Fördelningen av våra vattendrag: en studie av det internationella stödet bakom principen om rättvis och rimlig användning

Abstract

During the last few decades, the law on the non-navigational uses of international watercourses has been the subject of codification and progressive development under the auspices of the ILC and the UN. This work resulted in the adoption of the UNWC by the UN General Assembly 21 May 1997, and the UNWC has been open to join since that date. At the core of the convention lies the principle of equitable and reasonable utilization that decides how and how much the states who share an international watercourse can use these shared resources.
The principle of equitable and reasonable utilization is by most authors considered to be part of customary international law. It is also widely used in regional conventions. Despite this, and an almost unanimous support for the UNWC in the General Assembly in 1997, the convention has not yet received the required amount of ratifications to enter into force. There does not appear to be a strong agreement on exactly how the principle is supposed to be formulated in practice. This paper treats the extent of international support for the principle of equitable and reasonable utilization. The purpose is to see what parts of and in what way the principle of equitable and reasonable utilization has enough international support to be considered part of customary international law.
To answer these questions the paper treats the sources of customary international law. This is the presence of state practice and opinio juris. As there is an incredibly extensive source material the paper only treats the state practice and opinio juris of the riparian states of the Nile, Mekong and Danube.
On this source material, the conclusion is drawn that there is a support for the principle of equitable and reasonable utilization in the way that it precludes the existence of various principles of absolute sovereignty. That means that there is support for a view that states that share international watercourses have to take each other into consideration when using their common resources. The second conclusion is that the principle of equitable and reasonable utilization tells us very little about how to utilize international watercourses in specific cases, and that this is the way the principle is supposed to work. The implementation of the principle of equitable and reasonable utilization requires cooperation between riparian states. That is why it is rather the rules that lay the groundwork for such cooperation that guarantee a utilization of international watercourses that is equitable and reasonable.

Abstract (Swedish)

Rätten kring användningen av internationella vattendrag för andra ändamål än sjöfart har under de senaste decennierna varit föremål för kodifiering och progressiv utveckling under ILC och FN:s ledning. Arbetet resulterade i att generalförsamlingen 21 maj 1997 röstade igenom en konvention, UNWC , som har varit öppen för tillträde sedan dess. UNWC är till stor del centrerad kring principen om rättvis och rimlig användning som bestämmer hur och hur mycket de stater som delar internationella vattendrag kan använda sig av dessa gemensamma resurser.
Principen om rättvis och rimlig användning anses i doktrinen vara en del av den internationella sedvanerätten. Den används även i stor utsträckning i regionala konventioner. Trots detta, och ett i stort sett enhälligt stöd för konventionen under omröstningen i generalförsamlingen 1997, har konventionen idag ännu inte tillträtts av tillräckligt många stater för att träda i kraft. Det synes därför inte råda någon stark enighet om exakt hur principen om rättvis och rimlig användning bör utformas i praktiken. I denna uppsats undersöks det internationella stödet för denna princip. Mitt syfte är att se i vilka delar och på vilket sätt det finns ett tillräckligt starkt stöd för att principen ska ses som en del av den internationella sedvanerätten.
För att svara på dessa frågor används den rättsdogmatiska metoden. De källor som används för att ge stöd åt en internationell sedvanerättslig regel är staters praxis och opinio juris. Då det finns ett väldigt stort källmaterial är uppsatsen begränsad till att omfatta tre fallstudier. I uppsatsen undersöks praxis och opinio juris hos staterna kring Nilen, Mekongfloden och Donau.
Med detta material kan man dra slutsatsen att det finns ett stöd för principen om rättvis och rimlig användning i den mening att andra principer som stöder olika former av absolut suveränitet inte anses vara en del av den internationella sedvanerätten. Det innebär att det finns ett stöd för synen att alla stater vid internationella vattendrag måste ta hänsyn till varandra. Den andra slutsatsen är att principen om rättvis och rimlig användning har väldigt lite att säga om hur användningen av internationella vattendrag bör se ut i specifika fall och att detta är ändamålsenligt. Genomförandet av principen om rättvis och rimlig användning förutsätter samarbete mellan staterna vid de specifika vattendragen. Det är därför snarare de regler som lägger grunden för detta samarbete som säkrar rättvis och rimlig användning än detaljerade regler om vattenallokeringen i sig.

• author: Boström, Henning
• supervisor: Christian Häthén
• organization: Faculty of Law; Department of Law
• course: LAGF03 20132
• year: 2013
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: folkrätt, internationella vattendrag, rättvis och rimlig användning, equitable and reasonable utilization
• language: Swedish
• id: 4227934
• date added to LUP: 2014-01-28 17:43:02
• date last changed: 2014-01-28 17:43:02