Sweep First in Front of your own Door: The Existence of a National Human Rights Institution in Sweden
(2010) JURM01 20101Department of Law
- Abstract (Swedish)
- Den här uppsatsen handlar om nationella institutioner för mänskliga rättigheter, även kallade NHRIs (National Human Rights Institutions) och reglerna som styr dem. De nationella institutionernas verkliga genombrott kom med antagandet av en samling principer 1991, Parisprinciperna, som sedan dess har omhuldats av Förenta Nationernas olika organ. Principerna reglerar mandatet, uppgifterna, oberoendet, och arbetsmetoderna för nationella institutioner, som kan beskrivas som permanenta, oberoende organ bildade av staten med det specifika syftet att främja och skydda mänskliga rättigheter på den nationella nivån.
Uppsatsen består av två delar. Mitt angreppssätt på ämnet i del I har varit att fastställa Parisprincipernas legala/juridiska status... (More) - Den här uppsatsen handlar om nationella institutioner för mänskliga rättigheter, även kallade NHRIs (National Human Rights Institutions) och reglerna som styr dem. De nationella institutionernas verkliga genombrott kom med antagandet av en samling principer 1991, Parisprinciperna, som sedan dess har omhuldats av Förenta Nationernas olika organ. Principerna reglerar mandatet, uppgifterna, oberoendet, och arbetsmetoderna för nationella institutioner, som kan beskrivas som permanenta, oberoende organ bildade av staten med det specifika syftet att främja och skydda mänskliga rättigheter på den nationella nivån.
Uppsatsen består av två delar. Mitt angreppssätt på ämnet i del I har varit att fastställa Parisprincipernas legala/juridiska status och huruvida Sverige kan anses uppfylla dem; dvs. om Sverige har en oberoende nationell institution med ett brett mandat att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Slutsatsen som drogs var att Sverige har en juridiskt bindande skyldighet att till en viss del följa Parisprinciperna, och att de i varje fall ska följas till fullo utifrån en moralisk och politisk skyldighet.
Utvärderingen av uppfyllelsen av principerna gjordes på lagnivå genom undersökning av de lagar som reglerar de fyra svenska institutioner (Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Diskrimineringsombudsmannen och Barnombudsmannen), som har en historia inom området mänskliga rättigheter. Som utgångspunkt för utvärderingen användes två av kärnelementen i Parisprinciperna; institutionens mandat och dess oberoende. Analysen av institutionerna visade att ingen av dem uppfyller Parisprincipernas standarder; antingen är deras mandat för snävt eller deras oberoende för beskuret, eller bådadera. Följaktligen konstaterades att Sverige inte har en nationell institution i enlighet med de internationella standarderna, med konsekvensen att en sådan borde tillskapas.
Den andra delen av uppsatsen undersöker närmare Parisprincipernas reglering av oberoende, och hur det skulle kunna uppnås om en nationell institution skapades i det svenska systemet. Detta görs mot bakgrund av slutsatserna från föregående kapitel om de redan existerande fyra svenska institutionerna och genom att använda goda exempel från andra länder men också ifrån myndigheter inom det svenska systemet. Slutsatsen ifrån denna del visar på att Riksdagen skulle vara den lämpligaste huvudmannen till en NHRI och att det varken skulle vara främmande eller ogenomförbart, vilket flera ansett fram till nu, att bilda en svensk oberoende nationell institution i enlighet med Parisprinciperna. (Less) - Abstract
- Den här uppsatsen handlar om nationella institutioner för mänskliga rättigheter, även kallade NHRIs (National Human Rights Institutions) och reglerna som styr dem. De nationella institutionernas verkliga genombrott kom med antagandet av en samling principer 1991, Parisprinciperna, som sedan dess har omhuldats av Förenta Nationernas olika organ. Principerna reglerar mandatet, uppgifterna, oberoendet, och arbetsmetoderna för nationella institutioner, som kan beskrivas som permanenta, oberoende organ bildade av staten med det specifika syftet att främja och skydda mänskliga rättigheter på den nationella nivån.
Uppsatsen består av två delar. Mitt angreppssätt på ämnet i del I har varit att fastställa Parisprincipernas legala/juridiska status... (More) - Den här uppsatsen handlar om nationella institutioner för mänskliga rättigheter, även kallade NHRIs (National Human Rights Institutions) och reglerna som styr dem. De nationella institutionernas verkliga genombrott kom med antagandet av en samling principer 1991, Parisprinciperna, som sedan dess har omhuldats av Förenta Nationernas olika organ. Principerna reglerar mandatet, uppgifterna, oberoendet, och arbetsmetoderna för nationella institutioner, som kan beskrivas som permanenta, oberoende organ bildade av staten med det specifika syftet att främja och skydda mänskliga rättigheter på den nationella nivån.
