Svenskt produktansvar i amerikansk belysning - Ett konsumentperspektiv

Abstract

Diskussionen om det s.k. produktansvaret har pågått såväl i Sverige, som i övriga industriländer, i flera decennier. Med produktansvar avses skyldighet att utge ersättning, när en tillhandahållen produkt orsakar personskada eller skada på annan egendom än produkten själv. Anledningen till att frågorna om produktansvar har blivit kontroversiella, beror på vissa särdrag hos produktansvaret. Ansvaret kan nämligen aktualiseras även i de fall avtalsförhållande saknas mellan den person som lidit skada och det företag som svarar för produkten. Produktskador kan dessutom bli mycket omfattande och ekonomiskt sett överstiga produktens värde flera gånger. Sedan år 1993 regleras det svenska produktansvaret i produktansvarslagen (PAL), som bygger på ett EG-direktiv från 1985 om samordning av medlemsstaternas bestämmelser om produktansvar (EG-direktivet). I PAL infördes ett strikt ansvar, d.v.s. ett ansvar oberoende av vållande, för tillver-kare och andra produktförmedlare. Det strikta ansvaret omfattar inte alla skador som en produkt orsakar, utan inträder endast när en produkt med en säkerhetsbrist har orsakat skada på personer eller konsumentegendom. En svensk skadelidande kan vid sidan av det strikta ansvaret, även grunda en produktansvarstalan på skadeståndslagen (SkL) - om det svarande företaget har varit vårdslöst, eller på regler inom avtalsförhållanden. I USA har strikt ansvar för produktskador tillämpats ända sedan 1960-talet, då ansvarsformen fick sitt genombrott med målet Greenman v. Yuba Power Products Inc. Sedan dess har produktansvaret huvudsakligen utvecklats genom domstolarnas tillämpning av det strikta ansvaret. Den skadelidande har dock möjlighet att åberopa två andra grunder för produktansvar: negligence (oaktsamhet) och breach of warranties (garantiansvar). Det amerikanska strikta ansvaret har utgjort modell för lagstiftningsarbetet i andra länder, bl.a. användes det som förebild vid utformandet av EG-direktivet. Detta innebär att reglerna i PAL till stor del överensstämmer med regleringen av det strikta ansvaret i USA. Vissa skillnader, som är av väsentlig betydelse för konsumentskyddet, föreligger dock och de skall presenteras i det närmaste. De största skillnaderna märks vid skadeståndets bestämmande vid personskada. Ersättning för ekonomiska förluster vid sådan skada följer huvudsakligen samma principer i USA som i Sverige, men sådana förluster brukar ändå ersättas högre i USA. Anledningen härtill är att amerikanska domstolar har en annan syn på vad som utgör rättvis ersättning för en skada. Vid denna bedömning är utgångspunkten att den enskilde individen ansvarar för sin ekonomiska försörjning, utan någon större hjälp från stat eller försäkringskassa. Det förekommer också att en skadelidande i USA kan få dubbel ersättning för en ekonomisk skada, eftersom kompensation som utgår från en försäkring inte behöver avräknas från skadeståndet. I Sverige skall däremot kollektiva förmåner, som t.ex. ersättning enligt lagen om allmän försäkring, avräknas från skadeståndet enligt 5 kap. 3§ SkL. Ersättning för ideell skada vid personskada utgår i USA efter andra principer än de som gäller i Sverige. Detta innebär att kompensation utbetalas även för sådana ideella förluster som inte skulle ersättas enligt svensk rätt. Nivån på ersättningen för ideell skada är dessutom högre i USA än i Sverige. En anledning härtill är att skadeståndet fastställs av en jury i delstatliga produktansvarsmål. Jurymedlemmarna saknar juridisk utbildning och har visat sig mer benägna än domare att påverkas känslomässigt till förmån för den skadelidande. En annan anledning till den höga ersättningsnivån är, som tidigare nämnts, det amerikanska förhållningssättet till hur skador skall ersättas. Enligt detta synsätt är det viktigt att även ideella skador ersätts för att den skadelidande skall bli ''hel''. En sista diskrepans avseende skadeståndets bestämmande är förekomsten av punitive damages i flertalet delstater i USA. Det är viktigt att framhålla att syftet med punitive damages inte är att kompensera den skadelidande för skada, utan att straffa företag för ovanligt hänsynslöst beteende samt avskräcka andra företag från att uppträda på liknande sätt i framtiden. Det bör även poängteras att straffskadestånd är en ovanlig företeelse som sällan används. Vissa skillnader föreligger även beträffande den skadelidandes bevisbörda. I Sverige måste den skadelidande prestera full bevisning avseende ansvarsförutsättningarna. Någon regel om bevislättnad har inte införts i PAL även om en lägre bevisnivå har godtagits i praxis. I det s.k. Leomålet (NJA 1982 s. 421) godtog HD en bevislättnad angående orsakssambandet. I detta fall ansågs det inte möjligt att lägga fram full bevisning. Det räckte således att den skadelidandes