The swedish white stork reintroduction programme

Abstract

Abstract:

In 1954 the last breeding attempt by the White Stork (Ciconia ciconia) in Sweden failed and the species was declared extinct from the Swedish fauna. Reasons for the extinction are thought to be a combination of issues such as habitat conversion, increased mortality and an overall decline of the European White Stork populations. Since 1989 an ongoing reintroduc-tion programme for the White Stork has been established in Scania, southern Sweden. The aim of the reintroduction programme is to re-establish a naturally breeding population of White Storks. The approach is based on captive breeding and release of established pairs that settle and breed in the vicinity to the release sites. The White Stork is also used as a flagship species for the restoration of the Swedish wetlands that have been severely affected by drain-age to the point that 90% has disappeared from the area. Today (2012) there are 34 free breed-ing pairs of project storks in Scania. These pairs do not migrate since they have been raised in captivity and are used to being fed year round and are hence not regarded as naturally behav-ing. However, it has been shown that the offspring of the introduced population are able to migrate. When these return to the breeding ground as adults they can settle and breed. The objective is to establish a migrating population parallel to the stationary population and as this migrating population continues to grow collect the stationary one. Issues that have arisen over the course of the programme have been to facilitate proper migration among the juveniles as well as the low breeding success among the free breeding population. The low reproductive success has partly been explained by the fact that the breeding storks create colonies around the release sites which has resulted in competition for food and disruptive aggression among the breeding pairs. However, the issues with migration and the low reproductive success also made management question the suitability of the reintroduced individuals to persist under Swedish conditions. The originally introduced individuals deriving from northern Africa has therefore gradually been replaced by individuals of eastern European decent. Further, the un-certain financial situation due to the programme being dependent on funding that needs to be reapplied for each year has slowed down the whole process. During the last couple of years practises have changed and captive juveniles have been released in an effort to facilitate true migration behaviour. This has resulted in a juvenile migration rate of approximately 80% since 2010. Within the next few years these individuals are expected to return from migration. The future of the programme will depend on the level of return among the migrating popula-tion, the breeding success among the reintroduced individuals as well as external factors such as the uncertain development of the other White Stork populations in Europe.

Abstract (Swedish)

Popularvetenskaplig sammanfattning:

Storkprojektet i Skåne – nutid och framtid

Den vita storken (Ciconia ciconia) har varit utdöd i Sverige sedan 1954. Orsaken till storkens försvinnande tros ha varit en kombination av utdikningar av våtmarker, ökad dödlighet samt en generellt nedåtgående trend hos storkpopulationerna i övriga Europa. Sedan 1989 pågår ett återintroduceringsförsök i Skåne. Genom att föda upp storkar i hägn och släppa ut dem för att häcka hoppas projektledningen på sikt att kunna återskapa en naturligt förekommande population av vit stork i Sverige. Samtidigt används storken som ambassadör för de svenska våtmarkerna för att påskynda återskapandet av våtmarker och på så sätt även gynna andra svenska arter.

2012 hade Storkprojektet 34 fritt häckande par i Skåne. Dessa individer anses däremot intevilda då åren i fångenskap har fått dem att förlora sin naturliga instinkt att flytta. Istället spenderar de året runt kring häckningsplatserna och blir därför stödutfodrade under vintermånaderna. Däremot är det känt att de introducerade individernas avkomma kan flytta. Därför planerar projektledningen att låta ungfåglarna flytta och när de återkommer för att häcka kan de bilda en flyttande population parallellt till den stationära populationen. Målet är en flyttande population på 100 häckande par.

Genom projektets gång har en del svårigheter försenat processen att återetablera den vita storken i Sverige. Bland annat har häckningsframgången generellt varit låg bland de fria paren, för låg för att på sikt kunna bygga upp en livskraftig population. Dessutom har det varit svårt att få ungfåglarna att flytta söderut om vintern. Den låga häckningsframgången har delvis förklarats av att bildandet av kolonier ökar aggressionen bland de häckande paren, samt att tillgången på föda varit för dålig. Det har även misstänkts att de ursprungligen introducerade individerna som härstammade från Nordafrika kan ha varit dåligt anpassade till
svenska förhållanden. Därför beslutade projektledningen att aktivt ta in nya, mer närbesläktade individer, och samtidigt sluta avla på de nordafrikanska fåglarna. En del anser
även att de nyimporterade individerna kan ha en medfött starkare drift att flytta. Den uteblivna
flyttningen tros även ha rötter i storkens sociala natur. Det anses att de stationära storkarna
fungerar som en social magnet som förhindrar ungfåglarna från att bryta loss och flytta. Därför har projektledningen de senaste åren börjat släppa ut ungfåglar födda i fångenskap så
att de kan ansluta sig till årsungarna födda i frihet för att flytta. Genom att öka gruppstorleken
bland ungfåglarna kunde dragningskraften från de stationära storkarna minskas. Detta resulterade i ett stort uppsving och sedan 2010 har det funnits en årlig ungfågelflyttning på
ungefär 80 %. Förhoppningen är att dessa ska återvända under de nästkommande åren och
börja bygga upp en naturlig population. Då överlevnaden hos de flyttande ungfåglarna är låg
har återvändandegraden än så länge varit låg.

Trots den positiva utvecklingen under de senaste åren är framtiden för den vita storken i
Sverige fortfarande oviss. För att det ska kunna återskapas en naturligt häckande population
måste ungfåglarna fortsätta flytta i stor utsträckning, men det kräver även att tillräckligt
många återvänder för att häcka och därefter fortsätter flytta som vuxna. Utöver det kräver en
stabil population en ökad häckningsframgång, där habitatrestaurering kommer att spela en
avgörande roll. Återskapandet av storkens levnadsmiljö är av synnerligen stor betydelse då det
var en av de största bidragande faktorerna till artens ursprungliga minskning. Att eliminera
orsakerna till en arts försvinnande anses vara av yttersta vikt när det gäller att återintroducera
en art. Utöver förbättrade födomarker kommer det även krävas att projektet jobbar över ett större perspektiv med internationellt samarbete för att minska farorna längs flyttningsvägarna och på övervintringsplatserna.

Handledare: Eva Waldemarson
Examensarbete för masterexamen 30hp i naturvård och bevarandebiologi
Biologiska institutionen, Lunds universitet

• author: Rimberth, Cecilia
• supervisor: Eva Waldemarson
• organization: Degree Projects in Biology
• course: BIOM24 20131
• year: 2013
• type: H2 - Master's Degree (Two Years)
• subject: Biology and Life Sciences
• language: English
• id: 4053929
• date added to LUP: 2013-09-19 11:18:40
• date last changed: 2013-09-19 11:18:40