Miljösanktionsavgifter och Europakonventionen

Abstract

I samband med att miljöbalken trädde i kraft 1999 infördes ett nytt system med miljösanktionsavgifter. Miljösanktionsavgifterna skall påföras näringsidkare som inom ramen för sin näringsverksamhet överträder vissa bestämmelser. Miljösanktionsavgiften är oberoende av uppsåt eller oaktsamhet och skall påföras om det inte är uppenbart oskäligt. Beloppen utgår med lägst 5000 kronor och högst 1000 000. Dessa belopp är schabloniserade och kan därför drabba enskilda näringsidkare mycket hårt. Utöver miljösanktionsavgiftsförfarandet innehåller balken ett antal straffrättsliga regler som till karaktären påminner mycket om överträdelserna vid påförande av miljösanktionsavgift. Påförande av miljösanktionsavgift hindrar inte ett senare åtal för brott som egentligen grundar sig på samma handling eller underlåtenhet. Sedan den 1 januari 1995 gäller Europakonventionen som lag i Sverige vilket innebär att regler som är konventionsstridiga också är lagstridiga. Vid sina avgöranden tolkar Europadomstolen Europakonventionen autonomt. Förhållandet mellan miljösanktionsavgifterna och Europakonventionen behandlas emellertid mycket knapphändigt av Miljöbalksutredningen. Syftet med detta arbete har därför varit att se närmare på förhållandet mellan miljösanktionsavgifterna och Europakonventionen. Jag har ställt frågan om påförandet av miljösanktionsavgift kan jämställas med en anklagelse för brott i Europakonventionens mening. Och om så är fallet, vilka konsekvenser får detta för svenskt vidkommande? Är rättsäkerhetskraven med avseende på en rättvis rättegång uppfyllda? Hur förhåller sig passivitetsrätten och oskuldspresumtionen, såsom de kommer till uttryck genom konventionen, till miljösanktionsavgifterna? Uppfyller miljösanktionsavgifterna konventionens krav på proportionalitet? Är kraven uppfyllda vad angår rätten till domstolsprövning och rätten till muntlig förhandling? Tillåter konventionen att den som påförts miljösanktionsavgift på samma grunder senare åtalas för brott eller är detta ett brott mot principen ne bis in idem? En genomgång av Europadomstolens praxis ger vid handen att domstolen för att avgöra om ett visst förfarande är att anse som en anklagelse för brott i konventionens mening, utgår från tre kriterier: (1) nationell klassifikation, (2) gärningens art samt (3) straffets natur och stränghet. På nationell nivå utgör påförande av miljösanktionsavgift inte en anklagelse för brott. När det däremot gäller gärningens art är det huvudsakliga syftet med miljösanktionsavgifterna att de genom hot om repression skall ha en preventiv verkan. Med andra ord samma syfte som det traditionella straffet har. När det sedan gäller straffets natur och stränghet kan det konstateras att avgiftsbeloppen i vissa fall kan drabba en enskild näringsidkare mycket hårt. Allt talar därför för att påförande av miljösanktionsavgift är att anse som en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen. Därmed kan frågan ställas vilka konsekvenser detta får för svenskt vidkommande. Kravet på rättvis rättegång, såsom det uttrycks i konventionen, kan i vissa avseenden ha blivit eftersatt i samband med införandet av systemet med miljösanktionsavgifter. Den som står anklagad för brott behöver enligt Europakonventionen inte bidra med uppgifter i syfte att understödja en anklagelse mot honom själv. I praktiken kan dock den svenska tillsynsmyndigheten använda vitesföreläggande i ett ärende om miljösanktionsavgift och på så sätt få fram besvärande uppgifter. Tillsynsmyndigheten har sedan en skyldighet att påföra miljösanktionsavgift om en överträdelse har skett. Att använda information som erhållits på detta sätt för att sedan utdöma sanktionsavgift torde med all sannolikhet strida mot Europakonventionen. Bevisbördan i ärende om miljösanktionsavgift faller på tillsynsmyndigheten. Möjligheterna för den enskilde näringsidkaren att befrias från avgift är emellertid mycket små eftersom ett påförande av avgift skall vara uppenbart oskäligt. Dessutom bygger reglerna på strikt ansvar för näringsidkaren. När det gäller dessa förhållanden, ställt i relation till Europakonventionens oskuldspresumtion, är det min mening att Miljöbalksutredningen bör göra en djupdykning i frågan. Hela Europakonventionen bygger på en proportionalitetsprincip. Med andra ord&semic en åtgärd får inte vara mer ingripande än vad som kan anses nödvändigt för att skydda ett visst intresse. Avgiftsbeloppen som utgår i samband med påförande av miljösanktionsavgift kan i vissa fall drabba enskilda näringsidkare mycket hårt samtidigt som större näringsidkare kanske knappast berörs av samma belopp. Detta skulle kunna strida mot konventionens proportionalitetsprincip eftersom avgiften ibland slår hårt och orättvist. För att komma till rätta med detta problem kan ett system införas där avgiftsbeloppen står i relation till näringsidkarens ekonomiska förhållanden och på så sätt bli både proportionerliga och rättvisare. Rätten till domstolsprövning samt rätten till muntlig förhandling är båda rättigheter som inte direkt torde vara föremål för eventuella konventionsbrott i ärenden om miljösanktionsavgift. Detta utesluter dock inte en närmare diskussion kring dessa rättigheter. Mot bakgrund av Europadomstolens något motsägelsefulla praxis, i fråga om avgöranden grundande på artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till konventionen, är det svårt att förutse ett avgörande i viss riktning. Det är dock inte uteslutet att ett påförande av miljösanktionsavgift, följt av ett åtal för brott på samma grund, skulle stå i strid med principen ne bis in idem. I vilken ordning miljösanktionsavgift respektive straff för brott beslutas är ointressant.

• author: Ljungberg, Andreas
• supervisor: Helén Örnemark Hansen
• organization: Department of Law
• year: 2003
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Straffrätt
• language: Swedish
• id: 1559778
• date added to LUP: 2010-03-08 15:55:24
• date last changed: 2010-03-08 15:55:24