Tillräknelighet - en förutsättning för brott?

Abstract

Mentally disordered offenders have always been treated differently by the criminal justice system. In most countries the law requires that the accused is sane to be considered accountable for his or her actions. Accountability, in this context, means that you know what you are doing and that you are able to control your actions. In Sweden there is no requirement that the accused is sane to be considered accountable and responsible for his or her actions and thus liable to be punished for the crime. In the current system offenders who committed a crime suffering from a serious mental disorder can only be sentenced to prison if extraordinary circumstances are at hand. Examples of such circumstances include that the accused has caused the mental disorder by self-induced intoxication or if the crime was severe. However, If the accused suffered from a serious mental disorder, such that he or she was not able to control or understand the meaning of his or her actions, the court cannot sentence the accused to prison.

Since the turn of the century the debate concerning a possible inclusion of a requirement for accountability as a prerequisite for criminal liability has been ongoing in Sweden. It has been proposed in the official report Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17), that a requirement for criminal liability should be that the accused offender is to be accountable for the action to be considered a crime. A person is not to be considered accountable if the person at the time of the illegal action suffered from a serious mental disorder or deliriousness, was severely mentally disabled, or suffered from a serious form of dementia. In broad terms the arguments of proponents of the inclusion of such an requirement include, the principle of responsibility, that states that only a person who could be held accountable for their actions should be criminally liable, and furthermore that it would make it easier for Sweden to collaborate with other countries where such a requirement is already in use. The opposition on the other hand point out that requirement of sanity for accountability and criminal liability might increase the social stigma for mentally ill people as well as a fear that the treatment and psychiatric care of mentally disordered criminals will be less effective if their illegal acts are not considered to be criminal.

Abstract (Swedish)

Psykiskt störda lagöverträdare har särbehandlats sedan antikens dagar. I de flesta länder i världen finns det än idag ett krav på att en person ska vara tillräknelig för att kunna dömas till ansvar för brott. Om man är tillräknelig betyder det att man vet vad man gör och att man har förmåga att kontrollera sina gärningar, det vill säga att man har ansvarsförmåga. I Sverige finns det inget krav på att man ska vara tillräknelig för att bära ett straffrättsligt ansvar utan särbehandlingen sker vid påföljdsvalet. Det finns, sedan 2008, en presumtion mot att personer som lider av en allvarlig psykisk störning döms till fängelse. Det är enbart om särskilda skäl föreligger, t.ex. om det rör sig om ett synnerligen allvarligt brott eller om tillståndet är självförvållat, som man får utdöma ett fängelsestraff. Rätten får dock inte döma till fängelse om gärningsmannen till följd av en allvarlig psykisk störning har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller anpassa sitt handlande efter en sådan insikt.

Sedan millenniumskiftet har debatten om att återinföra ett krav på tillräknelighet i Sverige tagit fart och med drygt tio års mellanrum har det lagts fram förslag på att återinföra kravet. I det senaste betänkandet Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17), föreslår Psykiatrilagsutredningen att ett tillräknelighetsrekvisit ska införas. Detta innebär att om en otillåten gärning har begåtts av en person som är otillräknelig ska den inte utgöra brott. Man är otillräknelig om man inte har haft förmågan att inse gärningens innebörd eller anpassa sitt handlande efter en sådan insikt på grund av allvarlig psykisk störning, tillfällig sinnesförvirring, svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd.

Som vid alla reformförslag finns det argument som talar både för och emot en förändring. Nulla poene sine culpa ger uttryck för skuldprincipen och innebär inget straff utan skuld och att endast den som vid gärningstillfället kan rå för sin gärning ska fällas till ansvar. Denna princip talar starkt för att ett tillräknelighetskrav ska införas. Ytterligare argument för ett införande är att intressekonflikter skulle undvikas samt att Sveriges system därmed skulle stämma bättre överens med övriga världens, vilket främjar samarbete. Motargumenten mot ett införande är att den behandlingstanke som rådde vid utformningen av Brottsbalken ska ha fortsatt betydelse vid påföljdsvalet och att den som är i behov av vård ska få detta behov tillgodosett. Detta är dock inget som Psykiatrilagsutredningen motsätter sig utan det nya förslaget innebär bland annat att vårdbehov ska tillgodoses inom ramen för påföljden. Ytterligare argument som förs fram emot införandet av ett tillräknelighetsrekvisit är att nuvarande lagstiftning motverkar stigmatisering och att det straffrättsliga ansvaret har betydelse för behandlingen. Ett annat argument är att förändringarna är så pass små att ett tillräknelighetsrekvisit inte bör införas av pragmatiska skäl.

• author: Westesson Bexéus, Helena
• supervisor: Per Ole Träskman
• organization: Department of Law
• alternative title: Accountability - a requirement for criminal liability?
• course: JURM01 20151
• year: 2015
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: straffrätt, tillräknelighet, psykiskt störda lagöverträdare
• language: Swedish
• id: 7439497
• date added to LUP: 2015-06-24 14:47:16
• date last changed: 2015-06-24 14:47:16