Den straffrättsliga bedömningen av varumärkesintrång - en utredning av vissa omständigheter vid påföljdsbestämningen

Abstract

Counterfeiting has long been considered a rather harmless phenomenon. However, counterfeiting has evolved from a small-scale activity into one on an industrial scale. It has come to pose a serious threat, not only to the interests of the right holder, but to the consumers and the society as a whole. Counterfeit products are no longer just poorly crafted copies of sunglasses; today they are professionally designed copies of a wide variety of products, which for the normal consumer may appear identical to the genuine goods. The Swedish Customs, as well as international organizations such as the World Customs Organization, have noticed an increase of counterfeit products; not least those that pose a serious risk to the health and safety of consumers, such as counterfeit medicines, vehicle parts, cosmetics and skincare products.

The increase in trade with counterfeit products has given increased actuality to the issue of the penalties connected to such trademark infringements (fines or imprisonment), especially as regards products that may be harmful to a third party. In this thesis I have examined if such risks are, or should be, taken into account in the assessment of the penal value in connection with trademark infringements. I have also examined the question of “Artbrott”, that is whether a trademark infringement under the Swedish Trade Mark Act is a crime of such nature that there is a presumption for imprisonment, rather than the general rule, which is that the Court should choose a milder form of penalty.

The punishment for trademark infringements, committed wilfully or with gross negligence, shall be decided according to the provisions of the Swedish Criminal Code. The first step for the Court in the process of deciding the appropriate punishment for the individual crime is to determine the penal value within the range of the punishment as stated in Chapter 8, Article 1 of the Swedish Trade Mark Act. This article states that trademark infringement, committed wilfully or with gross negligence, can be punished under criminal law by fines or imprisonment for not more than two years. The penal value is to be decided in accordance with the provisions set forth in Chapter 29, Article 1-3 of the Swedish Criminal Code. When assessing the penal value, special consideration shall be given to the damage, wrong or danger occasioned by the criminal act to the interests protected by the criminal law in question.

Accordingly, whether a criminal act should result in imprisonment or not depends to a large extent on the Court’s determination of the penal value of the crime in question. If the penal value exceeds one year of imprisonment, the Court normally selects imprisonment as a penalty. If the penal value is less than one year, imprisonment may still be selected if the accused has a previous criminal record or this is motivated by the nature of the crime. This follows from Chapter 30, Article 4 of the Swedish Criminal Code. The nature of the crime may thus result in imprisonment in spite of the fact that this is not motivated by the penal value of the crime or by previous criminal activities, and vice versa.

My conclusion after having examined whether risks relating to third parties should be considered in the assessment of the penal value is that the legal situation is uncertain. The limited case law on this topic is not coherent. In certain cases, the Court has considered risks relating to third parties, most often as a reason for a stricter penalty, and in exceptional cases also in connection with the assessment of the nature of the crime (Sw. brottets art). In other cases the Court has explicitly stated that these circumstances are not relevant for the penal assessment in connection with trademark infringements.

However, my opinion is that the risks for third parties in connection with trademark infringements should be considered as a reason for a higher penalty, mainly for two reasons.

The first reason is that the damage to the trademark, and therefore to the trademark holder, is greater if the counterfeit product risks harming the consumer. Upon purchasing a product, which inherently holds a certain risk when used, such as pharmaceuticals or spare parts, it is critical that the consumer has full confidence in the trademark. Should it be publicly known that there are counterfeits in circulation of a certain product it is very likely that the consumer will select another brand. Should, in addition, a situation occur where a consumer actually is harmed by a counterfeit, trademark-infringing product, there is a very real risk that the reputation of the trademark is damaged to an extent which cannot be repaired.

The second reason is that counterfeit products violate one of the most basic functions of a trademark, the so-called guarantee function. The guarantee function is a pledge to the consumer that the product or service in question has the features and the quality promised, and that it is produced by a trader who takes responsibility for this. Accordingly, the Swedish Trademark Act should not only protect the trademark holders, but also to a certain extent the consumers, from counterfeit products with inherent risks that they have not had reason to expect.

