The Legal Future of the Arctic Region - Challenges and Opportunities Facing the World’s Northernmost Area

Abstract (Swedish)

Det huvudsakliga syftet med denna uppsats är att undersöka om ett fullgott juridiskt ramverk i syfte att skydda den arktiska regionen redan är etablerat, eller om ytterligare juridiska instrument behöver tillkomma för att så ska vara fallet. Frågan diskuteras med bakgrund av det faktum att den arktiska isen smälter i en hög takt, och att framtiden för regionen sannolikt kommer att se väldigt annorlunda ut än vad som hittills har varit fallet. Under flera årtionden, eller till och med århundraden, var den allmänna uppfattningen att Arktis fortsättningsvis skulle vara täckt av permanent packis, varför också utsikterna för någon kommersiell utveckling i regionen var små. Utan kommersiell utveckling framträdde heller inget tydligt behov att fundera över eventuella kompletterande juridiska åtgärder gällande en sådan. Under de senaste 40 åren har klimatförändringarna dock visat prov på att Arktis de facto smälter, samt att denna avsmältning kommer att fortsätta. Detta kommer att medföra enorma konsekvenser för såväl den arktiska som den internationella miljön: Djurlivet kommer att behöva anpassa sig till ett helt nytt levnadssätt, och havsnivån kommer att öka för att ge upphov till en helt ny kartbild – bara för att nämna två. Ett minskat arktiskt istäcke kommer också att innebära positiva konsekvenser. Transpolar sjöfart kommer att kunna genomföras säkrare och i större omfattning, fossila bränslen och andra naturresurser kommer att vara lättare att utvinna ur havsbotten, och även kommersiell aktivitet såsom fiske och turism kommer att kunna utvecklas och förvandla Arktis till en blomstrande ekonomi. Just därför kan det finnas ett behov av att analysera det gällande juridiska regelverket för Arktis, och utveckla sådana instrument som idag fattas och som skulle möjliggöra en hållbar utveckling av regionen, vari skydd för den speciella miljön inte får stå tillbaka till förmån för så stor ekonomisk vinning som möjligt.

Merparten av den arktiska regionen är redan under nationell jurisdiktion, men det finns också gemensamma områden (res communis) som inte kan åberopas av någon enskild stat. Det finns inget omfattande fördrag som reglerar regionen, såsom är fallet vid ”motpolen” – Antarktis. De multilaterala eller internationella juridiska instrument som gäller för Arktis är bland andra: Förenta Nationernas Havsrättskonvention (UNCLOS), som reglerar havet i stort, och innehåller föreskrifter gällande avgränsningen av maritima zoner för olika stater och skydd för den marina miljön. Samt Konventionen för förhindrande av förorening från fartyg (MARPOL), som fokuserar på att begränsa eller förbjuda att olja och liknande skadliga substanser släpps ut från fartyg till havet. Extra skydd erbjuds så kallade speciella områden (special areas). Inget sådant finns för nuvarande i Arktis.

Eftersom att det har förutspåtts att Arktis havsbotten innehåller stora mängder fossila bränslen är de arktiska kuststaterna angelägna om att skaffa sig den juridiska rätten att utvinna dessa, vilket görs genom att etablera en förlängd kontinentalsockel. Detta sker genom samarbete med FN:s kommission för avgränsning av kontinentalsockeln, hos vilka processen tar mycket lång tid. Hittills har bara ett fåtal rekommendationer utfärdats för att klargöra möjliga förlängningar av kontinentalsocklar i regionen.

Ett isfritt Arktis betyder mer tillgängliga rutter för sjötransport, som kommer att vara betydligt kortare än dagens vid transkontinentala resor. Arktis speciella karaktär och avlägsna placering ställer dock särskilt höga krav på skeppskonstruktion och besättningens kapacitet. Sjöfart och fartygshänförliga föroreningar regleras genom ett antal internationella organisationer och instrument, men också på en nationell nivå. Regionalt har Arktiska rådet nyligen tagit fram två juridiskt bindande instrument gällande sök- och räddningsoperationer till sjös och förhindrande och bekämpning av oljeutsläpp. Inom Internationella Sjöfartsorganisationen arbetar man för nuvarande med att skapa en bindande Polar-kod rörande arktisk sjöfart.

I de nordiska länderna kan det urskiljas en vilja att utveckla Arktiska rådet från ett besluts-formande till en besluts-fattande forum, samt att bredda föremålet för samarbete till att innefatta ytterligare frågor. Det finns också en strävan mot ytterligare, och särskilt mer detaljerad, juridisk reglering av den arktiska regionen. En vilja att intensifiera samarbetet rörande militära säkerhetsfrågor kan också märkas.

Luckor i gällande reglering kan uppfattas särskilt gällande aktiviteter som är nya eller under utveckling i Arktis. Alla arktiska stater är vidare inte ännu parter i samtliga relevanta konventioner som syftar till att skydda regionens miljö. Det verkar råda en tvetydighet gällande på vilken nivå som olika aspekter av arktiskt samarbete ska utspela sig. Arktiska rådets juridiska status är något otydligt, och organisationen i förlängningen något tandlös. Det måste också beaktas att Arktis kan – även om detta inte på vis är säkert – bli föremål för mellanstatlig konfrontation, beroende på ekonomiska och säkerhetsrelaterade intressen och utvecklingar.

