The Legality of Dublin Transfers

Abstract

There is no right to asylum, but there is a right not to be returned to persecution. The principle of non-refoulement, which is expressed in article 3 ECHR, encompasses this right and it is an essential part of individual rights protection. The Dublin Regulation presumes that EU member state are safe and it designates which member state is responsible to try an application for asylum. The regulation allows for the transfer of the applicant to the designated state – a practice known as a Dublin transfer.

This thesis applies the sources of law and the means of interpretation of both international law and EU law to discern the requirements for a Dublin transfer to be legal according to the ECHR and the Dublin Regulation respectively. The findings are compared and discussed from an individual rights perspective.

Both systems require that there should be substantial grounds for believing that the applicant faces a real risk of torture, inhumane or degrading treatment in the receiving state for the transfer to be precluded. The prohibition includes indirect refoulement. The requirements on the applicant to meet these prerequisites have been considerably lowered by the ECtHR.

The Dublin Regulation contains the additional prerequisite that systemic flaws in the asylum procedure and the reception conditions should cause this risk. There is lacking consensus on how this provision should be interpreted, but there is ample ground to argue that it should be interpreted in a manner compatible with the ECHR.

According to both systems, the presumption of safety can be rebutted. The transferring state has a duty to inspect the actual conditions if there is information available indicating that human rights are not respected in the receiving state. The CJEU maintains that the presumption of safety concerns the raison d’être of the EU.

From an individual rights perspective it is unsatisfactory that the meaning of systemic flaws is unclear and that the responsibility to investigate is contingent upon third party information. The present Dublin III Regulation lacks a system to generally suspend transfers to certain states, which means that protections is granted on a case-by-case basis, where the authorities of the member states must assess whether other member states fulfil their international obligations.

Abstract (Swedish)

Det finns ingen rätt till asyl, men det finns en rätt att inte återsändas till förföljelse. Denna rätt omfattas av principen om non-refoulement, som uttrycks i artikel 3 EKMR, och är en grundläggande del i skyddet för individuella rättigheter. Dublinförordningen presumerar att EU länder är säkra och utpekar vilket land som ansvarar för att pröva en asylansökan. Förordningen tillåter att den sökande överförs till den ansvariga staten, vilket kallas för en Dublinöverföring.

Denna uppsats tillämpar både folkrättens och EU-rättens källor och tolkningsmetoder för att utreda vilka krav som ställs enligt EKMR respektive Dublinförordningen för att en överföring ska vara laglig. Resultaten jämförs och diskuteras utifrån ett individrättsligt perspektiv.

Båda system förutsätter att det finns starka skäl att tro att sökande löper en reell risk att utsättas för tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling i mottagarlandet för att överföringen inte ska vara tillåten. Förbudet omfattar även indirekt refoulering. Kraven på den asylsökande för att uppfylla dessa rekvisit har sänkts betydligt av Europadomstolen.

Dublinförordningen innehåller ett ytterligare rekvisit som stipulerar att risken ska orsakas av systematiska brister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren. Det saknas konsensus gällande hur detta rekvisit ska tolkas, men det finns goda grunder att argumentera för att det ska tolkas på ett sådant sätt att det överensstämmer med EKMR.

Enligt de båda systemen, kan presumtionen att EU-länder är säkra kullkastas. Den överförande staten har en undersökningsplikt gällande de verkliga förhållandena, när det finns tillgänglig information som tyder på brister i respekten för mänskliga rättigheter i mottagarlandet. EU-domstolen anser att presumtionen för säkerhet angår EUs existensberättigande.

Från ett individrättsligt perspektiv är det otillfredsställande att innebörden av systematiska brister är oklar och att undersökningsplikten är beroende av information från tredje part. Den nuvarande Dublinförordningen III saknar ett system för att generellt ställa in överföringar till vissa stater. Detta innebär att varje fall måste bedömas individuellt och att medlemsstaternas myndigheter är tvungna att bedöma huruvida andra medlemsländer lever upp till sina internationella åtaganden.

• author: Nordvall, Pernilla
• supervisor: Anna Bruce
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20152
• year: 2015
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: EU law, public international law, non-refoulement, Dublin transfer, Dublin Regulation, CJEU, ECHR, ECtHR, comparison, mutual trust, presumption of safety, systemic flaws, substantial grounds, real risk, individual rights, human rights
• language: English
• id: 8506349
• date added to LUP: 2016-02-22 14:20:06
• date last changed: 2016-02-22 14:20:06