EG-rättslig påverkan på den nationella straffrätten - en analys utifrån Berlusconiaffären
(2005)Department of Law
- Abstract
- Italiens regeringschef Silvio Berlusconi är en herre som ofta befinner sig i blåsväder. Idén för denna uppsats finns i ett rättsfall där han, inför italiensk domstol, står åtalad för oriktiga bolagsuppgifter. Den nationelle lagstiftaren ändrade, efter det att åtal väcktes, den nationella lagstiftningen. Denna var ursprungligen resultatet av implementeringen av några EG-rättsliga bolagsdirektiv, som reglerar just detta brott. Berlusconi och hans medåtalade påpekade inför domstolen i Milano att de, under tillämpning av den nya, mildare lagstiftningen, skulle komma att frikännas helt. Åklagaren, och den Europeiska Kommissionen, var inte av samma uppfattning då den nya lagstiftningen enligt dem står i strid med gemenskapsrätten och därmed inte... (More)
- Italiens regeringschef Silvio Berlusconi är en herre som ofta befinner sig i blåsväder. Idén för denna uppsats finns i ett rättsfall där han, inför italiensk domstol, står åtalad för oriktiga bolagsuppgifter. Den nationelle lagstiftaren ändrade, efter det att åtal väcktes, den nationella lagstiftningen. Denna var ursprungligen resultatet av implementeringen av några EG-rättsliga bolagsdirektiv, som reglerar just detta brott. Berlusconi och hans medåtalade påpekade inför domstolen i Milano att de, under tillämpning av den nya, mildare lagstiftningen, skulle komma att frikännas helt. Åklagaren, och den Europeiska Kommissionen, var inte av samma uppfattning då den nya lagstiftningen enligt dem står i strid med gemenskapsrätten och därmed inte är giltig. En klar kollision mellan EG-rätten och den nationella straffrätten visar sig därmed, och det är relationen mellan dessa två rättsområden som i huvudsak är ämnet för detta examensarbete. Gemenskapsrätten påverkar den nationella rätten, och även den nationella straffrätten, genom en komplex juridisk process. Processen regleras nämligen inte i fördragen utan grundar sig på tre generella principer&semic principen om EG-rättens företräde, principen om direkt effekt och principen om rättfärdigt samarbete mellan medlemsstaterna. För att variationer mellan medlemsstaternas tillämpning av gemenskapsrätten inte skall äventyra fördragens mål eller ge upphov till diskriminering på grund av nationalitet har principen om EG-rättens företräde skapats genom praxis. Principen tillhandahåller därtill en lösningsregel för de normkonflikter som är ett närmast oundvikligt inslag i ett lagstiftningssystem i två nivåer och ligger till grund för konkreta handlingsregler på både lagstiftnings- och rättskipningsnivå. Denna första princip fungerar även som en garant för principen om direkt effekt, då den förhindrar att medlemsstaterna genom ensidiga, nationella lagstiftningsåtgärder åsidosätter gemenskapsrätten. Under vissa förutsättningar kan förordningar och direktiv ha direkt effekt, det vill säga de kan åberopas inför nationell domstol omedelbart och utan implementeringsåtgärder. När det gäller förhållandet till enskilda finns dock vissa begränsningar. Ett direktiv kan nämligen aldrig, oaktat den nationella lagstiftningen, utgöra grundval för straffrättsligt ansvar eller en skärpning av det straffrättsliga ansvaret då allmänna rättsprinciper, såsom legalitetsprincipen, ställer upp begränsningar. Istället är EG-rätten tänkt att påverka lagstiftningen genom den nationelle lagstiftarens försorg, och genomslagskraften är beroende av implementeringsåtgärder från dennes sida. Principen om rättfärdigt samarbete mellan medlemsstaterna kan sägas vara ett uttryck för en positiv EG-rättslig påverkan på den nationella sanktionsrätten och innebär i detta straffrättsliga sammanhang en plikt för en medlemsstat att bemöta ett visst beteende med ett straff eller annan sanktion. I första hand riktar sig de positiva förpliktelserna till lagstiftaren, vilken är skyldig att införa bestämmelser för att skydda gemenskapsrätten. För att de skall få betydelse på rättstillämpningsnivå förutsätts i princip att lagstiftaren har uppfyllt förpliktelsen. Medlemsstaterna är, enligt lojalitets- och assimilationsprinciperna, skyldiga att ge gemenskapsrätten samma skydd som den nationella rättsordningen genom om att sanktionera överträdelser. Även om EG inte har någon uttrycklig kompetens att diktera