Även om det finns stora skillnader mellan Arktis och Antarktis skulle Arktis kunna hämta inspiration från Antarktisfördraget vid skapandet av ytterligare juridiska instrument. Givet det enorma intresset från övriga stater är det av vikt att Arktis blir genomgående juridiskt reglerat, så att man där lättare kan möta framtidens möjligheter och utmaningar. De arktiska staterna har i vissa fall visat en motvilja mot ett sådant större instrument, varför ett första steg mot att nå en lösning skulle kunna vara ett juridiskt instrument som geografiskt täcker det Arktis som inte är taget i anspråk såsom tillhörande nationell jurisdiktion och behandlar frågor som är av speciell karaktär just för den arktiska regionen.

Abstract

The main purpose of this thesis is to examine whether or not the legal framework to govern the Arctic can be said to be in place already, or if additional judicial measures need to be taken, given the future that awaits the region as a result of the ongoing rapid ice melt. For many decades, or even centuries, it was the common perception that the Arctic would remain permanently ice-covered, and because of this the prospects of any commercial development were small. With no commercial activities in sight, there was no real need to consider if legal measures needed to be taken concerning such issues. The climate change has during the last 40 years or so proved that the Arctic does, and will to an even further extent, practically melt. This will bring with enormous consequences for the Arctic and international environment: Wildlife will have to adjust to a whole new way of living, and sea levels around the world will rise and engender a new cartography – just to name two. Less ice in the Arctic will also bring with more positive consequences. Transpolar shipping will be much easier and safer to conduct, hydrocarbon resources located in the sea bed will be easier to extract, and other commercial activities such as fishing and tourism can be developed and turn the Arctic into a blooming economy. This is precisely why there might be a need to revise the legal framework in place for the Arctic region, and develop whatever instruments are missing in order to achieve a sustainable development where environmental protection is not infringed in favor of making the largest profits possible.

While most of the Arctic region is under national jurisdiction, there are also communal areas that cannot be claimed by any state. The region is not regulated by any comprehensive treaty or similar legal instrument, as opposed to the other polar region - the Antarctic. The multilateral or international legal instruments governing the Arctic are among others: The 1982 Law of the Sea Convention (UNCLOS), regulating the sea in general and containing provisions on maritime jurisdictional delimitation and maritime environmental protection. And, the international Convention for the Prevention of Pollution from Ships (MARPOL), focused on limiting, or prohibiting, oil and other harmful substances from being discharged into the sea. Extra protection is offered to so-called special areas, of which the Arctic Ocean has none.

Since it has been projected that the Arctic Ocean Sea Bed will contain large amounts of hydrocarbon resources, coastal states are eager to claim rights to exploit such resources by acquiring extended Continental Shelf areas. This is done in collaboration with the UN Commission on the Limits of the Continental Shelf, in which the process is very lengthy. Not many delimitation recommendations have been produced so far to clarify the possible extended Continental Shelves in the region.

An ice-free Arctic will equal more accessible shipping routes, which will be much shorter than the ones currently in use for transcontinental shipping. The remoteness and special character of the Artic Ocean will place rigorous demands on vessel construction and crew capacity. Shipping and vessel-source pollution is dealt with through a number of international organizations and instruments, as well as on a national level. On a regional level the Arctic Council has recently produced legally binding instruments on Maritime Search and Rescue and Oil Spill Prevention and Response. Within the International Maritime Organization (IMO) work for creating a mandatory Polar Code on Arctic shipping is currently being undertaken.

In the Nordic countries there seems to be a will to transform the Arctic Council from a decision-shaping to a decision-making body, and widen the mandate in regards to what policy issues that are being dealt with. There is also a strive towards more and especially more detailed legal regulations of the Arctic region. A will to intensify cooperation on military and security issues can also be detected.

Regulatory gaps can thus be perceived especially when it comes to new and up-and-coming activities in the Arctic. Another issue is the fact that not all Arctic states are parties to all relevant conventions protecting the Arctic environment. There seems to be an unambiguity regarding which level certain cooperation should be conducted at. The legal status of the Arctic Council is somewhat unclear, and to a certain extent innocuous. Consideration need also be paid to the fact that the Arctic could – although this in no way is certain – be subject to more confrontation between surrounding states, all depending on economic and security interests and developments.

Even if there are major differences between the Arctic and the Antarctic, the Arctic could find inspiration within the Antarctic Treaty when creating further legal instruments. Given the enormous interest in the Arctic shown by outside states it is important that the region is thoroughly regulated, so that it will be easier to face the possibilities and challenges of the future. In some regards, the Arctic states have shown aversion to developing a comprehensive legal instrument, why a first step towards a solution could be an instrument that geographically solely covers the Arctic areas not under any claim of national jurisdiction and only regulates issues of peculiar interest to the Arctic region.

• author: Nordkvist, Louise
• supervisor: Proshanto Mukherjee
• organization: Department of Law
• course: JURM02 20131
• year: 2013
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Public International Law Comparative Law Maritime Law Arctic
• language: English
• id: 3968665
• date added to LUP: 2013-08-23 10:53:42
• date last changed: 2013-08-23 10:53:42