Beräkning av skadestånd vid godsskada i sjörätten
(2002)Department of Law
- Abstract
- När det gäller ersättning för skador på transporterat gods, innehåller sjölagen regler som delvis avviker mycket från vad som följer av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Normalersättningsregeln i SjöL 13:29 är en sådan avvikelse. Bestämmelsen är en ren skadevärderingsregel som tar sin utgångspunkt i godsets handelsvärde på bestämmelseorten. Även SjöL 13:29 bygger på principen om att all ekonomisk skada skall täckas. Den standardisering av skadeståndsberäkningen som en normalersättningsregel innebär, kan dock medföra en begränsning av den skadevållande transportörens ansvar. SjöL 13:29 är tillämplig så snart sakskada föreligger. Dess tvingande karaktär hindrar emellertid inte lastägaren och transportören från att avtalsvägen komma... (More)
- När det gäller ersättning för skador på transporterat gods, innehåller sjölagen regler som delvis avviker mycket från vad som följer av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Normalersättningsregeln i SjöL 13:29 är en sådan avvikelse. Bestämmelsen är en ren skadevärderingsregel som tar sin utgångspunkt i godsets handelsvärde på bestämmelseorten. Även SjöL 13:29 bygger på principen om att all ekonomisk skada skall täckas. Den standardisering av skadeståndsberäkningen som en normalersättningsregel innebär, kan dock medföra en begränsning av den skadevållande transportörens ansvar. SjöL 13:29 är tillämplig så snart sakskada föreligger. Dess tvingande karaktär hindrar emellertid inte lastägaren och transportören från att avtalsvägen komma överens om ett skadeståndsbelopp som omfattar även andra typer av skador. Icke kontraktuellt undantag från normalersättningsregelns tillämpningsområde måste göras utan uttryckligt lagstöd. Andra ansvarsbegränsningar i sjörätten förlorar sin åberopbarhet om transportören orsakat skadan med kvalificerat vållande. Visst utrymme torde finnas för att på samma grund åsidosätta SjöL 13:29. Godsets handelsvärde bestäms efter dess börspris, marknadspris eller efter det gängse värdet på gods av samma slag och kvalitet. I det avseendet är sjölagen överensstämmande med vanliga regler. Avvikelsen består i att som regel ersättning inte skall ges för indirekta skador. I vilken utsträckning SjöL 13:29 tillåter ersättning för indirekt skada är dock fortfarande osäkert. Det är också denna fråga som utvecklingen på området främst har handlat om sedan Haag-Visbyreglernas tillkomst. Min slutsats är att rättsläget stabiliserades genom den nya SjöL 1994 och utrymmet för ersättning för indirekt skada torde numera vara mycket begränsat. Än finns det emellertid inget nordiskt rättsfall som bekräftar det. Rättspraxis och skiljedomspraxis från 80-talet är generösare och i större utsträckning överensstämmande med vanliga regler. Enligt min uppfattning är detta synsätt felaktigt även enligt då gällande lagstiftning. Det råder ingen tvekan om att när ett dylikt mål kommer upp igen, domstolen kommer att frångå äldre rättspraxis (som visserligen aldrig kunnat anses vara allmänt gällande). En normalersättningsregel kan också innebära att ersättningen blir högre än motsvarande den skadelidandes verkliga skada. Här är utgångspunkten i svensk rätt att den skadelidande inte har rätt till högre ersättning än för att hållas skadelös. Precis som ersättning för indirekt skada, medför det en inskränkning av den till synes absoluta bestämmelsen i SjöL 13:29. De praktiska och ekonomiska fördelar som en normalersättningsregel ger är små när den tolkas på ett alltför vidsträckt sätt. Frågan är om en särskild sjörättslig beräkningsregel då är motiverad. En lagändring är emellertid knappast aktuell, inte minst p.g.a. att sjörätten bygger på internationella konventioner. Stark tradition och utländska influenser komplicerar förhållandena. I mitt tycke är en fortsatt särbehandling av sjörätten att föredra framför en anslutning till allmänna skadeståndsrättsliga principer. Rättstillämpningen bör dock anpassas till t.ex. engelsk rätt, genom en strikt och konsekvent bedömning av SjöL 13:29. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1561776
