Konsumentköplagens tillämpning på överlåtelse av hästar och en jämförelse av den skatte - och civilrättsliga betydelsen av näringsverksamhet

Abstract

In Sweden the Consumer Sales Act (Konsumentköplagen 1990:932) is applied on sales of movables, when the seller is a businessman and the buyer is a consumer. The law was modified in 2002 after an EU-initiated directive - Directive on the Sales of Consumer Goods and Associated Guarantees (1999/44/EC). The directive applies to all member states in the EU and sets out the minimum level of consumer protection, which the member states are required to implement into national law.

The implementation of the directive into the Consumer Sales Act modified some of the previous rules in the act and altered the balance between the buyer and the seller. One clear example of this, which is thoroughly examined in the thesis is the 20 a §. This paragraph states that - Unless proven otherwise, a defect which becomes apparent within six months of delivery of the goods shall be presumed to have existed at the time of delivery unless this presumption is incompatible with the nature of the goods or the defect. The consequence for sales of horses, as with sales of all movables, is that through the incorporation of the 20 a §, the burden of proof has been reversed during the first six months after delivery. The rule creates a situation for the seller where he is bound to guarantee that the goods, i.e. the horse will not go through any changes during six months use, in spite of new conditions for the animal such as different living environment and different treatment, fodder, riding techniques, training etc.

By comparing different laws created to protect consumers, interesting conclusions can be drawn. The most relevant and interesting comparison when it comes to sale of horses is between the Consumer Sales Act and the Consumer Services Act (Konsumenttjänstlagen 1985:716) These two consumer laws are constructed for the same purpose – to protect the consumer in relation to a businessman. However, the Consumer Services Act does not apply to services related to live animals (whilst the Consumer Sales Act does). The legal persons who are considered as businessmen and consumers in both acts are in fact often the same persons. The businessman selling a horse to a consumer is often the same businessman who offers services to the consumer. The difference is that when buying a horse, the consumer is protected by the Consumer Sales Act and any agreement that limits the level of protection set out in the Consumer Sales Act is null and void. When the same consumer is buying services from the same businessman he is not in the same advantageous position since services related to live animals are excluded from the Consumer Services Act. The situations regarding services related to live animals are instead regulated through specific agreements between the parties. In my opinion, the legislator can not possibly have observed this distinction between the different laws. To make an amendment to the Consumer Sales Act, where sale of live animals are excluded, does hereby not seem impracticable, but rather the logical step to take. Furthermore the preparatory motives to the Consumer Sales Act do not handle any questions regarding live animals, while the motives to the Consumer Services Act do handle the matter thoroughly. This stresses the need for this important question to be investigated and regulated further.

The law that regulates the purchase or sales of horses are regulated in the same way as any sales of goods, due to the fact that horses and other living animals are regarded as movables and unascertained goods. Applying the Consumer Sales Act on live animals creates problems in a number of ways. The legal system seeks to balance the relationship between the buyer and the seller. When it comes to sale of horses this balance is pushed to far in favour of the consumer, since the seller during the first six months after a sale bears all risks for an animal that he has no control or influence over .To modify the legal system in order to restore the balance there must be an amendment to the Consumer Sales Act whereby sales of horses should be exempt from the Consumer Sales Act. Instead sales of horses should be governed by the Sale of Goods Act (Köplagen 1990:931). If the purchase of a horse is regulated by the Sale of Goods Act, then the purchase could be regulated through a standard agreement, specifically suited to the special demands attributable to the sale of Horses, which in my opinion would facilitate the sale of horses, to the benefit of both the consumer and the horse industry.

Abstract (Swedish)

Att bedriva yrkesmässig verksamhet med uppfödning och träning av hästar som huvudsaklig syssla har blivit vanligt förekommande. Liksom för all yrkesmässig verksamhet, behöver ett företag som arbetar med hästar nå upp till en viss ekonomisk nivå för att anses vara näringsdrivande och inte klassas som hobbyverksamhet. Dessa krav kan vara svåruppnåeliga för en hästföretagare, vilket ofta beror på att verksamheten behöver längre tid än andra företagsformer att generera vinst. Resultatet av den skattemässiga bedömningen blir inte sällan att verksamheten inte räknas som näringsdrivande utan den skattskylige beskattas i inkomstslaget tjänst för inkomst av hobbyverksamhet. Eventuella överskott som t.ex. försäljning av hobbyverksamhetens hästar beskattas då som kapitalvinst. I det här sammanhanget uppstår frågan varför företagaren skatterättsligt anses utöva hobbyverksamhet, medan han civilrättsligt anses bedriva yrkesmässig verksamhet. Bedömningen av skatterätt och civilrätt kan vara olika i ett och samma fall. En person som bedriver en förlustverksamhet och blir beskattad som privatperson för sina förtjänster enligt den skattemässiga bedömningen, hamnar civilrättsligt i en position där han betraktas som näringsidkare, i likhet med vinstdrivande företag. Härmed inryms han under de lagar som reglerar förhållanden mellan näringsidkare och konsumenter vid till exempel försäljning.

