Avvecklingen av dödsbon - Förvaltningsformer och reformbehov

Abstract (Swedish)

Syftet med detta arbete är att redogöra för reglerna kring avveckling av dödsbon i Sverige, d.v.s. reglerna om dödsboförvaltning och arvskifte. Behandlingen inriktar sig framför allt på formerna för förvaltningen – vem som har rätt att företräda dödsboet, hur denna behörighet uppkommer och vad den består i. Fokus ligger på hur dödsbodelägarnas samarbete är reglerat och vilka lösningar lagen erbjuder när det uppstår tvister dödsbodelägarna emellan. Även själva förvaltningsåtgärderna och arvskiftet behandlas i huvuddrag, liksom de reformförslag som finns på området. För att föra in situationen i Sverige i ett större perspektiv utreds rättsläget i vårt grannland Danmark. Slutligen tas ställning till huruvida graden av offentlig inblandning i avvecklingen av dödsbon i Sverige är tillräcklig eller om behov av reform föreligger.

I Sverige är grundtanken att avvecklingen av dödsbon primärt skall vara dödsbodelägarnas privata angelägenhet. Dödsbodelägarna förvaltar gemensamt dödsboet och företräder detsamma gentemot tredje man. Dödsboförvaltningen är en tillfällig avvecklande verksamhet med syfte att utreda dödsboet och få fram dess nettobehållning, med beaktande av samtliga rättsägares intressen. När dödsboförvaltningen avslutats förrättas i allmänhet ett arvskifte varigenom arvet överförs till den avlidnes arvingar. Detaljbestämmelser kring dödsboförvaltning och arvskifte saknas i lag. Sedan 1930-talets början finns boutredningsmannainstitutet, en subsidiär förvaltningsform som fungerar som en utväg då det råder konflikter och misstro dödsbodelägarna emellan eller när det föreligger risk för vanvård av dödsboet.

I analysen konstateras att de viktigaste förutsättningarna för att den privata förvaltningsformen skall fungera tillfredsställande är att alla dödsbodelägare har möjlighet att delta i förvaltningen på lika villkor samt att den subsidiära förvaltningsformen som erbjuds är tillfredsställande. I Danmark inleds avvecklingen av ett dödsbo på initiativ av skifteretten medan det i Sverige är upp till dödsbodelägarna själva att agera med anledning av ett dödsfall. Möjligheten att överlåta avvecklingen av dödsbon eller del av denna till en offentlig myndighet också i Sverige har gång på gång förkastats, med hänvisning till traditionen på området. Någon reform i detta avseende är inte att vänta. Flera brister på området som uppmärksammas i förevarande arbete, exempelvis avsaknaden av ett nationellt testamentsregister, skulle emellertid kunna åtgärdas med relativt enkla medel.

En annan fråga som diskuteras i analysen är behovet av bouppteckningar. Min slutsats är att det trots 2004 års avskaffande av arvsskatten alltjämt föreligger ett behov av bouppteckningar med hänsyn till bouppteckningens många civilrättsliga funktioner. Bouppteckningen utgör idag exempelvis ett underlag vid beräkning av efterarvets storlek vid den efterlevande makens bortgång om denne ärvt egendom efter den först avlidne med fri förfoganderätt. Ett avskaffande av bouppteckningsinstitutet skulle innebära att någon statlig inblandning i avvecklingen av dödsbon inte skulle förekomma annat än undantagsvis. Jag förespråkar istället mer detaljerade regler kring bouppteckningen, exempelvis vad gäller värdering av tillgångar och skulder, samt en skyldighet att anteckna efterlevande sambons egendom i bouppteckningen när sambon ärver egendom med fri förfoganderätt till följd av förordnande i testamente. Reglerna om dödsboförvaltning och arvskifte får inte bli en grogrund för ytterligare konflikter mellan arvingarna utan bör istället så långt som möjligt bidra till att avvecklingen av dödsbon kan ske snabbt och effektivt och att konflikter förebyggs.

Abstract

The aim of this thesis is to account for the rules surrounding the administration and distribution of the estate of a deceased person in Sweden. The study is concentrated on the personal representative, i.e. who has the right to administer an estate on death, how this authority arises and what it consists of. The main focus lies on the regulation of the joint administration of the beneficiaries of the estate and how potential conflicts between them can be resolved. Moreover, the main outlines of the administration itself and the distribution of the estate are accounted for. The equivalent laws in Denmark are investigated for comparative purposes. Lastly it is decided whether the degree of public interference in the administration of an estate on death in Sweden is satisfactory or if there is a need for reform.

The administration of an estate on death in Sweden is mainly a private matter of the beneficiaries of the estate. The beneficiaries administer the estate collectively and represent it against third parties. The administration of the estate is a temporary undertaking aimed to settle the debts of the deceased and distribute the remaining estate among the beneficiaries, while taking into account the interests of all the involved parties. There is no detailed regulation surrounding the administration and distribution of an estate on death in Sweden. Since the early 1930s the Swedish legal system offers a subsidiary means of administering the estate of a deceased person – boutredningsman, an administrator of an estate who is appointed by court. A boutredningsman can be appointed when there are conflicts between the beneficiaries of the estate or when there is a risk of neglect of the estate.

In the analysis it is established that the most important requirements to ensure that the beneficiaries’ private administration of the estate functions satisfactorily is that all the beneficiaries are able to take part in the administration on equal terms and that the subsidiary means of administration works adequately. The administration of an estate on death in Denmark is initiated by the skifteret, that is, a department of the district court. In Sweden, on the other hand, the beneficiaries of the estate need to take action themselves. Putting the administration of estates or part thereof in the hands of a public authority has been ruled out in Sweden with reference to the traditions in the field. A reform in this respect is not to be expected. However, many of the shortcomings in the area that are pointed out in this study, such as the lack of a national register for wills, could be dealt with relatively easily.

Another question that is discussed in the analysis is the need for estate inventories in Sweden. It is concluded that there is a remaining need for estate inventories due to its many functions in civil law, despite the abolition of the inheritance tax in the year of 2004. For example, the estate inventory is the basis for determining what share of the estate of a surviving spouse that pertains to the deceased spouse. An abolition of the obligation to draw up an estate inventory would result in the removal of all public interference in the administration of an estate in Sweden, other than in exceptional cases. Instead, I recommend more detailed rules surrounding estate inventories, e.g. when it comes to the valuation of assets and debts, as well as an obligation to include the estate of a surviving cohabiting partner in the estate inventory in case the partner is one of the beneficiaries of the estate. The rules surrounding the administration and distribution of the estate of a deceased person must not become a breeding ground for further conflicts between the beneficiaries of the estate. On the contrary they should ensure that the administration and distribution of the estate can be carried out as quickly and efficiently as possible and prevent conflicts.

• author: Ferm, Diana
• supervisor: Eva Ryrstedt
• organization: Department of Law
• course: JURM01 20101
• year: 2010
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Familjerätt
• language: Swedish
• id: 1628119
• date added to LUP: 2010-07-13 18:25:27
• date last changed: 2010-07-13 18:25:27