Missbruk av kollektiv dominans - Särskilt om tyst samordning på oligopolmarknader

Abstract (Swedish)

En oligopolistisk marknad kännetecknas ofta av att det föreligger ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan företagen som är verksamma på marknaden. Detta innebär att ett företags uppträdande på marknaden får effekter också för de övriga företagen och att varje enskilt företag måste beakta de andra företagens förväntade reaktion innan det beslutar hur det ska agera på marknaden. Som en konsekvens av marknadens struktur och det ömsesidiga beroendeförhållandet kan så kallad tyst samordning förekomma. Tyst samordning innebär att oligopolisterna samordnar sitt agerande på marknaden utan att kommunicera med varandra. På en marknad där de rätta förutsättningarna föreligger kan företagen genom tyst samordning sälja sina produkter till priser som är högre än de konkurrensmässiga. Genom tyst samordning kan företagen på så sätt maximera sin gemensamma vinst på konsumenternas bekostnad.

Eftersom tyst samordning varken innefattar direkt eller indirekt kontakt mellan företagen kan inte artikel 101 i EUF-fördraget tillämpas för att stävja detta fenomen. Parallellt beteende inom ett oligopol utgör inte ett samordnat förfarande i den bestämmelsens mening. I rättspraxis har det dock slagits fast att artikel 102 i EUF-fördraget kan tillämpas på missbruk av en dominerande ställning som innehas gemensamt av två eller flera företag (missbruk av kollektiv dominans). För att en kollektiv dominerande ställning ska kunna föreligga krävs det att de i juridiskt hänseende oberoende företagen, ur ekonomisk synvinkel, uppträder eller agerar tillsammans som en kollektiv enhet på marknaden. För att ta reda på om en grupp av företag tillsammans kan anses utgöra en kollektiv enhet, måste det undersökas om det föreligger så kallade ekonomiska band eller bindningar mellan företagen som gör att de förenas vad gäller deras beteende.

Strukturella bindningar eller genomförandet av ett avtal, ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande kan medföra att en kollektiv dominerande ställning föreligger. Enligt rättspraxis under artikel 102 är det emellertid inte nödvändigt med ett avtal eller andra så kallade juridiska band för att kollektiv dominans ska kunna konstateras; ett sådant konstaterande kan istället bero på en ekonomisk bedömning och, i synnerhet, på en bedömning av marknadsstrukturen. Den allmänna uppfattningen i doktrinen är att denna rättspraxis, i kombination med rättspraxis gällande konceptet kollektiv dominans vid koncentrationskontroll, innebär att tyst samordnande oligopolister kan inneha en kollektiv dominerande ställning. Hittills har dock inget missbruksärende gällt missbruk av tyst samordnande företag. Detta kan bland annat bero på bevissvårigheter som kommissionen stöter på.

Viktigt att notera är att förekomsten av en kollektiv dominerande ställning inte i sig utgör en överträdelse av artikel 102, utan för att en överträdelse ska kunna konstateras krävs det att ett beteende som utgör missbruk har förekommit. Inget tyder på att tyst samordning i sig betraktas som ett missbruk och detta torde även vara en rimlig ordning. Vad som kan utgöra missbruk av kollektiv dominans får i avsaknad av tillräcklig rättspraxis betraktas som oklart. Det står dock klart att en kollektiv dominerande ställning kan missbrukas även individuellt av ett ensamt företag ingående i det dominerande oligopolet. Detta förhållande kan eventuellt göra artikel 102 till ett effektivare verktyg för att bekämpa bristande priskonkurrens på oligopolistiska marknader.

Abstract

An oligopolistic market is often characterized by the fact that there is a relationship of interdependence existing between the oligopolists. This means that the market behavior of an undertaking affects the other undertakings as well and that each undertaking has to take the other undertakings anticipated reaction into account before deciding its own course of action on the market. As a consequence of the market structure and the relationship of interdependence so-called tacit collusion might exist. Tacit collusion means that the oligopolists are coordinating their market behavior without communicating with one another. If the necessary market conditions are present the undertakings will be able to collude tacitly on price and to sell their products at above competitive prices. The undertakings may through tacit collusion maximize their joint profits at the consumers’ expense.

Article 101 TFEU cannot be used to fight the phenomenon of tacit collusion. This is so because tacit collusion entails neither direct nor indirect contact between the undertakings concerned. Pure parallel conduct within an oligopoly does not amount to a concerted practice within the meaning of Article 101. However, Article 102 TFEU is, according to case law, applicable to abuse of a dominant position held jointly by two or more undertakings (abuse of collective dominance). A collective dominant position may exist provided that the legally independent undertakings, from an economic point of view, present themselves or act together on a market as a collective entity. In order to find out if a group of undertakings are to be regarded as a collective entity, it is necessary to examine whether there are economic links between the undertakings that unite them as to their conduct.

Structural links or the implementation of an agreement, concerted practice or decision may lead to the existence of a collective dominant position. However, it is clear from the case law under Article 102 that the existence of an agreement or of other links in law is not indispensible for a finding of a collective dominant position; such a finding may depend on an economic assessment and, in particular, on an assessment of the market structure. The general opinion amongst law scholars is that this case law, together with the case law on the concept of collective dominance in relation to merger control, implies that tacitly colluding oligopolists can hold a collective dominant position. However, there has thus far not been a single Article 102 case involving abusive conduct by tacitly colluding undertakings. This may, among other things, be due to evidentiary hurdles faced by the Commission.

It is important to notice that the existence of a collective dominant position is not, in itself, an infringement of Article 102; for there to be an infringement of Article 102 there must be conduct that amounts to an abuse. There is nothing that indicates that tacit collusion, in itself, constitutes an abuse and this state of affairs seems reasonable. What qualifies as an abuse of collective dominance has to be regarded as unclear due to the relative lack of case law on this issue. It is, however, clear that a collective dominant position can be abused also individually by a single undertaking that is part of the dominant oligopoly. This might render Article 102 a more effective tool to fight lack of price competition in oligopolistic markets.

• author: Svensson, Erik
• supervisor: Katarina Olsson
• organization: Department of Law
• alternative title: Abuse of Collective Dominance
• course: JURM01 20102
• year: 2010
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: tyst samordning, konkurrensrätt, kollektiv dominans, oligopol
• language: Swedish
• id: 1737513
• date added to LUP: 2010-12-21 09:53:51
• date last changed: 2010-12-21 09:53:51