påstådda händelseförlopp framstod som klart mer sannolikt än någon förklaring som lämnades av motsidan, och att påståendet var sannolikt i sig med hänsyn till omständigheterna i målet. I USA gäller beviskravet preponderance of evidence, som innebär att den skadelidande skall bevisa att det är mer sannolikt att hans framställning är sann än att den inte är det. Denna bevisnivå är lägre än den nivå som gäller enligt huvudregeln i Sverige, och den understiger även det beviskrav som angavs i Leo-målet. Den skadelidande har bl.a. bevisbördan för att det svarande företaget ansvarar för den skadegörande produkten. I Sverige görs inget undantag från denna regel, utan ansvar måste kunna bevisas för att skadeståndsskyldighet skall uppstå. I vissa delstater i USA behöver den skadelidande inte uppfylla detta beviskrav, utan ansvar kan utdömas ändå enligt principer om enterprise liability och marketshare liability. Särskilda omständigheter måste dock föreligga för att dessa ansvarsformer skall kunna tillämpas. Om flera företag befinns skadeståndsskyldiga har dessa ett solidariskt ansvar gentemot den skadelidande. I Sverige kan det solidariska ansvaret endast undantagsvis begränsas, genom tillämpning av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2§ SkL. I USA har däremot lagstiftning införts i nio delstater, som upphäver principen om solidariskt ansvar, medan andra delstater har antagit lagar som inskränker principens tillämpningsområde. Denna diskrepans mellan svensk och amerikansk rätt är speciell, eftersom den svenska lösningen ger konsumenten bäst skydd. När andra avvikelser förekommer mellan det svenska och amerikanska produktansvaret, är det den amerikanska regleringen som är den mest konsumentvänliga. Utöver dessa nämnda skillnader, föreligger även väsentliga olikheter i ländernas reglering av utvecklingsskador, preskriptionstider samt möjligheter till jämkning av skadeståndet vid den skadelidandes medvållande. Vid en jämförelse av produktansvarsreglernas betydelse för konsument-skyddet, måste även den skadelidandes tillträdesmöjligheter till det rättsliga systemet beaktas. Det höga antalet produktansvarsmål i USA beror till stor del på contingency-fee systemet, som innebär att den skadelidande endast behöver betala advokatarvode ifall han vinner processen. Förekomsten av detta system, i samband med den i USA gällande principen, att parterna står för sina egna rättegångskostnader oavsett om de vinner eller förlorar en tvist, innebär att en skadelidande kan sätta igång en rättslig process utan att ha något att förlora. I Sverige betalar däremot den förlorande parten vanligtvis både sina egna och motpartens rättegångskostnader. Detta medför att en skadelidande endast inleder en process i de fall han anser sig ha en mycket god grund för sin talan. Sammanfattningsvis kan konstateras att skillnader mellan produktansvaret i Sverige och USA föreligger i tre avseenden: 1) i själva reglerna om produktansvar (t.ex. reglerna om skadeståndets bestämmande), 2) i tillämpningen av reglerna (i delstatliga produktansvarsmål i USA tillämpas reglerna av en jury som, i vissa avseenden, följer andra principer än de som gäller i Sverige), 3) i konsumentens möjligheter att få tillträde till det rättsliga systemet och därmed få åtnjuta det skydd som produktansvarsreglerna föreskriver. De ovan nämnda skillnaderna har visat att USA:s produktansvarsreglering ger konsumenterna ett bättre skydd än de svenska reglerna. Möjligheterna till ersättning är större i USA, och i de fall skadestånd utgår är det vanligtvis till ett högre belopp än vad som skulle ha utbetalats i Sverige. I detta sammanhang bör dock nämnas att personskador i Sverige - i flertalet fall - delvis ersätts enligt frivilliga eller kollektiva försäkringar. Dessa försäkringsanordningar har till stor del övertagit skadeståndets ersättande funktion vid personskador. Som tidigare nämnts är frånvaron av sådana försäkringssystem en av anledningarna till den höga nivån på skadeståndsbeloppen i USA. Även vid beaktande av tillgängliga försäkringssystem, anser jag att en skadelidande i USA blir bättre kompenserad vid produktskador, än en skadelidande i Sverige. Det stränga produktansvaret i USA medför även att många amerikanska företag rutinmässigt vidtar säkerhetsförebyggande åtgärder innan en produkt släpps ut på marknaden. Frågor om produktsäkerhet har alltså större betydelse i USA än i Sverige, och det innebär att de amerikanska konsumen-terna har ett starkare skydd (än de svenska konsumenterna) mot att farliga produkter släpps ut på marknaden.

• author: Lindén, Jessica
• supervisor: Birgitta Nyström
• organization: Department of Law
• year: 2003
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Civilrätt; oklassificerad
• language: Swedish
• id: 1559639
• date added to LUP: 2010-03-08 15:55:24
• date last changed: 2010-03-08 15:55:24