Just How Favored is 'Most-Favored'?
(2007)Department of Law
- Abstract
- Nearly all BITs include the MFN standard. The conventional idea appears to have held that the MFN standard only entitles the beneficiary of an MFN provision to invoke more favorable substantive provisions. However, this conception was altered in 2000 when an ICSID tribunal rendered an award in which it held that the scope of an MFN clause may include dispute settlement and questions of jurisdiction. Since then, other ICSID tribunals have interpreted that case and evaluated the stance taken there with varying outcomes, thereby putting competing arguments of interpretation into sharp focus. The vast majority of all BITs include dispute-settlement provisions that allow foreign investors to resolve disputes directly against the host state... (More)
- Nearly all BITs include the MFN standard. The conventional idea appears to have held that the MFN standard only entitles the beneficiary of an MFN provision to invoke more favorable substantive provisions. However, this conception was altered in 2000 when an ICSID tribunal rendered an award in which it held that the scope of an MFN clause may include dispute settlement and questions of jurisdiction. Since then, other ICSID tribunals have interpreted that case and evaluated the stance taken there with varying outcomes, thereby putting competing arguments of interpretation into sharp focus. The vast majority of all BITs include dispute-settlement provisions that allow foreign investors to resolve disputes directly against the host state through international arbitration. However, there are significant differences in investor-state dispute-settlement provisions among BITs that may limit an investor's access to international arbitration. The MFN obligation can therefore prove to be a powerful tool for investors faced with various obstacles to international arbitral jurisdiction. The absence of formal precedence in international law enables future jurisprudence to evaluate these ICSID cases and disregard flawed and irrelevant argumentation. An evaluation of these cases reveals a rather negligent jurisprudence in that the tribunals at times appear to have relied on arguments with a highly questionable legitimacy and to have given too simple answers. Despite these flaws and despite the absence of formal precedence in international investment law, these cases have resonated and will resonate in international jurisprudence. Investors and states alike would therefore be wise to take notice of this recent ICSID jurisprudence. However, this is a quite irreconcilable series of cases. For example, one group of cases held the scope of a broadly phrased MFN clause to, in principle, include dispute settlement provisions, while the other cases took the opposing starting point. The cases are however distinguishable in that the tribunals that were faced with claimants that sought to invoke an MFN clause merely to allow the tribunals to hear their claims sooner rather than later, all affirmed jurisdiction based on the MFN clause at issue. By contrast, the tribunals that were concerned with investors that tried to invoke an MFN clause in order to establish jurisdiction concerning a type of claims over which the tribunals had no jurisdiction in the basic treaty, all denied jurisdiction based on the pertinent MFN clause. In other words, tribunals appear willing to entitle claimants to more favorable treatment when they already have access to an investor-state dispute-settlement system, and less willing when the dispute resolution system otherwise is unavailable. Nevertheless, even if this observation may explain the incongruous case law to a certain extent, it is clearly not satisfactory as a matter of treaty interpretation. Närapå samtliga bilaterala investeringsavtal (BITs) innehåller mest-gynnad- nationsklausuler. Den konventionella uppfattningen verkar ha varit att mest-gynnad-nationsklausuler enbart omfattar mer gynnsamma materiella bestämmelser. År 2000 kom emellertid ett avgörande från en tribunal etablerad under det Internationella centralorganet för biläggande av investeringstvister (ICSID) som ruckade på denna föreställning genom att vidhålla att en mest-gynnad-nationsklausul även kan vara tillämplig på tvistelösning. Detta avgörande har sedermera tolkats och utvärderats av andra ICSID-tribunaler med varierande resultat. Denna relativt färska praxis har satt fokus på konkurrerande argument angående i vilken utsträckning en mest-gynnad-nationsklausul