Uppsatsen består av två delar. Mitt angreppssätt på ämnet i del I har varit att fastställa Parisprincipernas legala/juridiska status och huruvida Sverige kan anses uppfylla dem; dvs. om Sverige har en oberoende nationell institution med ett brett mandat att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Slutsatsen som drogs var att Sverige har en juridiskt bindande skyldighet att till en viss del följa Parisprinciperna, och att de i varje fall ska följas till fullo utifrån en moralisk och politisk skyldighet.
Utvärderingen av uppfyllelsen av principerna gjordes på lagnivå genom undersökning av de lagar som reglerar de fyra svenska institutioner (Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Diskrimineringsombudsmannen och Barnombudsmannen), som har en historia inom området mänskliga rättigheter. Som utgångspunkt för utvärderingen användes två av kärnelementen i Parisprinciperna; institutionens mandat och dess oberoende. Analysen av institutionerna visade att ingen av dem uppfyller Parisprincipernas standarder; antingen är deras mandat för snävt eller deras oberoende för beskuret, eller bådadera. Följaktligen konstaterades att Sverige inte har en nationell institution i enlighet med de internationella standarderna, med konsekvensen att en sådan borde tillskapas.
Den andra delen av uppsatsen undersöker närmare Parisprincipernas reglering av oberoende, och hur det skulle kunna uppnås om en nationell institution skapades i det svenska systemet. Detta görs mot bakgrund av slutsatserna från föregående kapitel om de redan existerande fyra svenska institutionerna och genom att använda goda exempel från andra länder men också ifrån myndigheter inom det svenska systemet. Slutsatsen ifrån denna del visar på att Riksdagen skulle vara den lämpligaste huvudmannen till en NHRI och att det varken skulle vara främmande eller ogenomförbart, vilket flera ansett fram till nu, att bilda en svensk oberoende nationell institution i enlighet med Parisprinciperna. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1693731
- author
- Bengtsson, Karin LU
- supervisor
- organization
- course
- JURM01 20101
- year
- 2010
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- International Human Rights Law and International Labour Rights
- language
- English
- id
- 1693731
- date added to LUP
- 2010-10-20 10:54:01
- date last changed
- 2010-10-20 10:54:01
@misc{1693731,
abstract = {{Den här uppsatsen handlar om nationella institutioner för mänskliga rättigheter, även kallade NHRIs (National Human Rights Institutions) och reglerna som styr dem. De nationella institutionernas verkliga genombrott kom med antagandet av en samling principer 1991, Parisprinciperna, som sedan dess har omhuldats av Förenta Nationernas olika organ. Principerna reglerar mandatet, uppgifterna, oberoendet, och arbetsmetoderna för nationella institutioner, som kan beskrivas som permanenta, oberoende organ bildade av staten med det specifika syftet att främja och skydda mänskliga rättigheter på den nationella nivån.
Uppsatsen består av två delar. Mitt angreppssätt på ämnet i del I har varit att fastställa Parisprincipernas legala/juridiska status och huruvida Sverige kan anses uppfylla dem; dvs. om Sverige har en oberoende nationell institution med ett brett mandat att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Slutsatsen som drogs var att Sverige har en juridiskt bindande skyldighet att till en viss del följa Parisprinciperna, och att de i varje fall ska följas till fullo utifrån en moralisk och politisk skyldighet.
Utvärderingen av uppfyllelsen av principerna gjordes på lagnivå genom undersökning av de lagar som reglerar de fyra svenska institutioner (Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Diskrimineringsombudsmannen och Barnombudsmannen), som har en historia inom området mänskliga rättigheter. Som utgångspunkt för utvärderingen användes två av kärnelementen i Parisprinciperna; institutionens mandat och dess oberoende. Analysen av institutionerna visade att ingen av dem uppfyller Parisprincipernas standarder; antingen är deras mandat för snävt eller deras oberoende för beskuret, eller bådadera. Följaktligen konstaterades att Sverige inte har en nationell institution i enlighet med de internationella standarderna, med konsekvensen att en sådan borde tillskapas.
Den andra delen av uppsatsen undersöker närmare Parisprincipernas reglering av oberoende, och hur det skulle kunna uppnås om en nationell institution skapades i det svenska systemet. Detta görs mot bakgrund av slutsatserna från föregående kapitel om de redan existerande fyra svenska institutionerna och genom att använda goda exempel från andra länder men också ifrån myndigheter inom det svenska systemet. Slutsatsen ifrån denna del visar på att Riksdagen skulle vara den lämpligaste huvudmannen till en NHRI och att det varken skulle vara främmande eller ogenomförbart, vilket flera ansett fram till nu, att bilda en svensk oberoende nationell institution i enlighet med Parisprinciperna.}},
author = {{Bengtsson, Karin}},
language = {{eng}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Sweep First in Front of your own Door: The Existence of a National Human Rights Institution in Sweden}},
year = {{2010}},
}