknaden har gett upphov till en omfattande debatt, där bidragsgivarna i lika mån varit förespråkare som motståndare. Motståndarna sätter ofta den positiva särbehandlingen i motsatsförhållande till likabehandlingsprincipen. Således menar motståndarna att positiv särbehandling mynnar ut i samma diskriminering som den initialt ämnar avvisa, d.v.s. en diskriminering på grund av kön. Det hävdas nämligen att positiv särbehandling av en sökande av underrepresenterat kön, alltid resulterar i en negativ särbehandling av en sökande tillhörande det överrepresenterade könet och det kan, enligt motståndarna, inte anses berättigat att använda diskriminering som ett medel för att nå målet om diskrimineringens utrotande. Förespråkarna av den positiva särbehandlingen hävdar i sin tur att det inte är något fel i att, i likhetsprincipens anda, positivt särbehandla kvinnor. Jämställdhet mellan könen, som är ett av likabehandlingsprincipens syften, kan inte uppnås utan positiv särbehandling. Människor bär på stereotypa föreställningar om varandra, så också vad gäller det motsatta könet. Föreställningarna styr valet av vem som blir anställd, eller befordrad, eftersom arbetsgivare tenderar att applicera vissa egenskaper på sökanden baserat på dennes könstillhörighet. Resultatet blir, som känt, att kvinnor ofta går miste om tjänster inom mansdominerade yrken, och även män i viss mån, går miste om tjänster inom kvinnodominerade yrken. Den positiva särbehandlingen utgör medlet att bryta de stereotypa föreställningar som finns i samhället, i målet att skapa full jämställdhet mellan könen, som annars inte skulle bli av. Den positiva särbehandling som EG-domstolen förespråkar måste anses som en svagare form, eftersom domstolen främst ämnar skapa lika möjligheter för kvinnor och män på arbetsmarknaden, till skillnad från att skapa lika resultat. Således är strikt kvotering, eller övrigt automatiskt gynnande på grund av kön aldrig tillåtet. Det är istället en objektiv bedömning av samtliga sökandens alla meriter som vill uppnås. Förfarandet syftar ytterst till att gynna likabehandling oavsett könstillhörighet, och leder, enligt min mening, så småningom till en äkta jämställdhet, vilket måste vara det yttersta målet. Min uppfattning är att EG-rättens svagare form av positiv särbehandling är nödvändig, då jag inte ser några alternativ för att uppnå jämställdhet i arbetslivet. Särbehandlingen är även saklig och proportionerlig, eftersom den i minsta mån missgynnar det överrepresenterade könet.}},
author = {{Kuré, Levinia}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Positiv särbehandling av underrepresenterat kön i arbetslivet}},
year = {{2003}},
}