Konsumentköplagen (1990:932) är tillämplig på lös egendom som en näringsidkare säljer till en konsument. Lagen ändrades 2002 efter implementeringen av ett EU-direktiv – Europaparlamentets och rådets direktiv om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier 1999/44/EG. Direktivet gäller för samtliga medlemsstater i EU, och anger den miniminivå av konsumentskydd, som medlemsstaterna är skyldiga att implementera i sin nationella lagstiftning.

Genom att implementera direktivet i de svenska lagarna på konsumentområdet har vissa ändringar gjorts i Konsumentköplagen, vilka har lett till att balansen mellan köpare och säljare har påverkats. En av de mest betydelsefulla ändringarna, vilken har undersökts i uppsatsen, är införandet av 20 a §. Bestämmelsen stadgar att ”Ett fel som visar sig inom sex månader efter det att varan avlämnades skall anses ha funnits vid avlämnandet om inget annat visas eller detta är oförenligt med varans eller felets art.” Konsekvensen för försäljning av hästar liksom annan lös egendom blev att bevisbördan blir omvänd under de första sex månaderna efter köpet. Regeln skapar en garantiliknande situation för säljaren där han är ansvarig för att hästen inte kommer att genomgå några förändringar under sex månaders användning, oavsett att hästen får en ny ägare, tränare och foder etc.

Vid en jämförelse av de konsumenträttsliga lagarna som skapats för att skydda konsumenter som svagare part i förhållande till näringsidkare har det framkommit vissa väsentliga skillnader. Den mest intressanta skillnaden finns mellan Konsumentköplagen och Konsumenttjänstlagen (1985:716). Lagarna är utformade för att åstadkomma samma syfte – att skydda den svagare konsumenten gentemot en näringsidkare. Dock stadgar konsumenttjänstlagen redan i 1 § att tjänster i form av förvaring och behandling av levande djur inte skall omfattas av lagen. Skillnaden mellan konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen är att trots att personerna ofta är samma rättssubjekt i de båda lagarna, får de olika behandling vid tillämpning av bestämmelserna. En näringsidkare som säljer en häst till en konsument är ofta samma person som den näringsidkare som upplåter stallplats, träning, in- och tillridning och konsumenten som köper hästen är ofta samma person som efterfrågar stallplats och träning etc. Privatpersonen får ett omotiverat starkare konsumenträttsligt skydd vid köp av vara än vid köp av tjänst, eftersom levande djur är undantagna från konsumenttjänstlagen. De situationer som rör tjänster där levande djur är inblandade regleras istället genom särskilda avtal mellan parterna.

Enligt min mening kan lagstiftaren inte ha uppmärksammat denna skillnad mellan lagarna. Dessutom har förarbetet till konsumentköplagen inte behandlat frågan om överlåtelser av levande djur skall tillämpas av lagen. Däremot behandlades frågan uttömmande av förarbetet till konsumenttjänstlagen, vilket understryker behovet av att frågan blir grundligt utredd och reglerad.

Hästar omfattas av lagarna om köp av lös egendom på grund av att de av lagstiftaren ses som lösa saker och ospecificerade varor. Tillämpningen av konsumentköplagen skapar problem på flera olika sätt. Det konsumenträttsliga systemet strävar efter att balansera förhållandet mellan köpare och säljare. När det gäller försäljning av hästar pressas denna balans för långt till förmån för konsumenten, eftersom säljaren under de första sex månaderna efter försäljningen bär risken för ett djur som han inte längre har någon kontroll eller något inflytande över. För att ändra det rättsliga systemet och återställa balansen mellan köpare och säljare måste konsumentköplagen ändras på det sätt att köp av hästar undantas från lagens bestämmelser. Om hästar undantas från konsumentköplagen kommer de att omfattas av reglerna i köplagen (1990:931) och kan kombineras med avtal mellan köpare och säljare – t.ex. genom ett standardavtal, som är särskilt anpassade till de speciella krav som kan hänföras till försäljning av hästar. En sådan lösning skulle enligt min mening vara att föredra och underlätta för såväl privatpersoner som företag.

Som framtidsvision framhålls att om organisationerna inom hästnäringen samarbetar för att åstadkomma ett standardavtal som ersätter den tvingande lagstiftningen, skulle det kunna få positiva effekter för samhällsekonomin. Fler lönsamma företag på landsbygden skulle skapas och de inlåsningseffekter som uppstår genom reglerna i konsumenttjänstlagen, skulle bortfalla.

• author: Sultan, Elina
• supervisor: Lars Pelin
• organization: Department of Law
• alternative title: The Application of the Swedish Consumer Sales Act on Sales of Horses and A Comparison of the Meanings of "Business Activity" Between Tax Law and Civil Law
• course: JURM01 20102
• year: 2010
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Köprätt Konsumenträtt häst skatterätt näringsverksamhet
• language: Swedish
• id: 1747296
• date added to LUP: 2010-12-21 10:01:52
• date last changed: 2010-12-21 10:01:52