In sum, counterfeits violate both the trademark holders and the consumers legally protected interests. This is especially true for products that carry a risk for the health and safety of third parties.

As regards the question whether a criminal act should be considered an “Artbrott” under the Swedish Trademark Act, no particular guidance can be found in the text of the law, legislative history or case law. The courts seem generally reluctant to characterize trademark infringements as an Artbrott, but the case law is neither coherent nor clear. In the cases I have examined, the courts have reasoned only briefly, and occasionally inconsistently, regarding this issue.

However, my own conclusion is that a number of the circumstances that in other areas cause a crime to be considered an Artbrott also are met in connection with criminal trademark infringements, and that, accordingly, these crimes should be considered Artbrott.

It remains to be seen whether the Supreme Court agrees with my conclusions above in its upcoming decision of “Kullager-fallet”. Regardless, such decision will hopefully speak to and change the uncertain legal situation that exists in Sweden today on whether risks for third parties shall be considered in the assessment of the penal value of trademark infringements, and whether a trademark crime is an Artbrott. A clarification of these issues is of great importance for the future application of law, and, not least, for trademark holders, consumers, and for society as a whole.

Abstract (Swedish)

Handeln med varumärkesförfalskade produkter, som länge har ansetts som en ganska harmlös företeelse som konsumenten varit väl införstådd med, har utvecklats till en väloljad miljardindustri där såväl rättighetsinnehavaren, samhället och konsumenten riskerar att lida skada. De varumärkesförfalskade produkterna består inte längre av dåligt imiterade solglasögon utan av professionellt utformade kopior av alla möjliga produkter, som för en oinsatt konsument kan förefalla identiska med originalprodukten. Såväl Tullverket som internationella organ som Världstullsorganisationen har sett en ökning i antalet förfalskade produkter; inte minst av sådana som kan utgöra allvarliga risker för konsumenters hälsa och säkerhet, t.ex. förfalskade läkemedel, reservdelar till fordon, kosmetika och hudvårdsprodukter.

Den ökade handeln med varumärkesförfalskade produkter har resulterat i att frågan om straff, (det vill säga böter eller fängelse), vid varumärkesintrång har fått ökad aktualitet. Detta gäller inte minst sådana förfalskningar som innebär en fara för tredje man. I denna framställning har jag undersökt huruvida de risker som sådana allmänfarliga produkter kan medföra för tredje man har beaktas, eller bör beaktas, vid straffvärdebedömningen av varumärkesbrott. Jag har även undersökt om brott mot varumärkeslagen utgör ett artbrott, dvs. om brottet är av sådan art att det råder en presumtion för fängelse som påföljd, istället för huvudregeln att domstolen ska välja en lindrigare påföljd än fängelse.

Straffet för uppsåtliga eller grovt oaktsamma varumärkesbrott ska bestämmas i enlighet med de straffrättsliga bestämmelser som finns i brottsbalken. Vid denna bedömning ska domstolen som första steg ta ställning till brottets straffvärde inom ramen för den aktuella straffskalan, som för varumärkesbrott utgörs av böter eller fängelse i högst två år enligt 8 kap. 1 § VmL. Straffvärdet ska bedömas i enlighet med 29 kap. 1-3 §§ BrB och vid bedömningen ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit för det intresse som skyddas straffrättsligt.

Huruvida det aktuella brottet resulterar i ett fängelsestraff är alltså i hög grad beroende av hur högt domstolen bedömer att straffvärdet är för det enskilda brottet. Om straffvärdet överstiger ett års fängelse bestämmer domstolen som regel påföljden till fängelse. Understiger straffvärdet ett år, kan påföljden för brottet ändå bestämmas till fängelse om det är motiverat på grund av gärningsmannens tidigare brottslighet eller brottets art. Detta framgår av 30 kap. 4 § BrB. Brottets art kan således medföra ett fängelsestraff trots att straffvärdet och återfallsfrekvensen inte föranleder det och vice versa.