- author
- Schannong, Martin
- supervisor
- organization
- year
- 2002
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Skadeståndsrätt, Transporträtt, Sjörätt
- language
- Swedish
- id
- 1561776
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:29
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:29
@misc{1561776,
abstract = {{När det gäller ersättning för skador på transporterat gods, innehåller sjölagen regler som delvis avviker mycket från vad som följer av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Normalersättningsregeln i SjöL 13:29 är en sådan avvikelse. Bestämmelsen är en ren skadevärderingsregel som tar sin utgångspunkt i godsets handelsvärde på bestämmelseorten. Även SjöL 13:29 bygger på principen om att all ekonomisk skada skall täckas. Den standardisering av skadeståndsberäkningen som en normalersättningsregel innebär, kan dock medföra en begränsning av den skadevållande transportörens ansvar. SjöL 13:29 är tillämplig så snart sakskada föreligger. Dess tvingande karaktär hindrar emellertid inte lastägaren och transportören från att avtalsvägen komma överens om ett skadeståndsbelopp som omfattar även andra typer av skador. Icke kontraktuellt undantag från normalersättningsregelns tillämpningsområde måste göras utan uttryckligt lagstöd. Andra ansvarsbegränsningar i sjörätten förlorar sin åberopbarhet om transportören orsakat skadan med kvalificerat vållande. Visst utrymme torde finnas för att på samma grund åsidosätta SjöL 13:29. Godsets handelsvärde bestäms efter dess börspris, marknadspris eller efter det gängse värdet på gods av samma slag och kvalitet. I det avseendet är sjölagen överensstämmande med vanliga regler. Avvikelsen består i att som regel ersättning inte skall ges för indirekta skador. I vilken utsträckning SjöL 13:29 tillåter ersättning för indirekt skada är dock fortfarande osäkert. Det är också denna fråga som utvecklingen på området främst har handlat om sedan Haag-Visbyreglernas tillkomst. Min slutsats är att rättsläget stabiliserades genom den nya SjöL 1994 och utrymmet för ersättning för indirekt skada torde numera vara mycket begränsat. Än finns det emellertid inget nordiskt rättsfall som bekräftar det. Rättspraxis och skiljedomspraxis från 80-talet är generösare och i större utsträckning överensstämmande med vanliga regler. Enligt min uppfattning är detta synsätt felaktigt även enligt då gällande lagstiftning. Det råder ingen tvekan om att när ett dylikt mål kommer upp igen, domstolen kommer att frångå äldre rättspraxis (som visserligen aldrig kunnat anses vara allmänt gällande). En normalersättningsregel kan också innebära att ersättningen blir högre än motsvarande den skadelidandes verkliga skada. Här är utgångspunkten i svensk rätt att den skadelidande inte har rätt till högre ersättning än för att hållas skadelös. Precis som ersättning för indirekt skada, medför det en inskränkning av den till synes absoluta bestämmelsen i SjöL 13:29. De praktiska och ekonomiska fördelar som en normalersättningsregel ger är små när den tolkas på ett alltför vidsträckt sätt. Frågan är om en särskild sjörättslig beräkningsregel då är motiverad. En lagändring är emellertid knappast aktuell, inte minst p.g.a. att sjörätten bygger på internationella konventioner. Stark tradition och utländska influenser komplicerar förhållandena. I mitt tycke är en fortsatt särbehandling av sjörätten att föredra framför en anslutning till allmänna skadeståndsrättsliga principer. Rättstillämpningen bör dock anpassas till t.ex. engelsk rätt, genom en strikt och konsekvent bedömning av SjöL 13:29.}},
author = {{Schannong, Martin}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Beräkning av skadestånd vid godsskada i sjörätten}},
year = {{2002}},
}