sanktionernas utformning ställs krav på att de skall vara effektiva, proportionella och avskräckande. Detta innebär i korthet att sanktionerna faktiskt skall användas i praktiken, att påföljden skall stå i proportion till gärningen och att den skall vara av en viss stränghetsgrad. Legalitetsprincipen och retroaktivitetsprincipen får anses vara delar av en europeisk rättstradition till vilken också EG ansluter sig. Genom att de konstateras vara allmänna, gemenskapsrättsliga principer har medlemsstaterna en plikt att respektera dem. Legalitetsprincipen kan sägas vara den främsta anledningen till att ett direktiv i sig, utan förankring i de nationella rättsordningarna, inte kan ligga till grund för eller utvidga ett straffrättsligt ansvar. Retroaktivitetsförbudet, vilket uppfattas som en av beståndsdelarna i legalitetsprincipen, innebär ett förbud mot att göra ett straffstadgande tillämpligt på gärningar som företagits innan stadgandets ikraftträdande om detta är till nackdel för den tilltalade. Diskussionen som förs i målet av Generaladvokaten respektive de tilltalade kretsar i mycket just kring betydelsen av dessa två straffrättsliga principer. Generaladvokaten hävdar i korthet att legalitetsprincipen på intet sätt åsidosätts. Detta grundar hon på att den nya lagstiftningen är oförenlig med gemenskapsrätten och att den lagstiftningen den upphäver därmed inte är upphävd. Hon håller det inte heller för självklart att retroaktivitetsprincipen skall användas då den nya lagstiftningen strider mot EG-rätten. De tilltalade i sin tur använder just legalitetsprincipen och retroaktivitetsprincipen i sin argumentation för att dömas efter den nya, mildare lagstiftningen då ett annat beslut skulle vara till betydande men för dem. Motsatsförhållandet mellan dessa två rättsområden hade tidigare inte utretts av EG-domstolen. Den slutsats som dragits i uppsatsen, och som även bekräftas av EG-domstolens dom i målet från den 3 maj 2005, är att Generaladvokatens resonemang inte är bärkraftigt. I just detta fall står det klart att ett direktiv inte kan grunda eller utvidga ett straffrättsligt ansvar, oavsett en eventuell konflikt med EG-rätten. Frågetecknen rörande det slutgiltiga förhållandet mellan de två rättsområdena finns dock kvar då EG-domstolen begränsat sitt domslut till att gälla direktiv. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1562612
- author
- Timmersjö, Christine
- supervisor
- organization
- year
- 2005
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- EG-rätt, Straffrätt
- language
- Swedish
- id
- 1562612
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:30
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:30
@misc{1562612,
abstract = {{Italiens regeringschef Silvio Berlusconi är en herre som ofta befinner sig i blåsväder. Idén för denna uppsats finns i ett rättsfall där han, inför italiensk domstol, står åtalad för oriktiga bolagsuppgifter. Den nationelle lagstiftaren ändrade, efter det att åtal väcktes, den nationella lagstiftningen. Denna var ursprungligen resultatet av implementeringen av några EG-rättsliga bolagsdirektiv, som reglerar just detta brott. Berlusconi och hans medåtalade påpekade inför domstolen i Milano att de, under tillämpning av den nya, mildare lagstiftningen, skulle komma att frikännas helt. Åklagaren, och den Europeiska Kommissionen, var inte av samma uppfattning då den nya lagstiftningen enligt dem står i strid med gemenskapsrätten och därmed inte är giltig. En klar kollision mellan EG-rätten och den nationella straffrätten visar sig därmed, och det är relationen mellan dessa två rättsområden som i huvudsak är ämnet för detta examensarbete. Gemenskapsrätten påverkar den nationella rätten, och även den nationella straffrätten, genom en komplex juridisk process. Processen regleras nämligen inte i fördragen utan grundar sig på tre generella principer&semic principen om EG-rättens företräde, principen om direkt effekt och principen om rättfärdigt samarbete mellan medlemsstaterna. För att variationer mellan medlemsstaternas tillämpning av gemenskapsrätten inte skall äventyra fördragens mål eller ge upphov till diskriminering på grund av nationalitet har principen om EG-rättens företräde skapats genom praxis. Principen tillhandahåller därtill en lösningsregel för de normkonflikter som är ett närmast oundvikligt inslag