Min slutsats efter att ha studerat frågan om risker hänförliga till tredje man ska beaktas vid straffvärdebedömningen är att rättsläget är osäkert. Den begränsade praxis som berört denna fråga är inte enhetlig. I vissa fall har domstolarna beaktat sådana omständigheter, främst i höjande riktning för straffvärdet och i undantagsfall även vid bedömningen av brottets art. I andra fall har domstolen explicit uttryckt att sådana omständigheter inte är relevanta vid den straffrättsliga bedömningen av varumärkesbrott.

Jag anser dock att det är motiverat att beakta produktens allmänfarlighet som en straffhöjande omständighet vid varumärkesbrott, främst av två anledningar.

Den första är att det innebär en större skada på varumärket och därigenom för rättighetsinnehavaren om produkterna som förfalskas riskerar att skada konsumenten. Det är avgörande vid köp av en produkt som innefattar ett visst risktagande vid användandet, t.ex. läkemedel eller reservdelar, att konsumenten har förtroende för varumärket. Skulle det bli allmänt känt att det finns förfalskningar av sådana produkter i omlopp är det mycket troligt att konsumenten väljer ett annat märke. Skulle dessutom en konsument faktiskt skadas av en varumärkesförfalskad produkt så finns en risk att varumärkets anseende lider en så stor skada att det inte går att reparera.

Den andra anledningen är att varumärkesförfalskade produkter kränker en av varumärkets grundläggande funktioner, den s.k. garantifunktionen. Garantifunktionen utgör en utfästelse till konsumenten att produkten eller tjänsten har de egenskaper eller den kvalitet som utlovas och att de är framställda av en viss näringsidkare som ansvarar för den utlovade kvaliteten. Således ska varumärkeslagen inte bara skydda rättighetsinnehavaren, utan också i viss utsträckning konsumenter från förfalskade produkter och risker konsumenten inte haft anledning att förvänta sig.

Följaktligen kränks såväl rättighetsinnehavarens som konsumentens rättsligt skyddade intressen av varumärkesförfalskade produkter, och i synnerhet av de produkter som utgör en risk för tredje mans hälsa och säkerhet.

Vad gäller frågan om ett brott mot varumärkeslagen utgör ett artbrott ger varken lagtext, förarbeten eller praxis särskilt mycket ledning i frågan. Domstolarna tycks i allmänhet tveksamma till att karaktärisera varumärkesbrott som ett artbrott, men praxis är inte enhetlig eller tydlig. I de domar jag undersökt har domstolarna fört mycket knapphändiga och stundtals haltande resonemang.

Min egen slutsats är dock att många av de omständigheter som inom andra områden brukar föranleda att ett brott ska anses utgöra ett artbrott är uppfyllda vid varumärkesbrott och att dessa brott således ska anses utgöra artbrott.

Det återstår att se om HD håller med om mina slutsatser ovan i sitt kommande avgörande av Kullager-fallet. Oavsett vilket, kommer HDs avgörande förhoppningsvis belysa och förändra det osäkra rättsläge som nu råder i Sverige i frågan om risker för tredje man bör beaktas vid straffvärdebedömningen och om varumärkesbrott är ett artbrott. Ett klargörande av dessa frågor är av stor vikt för den framtida rättstillämpningen, och, i förlängningen, för varumärkesinnehavare, konsumenter och samhället i stort.

• author: Lindstedt, Sophia
• supervisor: Ulf Maunsbach
• organization: Department of Law
• alternative title: Trademark infringment and criminal sanctions - an examination of certain circumstances in determining the penalty
• course: JURM02 20141
• year: 2014
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: allmänfarlighet, varumärkesförfalskade läkemedel, varumärkesförfalskade produkter, straffrätt, immaterialrätt, tredjemansskada, straffvärdebedömning, artbrott
• language: Swedish
• id: 4449285
• date added to LUP: 2014-06-17 13:47:20
• date last changed: 2014-06-17 13:47:20