Förlikning i tingsrätt - med fokus på domarens roll

Abstract (Swedish)

En förlikning är en överenskommelse mellan två tvistande parter om hur de skall lösa tvisten. Detta kan ske både med eller utan domstolens medverkan. Från lagstiftarhåll har det dock länge påpekats att en av tingsrätternas viktigaste uppgifter är att verka för samförståndslösningar. Ett av syftena med den muntliga förberedelsen i tvistemål är att undersöka om det finns förutsättningar för en förlikning (RB 42:6 2 st. 5 p.). Vidare skall rätten verka för att parterna förliks om det ät lämpligt med tanke på målets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt (RB 42:17 1 st.). Förberedelsen i tvistemål är således inte fullständig utan att frågan om förlikning har berörts. Den här uppsatsen avser att behandla den förlikningsverksamhet som bedrivs av rätten och vilken roll den handläggande domaren bör ha.

Det finns en del fördelar för parterna i en tvist med att förlikas. Dessa kan delas upp i två huvudkategorier, kostnadsmässiga och relationsmässiga. Därtill kommer att det kan vara tillfredsställande att själv få påverka utgången av sin tvist. För att vinna dessa fördelar måste parterna emellertid i normalfallet avstå från en viss del av vad man anser sig berättigad till. Förlikningar är också fördelaktigt för rättsväsendet eftersom de innebär en enorm arbetsbesparing.

Rent praktiskt bör rättens förlikningsverksamhet gå till som så att domaren under förberedelsen tar ett initiativ till en förlikningsdiskussion. Detta bör ske på ett sätt så att förlikningen framstår som en möjlighet för parterna och inte en skyldighet. Det sker lämpligast under slutskedet av förberedelsen då yrkanden, grunder och bevisning är klart utredda. Hur domaren sedan skall agera under förlikningsdiskussionen är en lite mer omstridd fråga. I lagmotiven föreskrivs att domaren främst skall diskutera de juridiska aspekterna, dvs han kan redogöra för sin syn på saken så långt och redogöra för rättsläget på området. Utvecklingen har däremot gått mot en mer medlande roll där domaren avstår från att själv ta ställning i den juridiska frågan utan inriktar sig mer på andra faktorer som kan leda till att parterna når en överenskommelse. Det kan röra sig om parternas inbördes relation eller endera partens ekonomiska situation. Det har i en ganska ny offentlig utredning framförts viss kritik mot att domaren på så sätt får dubbla roller, både en dömande och en medlande. Jag tror dock att våra domare kan klara av dessa dubbla roller så länge parterna är väl införstådda med att förlikngsförhandlingen är skild från den övriga handläggningen av målet.

Abstract

A settlement is an agreement between two litigants on how to resolve their dispute. The court does not necessarily have to be involved in the settlement. However the Swedish legislature has for a long time stressed that one of most important missions of the District Courts (tingsrätt) is to promote settlements. According to the Swedish procedural law one of the purposes with the preliminary meeting in civil cases is to investigate if there is any possibility for a settlement (RB 42:6, 2nd paragraph, 5th item). Furthermore the court is obligated to promote settlements if it is reasonable in view of the objective nature and circumstances of the case (RB 42:17, 1st paragraph). Thus, the preliminary meeting in civil cases is not complete unless the subject of settlement has been brought up. The purpose of this graduate thesis is to study this settlement activity in the District Courts and specifically what role the judge should have.

There are lots of benefits to gain for the litigants by settling their dispute. These can be divided into two categories, financial and relational. Furthermore you can not underestimate the value of being able to resolve your dispute on your own terms. To gain these benefits however the litigants normally have to give something up that they think they are entitled to. Settlements are also good for the judiciary since they require less work.

During the preliminary meeting the judge should take an initiative to discuss a settlement. This should be done so that the settlement appears as a possibility for the parties not as an obligation. Preferably this should be done at the end of the preliminary meeting when claims, causes and evidence are all well elucidated. A more debated issue is how the judge should act once the settlement negotiation commences. In the legislative work it was argued that the judge primarily should discuss the legal aspects, i.e. he can state his opinion of the case so far and explain the relevant legal situation. The development has on the other hand gone towards a more mediating role where the judge refrains from taking a position on the merits of the case and instead focuses on other factors that could lead to an agreement. It could be the relationship between the parties or the financial situation of one of them. This puts the judge in dual roles, as a judiciary and as a mediator which has been criticized in a recent public inquiry (SOU). I do however believe that our judges are capable of handling these dual roles as long as the litigants are well aware that the settlement negotiation is separated from the rest of the handling of the case.

• author: Hammarberg, Linus
• supervisor: Peter Westberg
• organization: Department of Law
• alternative title: Court settlement - focusing on the role of the judge
• course: JUR092 20061
• year: 2010
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• language: Swedish
• id: 1667428
• date added to LUP: 2011-11-10 11:19:56
• date last changed: 2011-11-10 11:19:56