anses tillämplig på tvistelösningsbestämmelser och jurisdiktionsfrågor då en utländsk investerare vill lösa en uppkommen tvist med sin värdstat genom internationellt skiljedomsförfarande. BITs inkluderar vanligen bestämmelser angående tvistelösning som ger utländska investerare en rätt att avgöra tvister med värdstaten genom internationell skiljedom. Tvistelösningsbestämmelserna i olika BITs skiljer sig dock inte sällan på ett signifikant vis från varandra. Rätten till den mest gynnsamma behandlingen kan därför visa sig vara ett kraftfullt verktyg för en investerare som står inför diverse hinder mot internationell skiljetribunalsjurisdiktion. Frånvaron av stare decisis i internationell rätt medför att framtida skiljedomstribunaler har möjlighet att utvärdera ifrågavarande praxis från ICSID på ett mer ingående sätt och avfärda bristande argumentation. En utvärdering av denna skiljedomspraxis visar stundom på en relativt slarvig argumentation där tribunalerna tycks ha förlitat sig på argument med tvivelaktig legitimitet och ha valt alltför enkla lösningar. Trots dessa brister samt att stare decisis inte är formellt etablerad i internationell rätt, har dessa skiljedomar influerat, och kommer även fortsättningsvis att influera, internationella skiljemannatribunaler. Både investerare och stater skulle därför göra klokt i att uppmärksamma denna praxis. Problemet är att den ter sig oförsonlig. Exempelvis förefaller två tribunaler ha menat att en vitt formulerad mest-gynnad-nationsklausul generellt sett inte kan åberopas för att inkorporera mer gynnsamma tvistelösningsbestämmelser, medan övriga tribunaler var av motsatt ståndpunkt. Det är emellertid möjligt att särskilja denna praxis på ett sätt som får den att framstå som kongruent. Tribunalerna som stod inför en investerare som åberopade en mest-gynnad-nationsklausul för att försöka frångå krav på att använda nationella rättsmedel, innan en tvist fick hänskjutas till internationell skiljedom, ansåg att de hade jurisdiktion på basis av den ifrågavarande mest-gynnad-nationsklausulen. Däremot ansåg övriga tribunaler, där investeraren åberopade en mest-gynnad-nationsklausul för att etablera en bredare jurisdiktion som innefattade fler typer av tvister, inte att de hade jurisdiktion. Även om denna distinktion möjligen kan klargöra de inkonsekventa avgörandena till viss del så är den inte legitim ur traktatstolkningshänseende. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1562040
- author
- Smiding, Emelie
- supervisor
- organization
- year
- 2007
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Processrätt
- language
- English
- id
- 1562040
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:29
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:29
@misc{1562040,
abstract = {{Nearly all BITs include the MFN standard. The conventional idea appears to have held that the MFN standard only entitles the beneficiary of an MFN provision to invoke more favorable substantive provisions. However, this conception was altered in 2000 when an ICSID tribunal rendered an award in which it held that the scope of an MFN clause may include dispute settlement and questions of jurisdiction. Since then, other ICSID tribunals have interpreted that case and evaluated the stance taken there with varying outcomes, thereby putting competing arguments of interpretation into sharp focus. The vast majority of all BITs include dispute-settlement provisions that allow foreign investors to resolve disputes directly against the host state through international arbitration. However, there are significant differences in investor-state dispute-settlement provisions among BITs that may limit an investor's access to international arbitration. The MFN obligation can therefore prove to be a powerful tool for investors faced with various obstacles to international arbitral jurisdiction. The absence of formal precedence in international law enables future jurisprudence to evaluate these ICSID cases and disregard flawed and irrelevant argumentation. An evaluation of these cases reveals a rather negligent jurisprudence in that the tribunals at times appear to have relied on arguments with a highly questionable legitimacy and to have given too simple answers. Despite these flaws and despite the absence of formal precedence in international investment law, these cases have resonated and will resonate in international jurisprudence. Investors and states alike would therefore be wise to take notice of this recent ICSID