Vilja, insikt och likgiltighet. Om uppsåt och bevisning

Abstract

Ett av syftena med uppsatsen är att granska hur bevisning av uppsåt förhåller sig till de principer som gäller för bevisning i allmänhet. Ett annat syfte är att se på olika varianter av uppsåt ur bevisperspektiv. I avsnitt två redogör jag för den idéhistoriska bakgrunden till den moderna uppsåtsläran. Min slutsats är att föreställningen om den fria viljan är en förutsättning för personlig skuld. Uppsåtsläran präglas av tre grundläggande idéhistoriska föreställningar: Den ursprungliga, som säger att en avsiktlig handling med ett oönskat resultat är mer förkastlig än en oavsiktlig med samma resultat. Den kristna syndföreställning som förser uppsåtsläran med en i sig självt straffvärd inre aspekt. Slutligen är uppsåtsläran präglad av den vetenskapligt psykologiska föreställningen som bidragit med mer eller mindre realistiska teoretiska modeller för uppsåt och uppsåtsbedömning. Avsnitt tre är en redogörelse för de tre dominerande varianterna av uppsåt: Det viljebaserade uppsåtet där den lägre gränsen mot oaktsamhet dras med hjälp av det hypotetiska provet. Det insiktsbaserade uppsåtet där handlande i kombination med insikt om risken för en oönskad effekt utgör området för de uppsåtliga gärningarna. Slutligen det likgiltighetsbaserade uppsåtet där handlande i kombination med insikt om risken för en oönskad effekt och en likgiltig attityd inför denna utgör området för de uppsåtliga gärningarna. Det fjärde avsnittet är en redogörelse för Straffansvarsutredningens betänkande SOU 1996:185 Straffansvarets gränser. Utredningen lade fram ett förslag som gick ut på att införa ett kvalificerat sannolikhetsuppsåt i svensk rätt samtidigt som det hypotetiska eventuella uppsåtet skulle avskaffas. Uppsåtet skulle genom en lagändring i 1 kap. 2§ BrB ges en legal definition. Straffansvarsutredningens förslag blev aldrig verklighet. Avsnitt fem är en redogörelse för den rättsutveckling rörande uppsåt som skett i praxis. Den viljebaserade varianten av uppsåt har i HD:s avgörande under lång tid varit dominerande. Två gånger har Riksåklagaren försökt att införa sannolikhetsuppsåtet. Båda gångerna har HD avvisat sannolikhetsuppsåtet och friat den tilltalade med tillämpning av det hypotetiska eventuella uppsåtet. Under lång tid använde HD sig av ett likgiltighetsresonemang vid fällande domar. Det har under ett antal år varit oklart om likgiltighetsuppsåtet skall ses som en självständig uppsåtsvariant eller om det är en del av det hypotetiska eventuella uppsåtet. Genom NJA 2002 s. 449 har HD slagit fast att det likgiltighetsuppsåtet bör ses som en självständig variant av eventuellt uppsåt frikopplad från den hypotetiska varianten. Sjätte avsnittet är en genomgång av de grundläggande principer som styr bevisning i allmänhet. Bevisbördan i brottmål ligger uteslutande på åklagaren. Det har hävdats i litteraturen att det skulle kunna ligga andra typer av bördor på den tilltalade så som förklarings- och bemötandebörda. Det får anses vara högst tveksamt om det finns någon börda som läggs på den tilltalade innan åklagaren uppfyllt sitt beviskrav. Det beviskrav som åklagaren skall uppnå formuleras bortom rimligt tvivel. Formuleringen är lånad från det anglosaxiska beyond reasonable doubt. Bevisningen når upp till bortom rimligt tvivel då det inte längre finns utrymme för tänkbara alternativa hypoteser. Med undantag för gärningsbeskrivningens precision i vissa speciella fall tycks beviskravet vara konstant. Man skiljer på två typer av bevisning: dels sådan som uppfyller det kunskapsteoretiska kravet, dels sådan som inte gör det. Objektiva rekvisit kan i princip endast anses bevisade genom bevisning som uppfyller det kunskapsteoretiska kravet. Bevisning som inte uppfyller det kunskapsteoretiska kravet benämns som struktural och anses enbart kunna verka parallellt med annan bevisning för att stärka temat. Avsnitt sju är en genomgång av hur de olika varianterna av uppsåt bevisas. Det viljebaserade uppsåtet riskerar att dra in omständigheter som är knutna till den tilltalades karaktär i processen. Den insiktsbaserade uppsåtet riskerar att objektivisera uppsåtsprövning. Det likgiltighetsbaserade uppsåtet löper enligt kritikerna risk att endast bli en omskrivning av det hypotetiska eventuella uppsåtet. Den bevisning som bevisar uppsåt kan delas in i tre kategorier: gärningsrelaterad, motivationsrelaterad och gärningsmannarelaterad bevisning. Ur bevisvärderingssynpunkt är gärningsrelatared bevisning att föredra. Gärningsmannarelaterad bevisning är i hög grad struktural. Även om struktural bevisning accepterats som tillräcklig för subjektiva rekvisit är beviskravet för uppsåt förmodligen inte lägre än för andra brottsförutsättningar. Det har framhållits i litteraturen att beviskravet skulle vara lägre, men någon stöd för detta finns inte i praxis. Det har även hävdats att det skulle råda uppsåtspresumtion i vissa fall. Presumtionseffekten kan dock förklaras med hur uppsåt bevisas. Samma omständigheter tjänstgör som bevisfakta både för objektiva och subjektiva omständigheter. Slutligen har jag i avsnitt åtta granskat om ett förändrat uppsåtsbegrepp får effekter på domstolens möjligheter att döma för ett oaktsamhetsbrott när gärningsbeskrivningen endast anger ett uppsåtligt brott. Min slutsats är att de argument som vid ett rent viljebaserat uppsåt tidigare hindrade domstolarna att döma utanför gärningsbeskrivning fortfarande är tillämpliga på ett nytt likgiltighetsbaserat uppsåt.

• author: Pettersson, Magnus
• supervisor: Helén Örnemark Hansen
• organization: Department of Law
• year: 2003
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Processrätt, Straffrätt
• language: Swedish
• id: 1561306
• date added to LUP: 2010-03-08 15:55:27
• date last changed: 2010-03-08 15:55:27