i ett lagstiftningssystem i två nivåer och ligger till grund för konkreta handlingsregler på både lagstiftnings- och rättskipningsnivå. Denna första princip fungerar även som en garant för principen om direkt effekt, då den förhindrar att medlemsstaterna genom ensidiga, nationella lagstiftningsåtgärder åsidosätter gemenskapsrätten. Under vissa förutsättningar kan förordningar och direktiv ha direkt effekt, det vill säga de kan åberopas inför nationell domstol omedelbart och utan implementeringsåtgärder. När det gäller förhållandet till enskilda finns dock vissa begränsningar. Ett direktiv kan nämligen aldrig, oaktat den nationella lagstiftningen, utgöra grundval för straffrättsligt ansvar eller en skärpning av det straffrättsliga ansvaret då allmänna rättsprinciper, såsom legalitetsprincipen, ställer upp begränsningar. Istället är EG-rätten tänkt att påverka lagstiftningen genom den nationelle lagstiftarens försorg, och genomslagskraften är beroende av implementeringsåtgärder från dennes sida. Principen om rättfärdigt samarbete mellan medlemsstaterna kan sägas vara ett uttryck för en positiv EG-rättslig påverkan på den nationella sanktionsrätten och innebär i detta straffrättsliga sammanhang en plikt för en medlemsstat att bemöta ett visst beteende med ett straff eller annan sanktion. I första hand riktar sig de positiva förpliktelserna till lagstiftaren, vilken är skyldig att införa bestämmelser för att skydda gemenskapsrätten. För att de skall få betydelse på rättstillämpningsnivå förutsätts i princip att lagstiftaren har uppfyllt förpliktelsen. Medlemsstaterna är, enligt lojalitets- och assimilationsprinciperna, skyldiga att ge gemenskapsrätten samma skydd som den nationella rättsordningen genom om att sanktionera överträdelser. Även om EG inte har någon uttrycklig kompetens att diktera sanktionernas utformning ställs krav på att de skall vara effektiva, proportionella och avskräckande. Detta innebär i korthet att sanktionerna faktiskt skall användas i praktiken, att påföljden skall stå i proportion till gärningen och att den skall vara av en viss stränghetsgrad. Legalitetsprincipen och retroaktivitetsprincipen får anses vara delar av en europeisk rättstradition till vilken också EG ansluter sig. Genom att de konstateras vara allmänna, gemenskapsrättsliga principer har medlemsstaterna en plikt att respektera dem. Legalitetsprincipen kan sägas vara den främsta anledningen till att ett direktiv i sig, utan förankring i de nationella rättsordningarna, inte kan ligga till grund för eller utvidga ett straffrättsligt ansvar. Retroaktivitetsförbudet, vilket uppfattas som en av beståndsdelarna i legalitetsprincipen, innebär ett förbud mot att göra ett straffstadgande tillämpligt på gärningar som företagits innan stadgandets ikraftträdande om detta är till nackdel för den tilltalade. Diskussionen som förs i målet av Generaladvokaten respektive de tilltalade kretsar i mycket just kring betydelsen av dessa två straffrättsliga principer. Generaladvokaten hävdar i korthet att legalitetsprincipen på intet sätt åsidosätts. Detta grundar hon på att den nya lagstiftningen är oförenlig med gemenskapsrätten och att den lagstiftningen den upphäver därmed inte är upphävd. Hon håller det inte heller för självklart att retroaktivitetsprincipen skall användas då den nya lagstiftningen strider mot EG-rätten. De tilltalade i sin tur använder just legalitetsprincipen och retroaktivitetsprincipen i sin argumentation för att dömas efter den nya, mildare lagstiftningen då ett annat beslut skulle vara till betydande men för dem. Motsatsförhållandet mellan dessa två rättsområden hade tidigare inte utretts av EG-domstolen. Den slutsats som dragits i uppsatsen, och som även bekräftas av EG-domstolens dom i målet från den 3 maj 2005, är att Generaladvokatens resonemang inte är bärkraftigt. I just detta fall står det klart att ett direktiv inte kan grunda eller utvidga ett straffrättsligt ansvar, oavsett en eventuell konflikt med EG-rätten. Frågetecknen rörande det slutgiltiga förhållandet mellan de två rättsområdena finns dock kvar då EG-domstolen begränsat sitt domslut till att gälla direktiv.}},
author = {{Timmersjö, Christine}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{EG-rättslig påverkan på den nationella straffrätten - en analys utifrån Berlusconiaffären}},
year = {{2005}},
}