jurisprudence. However, this is a quite irreconcilable series of cases. For example, one group of cases held the scope of a broadly phrased MFN clause to, in principle, include dispute settlement provisions, while the other cases took the opposing starting point. The cases are however distinguishable in that the tribunals that were faced with claimants that sought to invoke an MFN clause merely to allow the tribunals to hear their claims sooner rather than later, all affirmed jurisdiction based on the MFN clause at issue. By contrast, the tribunals that were concerned with investors that tried to invoke an MFN clause in order to establish jurisdiction concerning a type of claims over which the tribunals had no jurisdiction in the basic treaty, all denied jurisdiction based on the pertinent MFN clause. In other words, tribunals appear willing to entitle claimants to more favorable treatment when they already have access to an investor-state dispute-settlement system, and less willing when the dispute resolution system otherwise is unavailable. Nevertheless, even if this observation may explain the incongruous case law to a certain extent, it is clearly not satisfactory as a matter of treaty interpretation. Närapå samtliga bilaterala investeringsavtal (BITs) innehåller mest-gynnad- nationsklausuler. Den konventionella uppfattningen verkar ha varit att mest-gynnad-nationsklausuler enbart omfattar mer gynnsamma materiella bestämmelser. År 2000 kom emellertid ett avgörande från en tribunal etablerad under det Internationella centralorganet för biläggande av investeringstvister (ICSID) som ruckade på denna föreställning genom att vidhålla att en mest-gynnad-nationsklausul även kan vara tillämplig på tvistelösning. Detta avgörande har sedermera tolkats och utvärderats av andra ICSID-tribunaler med varierande resultat. Denna relativt färska praxis har satt fokus på konkurrerande argument angående i vilken utsträckning en mest-gynnad-nationsklausul anses tillämplig på tvistelösningsbestämmelser och jurisdiktionsfrågor då en utländsk investerare vill lösa en uppkommen tvist med sin värdstat genom internationellt skiljedomsförfarande. BITs inkluderar vanligen bestämmelser angående tvistelösning som ger utländska investerare en rätt att avgöra tvister med värdstaten genom internationell skiljedom. Tvistelösningsbestämmelserna i olika BITs skiljer sig dock inte sällan på ett signifikant vis från varandra. Rätten till den mest gynnsamma behandlingen kan därför visa sig vara ett kraftfullt verktyg för en investerare som står inför diverse hinder mot internationell skiljetribunalsjurisdiktion. Frånvaron av stare decisis i internationell rätt medför att framtida skiljedomstribunaler har möjlighet att utvärdera ifrågavarande praxis från ICSID på ett mer ingående sätt och avfärda bristande argumentation. En utvärdering av denna skiljedomspraxis visar stundom på en relativt slarvig argumentation där tribunalerna tycks ha förlitat sig på argument med tvivelaktig legitimitet och ha valt alltför enkla lösningar. Trots dessa brister samt att stare decisis inte är formellt etablerad i internationell rätt, har dessa skiljedomar influerat, och kommer även fortsättningsvis att influera, internationella skiljemannatribunaler. Både investerare och stater skulle därför göra klokt i att uppmärksamma denna praxis. Problemet är att den ter sig oförsonlig. Exempelvis förefaller två tribunaler ha menat att en vitt formulerad mest-gynnad-nationsklausul generellt sett inte kan åberopas för att inkorporera mer gynnsamma tvistelösningsbestämmelser, medan övriga tribunaler var av motsatt ståndpunkt. Det är emellertid möjligt att särskilja denna praxis på ett sätt som får den att framstå som kongruent. Tribunalerna som stod inför en investerare som åberopade en mest-gynnad-nationsklausul för att försöka frångå krav på att använda nationella rättsmedel, innan en tvist fick hänskjutas till internationell skiljedom, ansåg att de hade jurisdiktion på basis av den ifrågavarande mest-gynnad-nationsklausulen. Däremot ansåg övriga tribunaler, där investeraren åberopade en mest-gynnad-nationsklausul för att etablera en bredare jurisdiktion som innefattade fler typer av tvister, inte att de hade jurisdiktion. Även om denna distinktion möjligen kan klargöra de inkonsekventa avgörandena till viss del så är den inte legitim ur traktatstolkningshänseende.}},
author = {{Smiding, Emelie}},
language = {{eng}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Just How Favored is 'Most-Favored'?}},
year = {{2007}},
}