Gärningspersoners fulla skuld - uppsåtsbedömning vid självförvållat rus

Abstract

It is no secret that intoxication is a contributing factor to the crimes committed in the society. It is therefore an important issue how we choose to handle intoxicated offenders in our legal system. Intoxication is not an excuse from criminal liability, although it can be hard for the prosecutor to prove the mental element of the crime where a person voluntarily has intoxicated himself or herself and therefor suffer from memory loss.

In Sweden intoxication does not exclude criminal liability, nor does it make it more blameworthy. The mental element, or the intent, of a crime shall be settled in the same way regardless if the person was intoxicated or sober. The classification of an intoxicated person shall therefor be settled with customary regulations. Before 2011 it was possible for the court to ignore the demands of the mental element, and presume intent in cases where intent could not be proven as an effect of voluntary intoxication. However, this idea was abandoned after the Swedish Supreme Courts call in NJA 2011 s. 563. Due the changes in the society, it was no longer righteously maintaining a system that made it possible to ignore basic requirements of guilt. The new interpretation is well compatible with the principal of guilt and also compatible with the requirements of Rule of Law.

The main purpose of this paper is to identify if the new interpretation is consistent with the principle of guild and Rule of Law. The thesis does also compare the Danish procedure with the Swedish to reach a wider perspective in the question and to see if there is anything worth adapting from the Danish system to the Swedish.

Abstract (Swedish)

Att berusning är en bidragande faktor till de brott som begås i vårt samhälle råder det föga tvivel om. Berusade personer lider ofta av minnesförlust till följd av berusningen, vilket kan skapa bevissvårigheter rörande gärningspersonens uppsåt. Tidigare var den svenska rättsuppfattningen att kravet på uppsåt kunde efterges ifall där bevisbristen berodde på självförvållat rus. Högsta domstolen gjorde emellertid ett avsteg från denna tolkning genom NJA 2011 s. 563 och numera ska vanliga uppsåtsregler gälla även vid självförvållat rus.

Uppsatsens syfte är att kartlägga hur uppsåt hos berusade lagöverträdare bedöms, samt undersöker huruvida Högsta domstolens nya tolkning är förenlig med skuldprincipen och om den är rättssäker. Uppsatsen gör även en utblick till den danska regleringen av frågan, för att se om det finns något värde i att ta efter den danska bedömningen.

Den nya tolkningen är mer förenlig med skuldprincipen som fått en allt starkare förankring inom den svenska straffrätten. Skuldprincipen innebär att ingen ska kunna dömas för ett brott utan att ha haft uppsåt alternativt varit oaktsam i förhållande till gärningen. Tolkningen har mötts av såväl positiv som negativ kritik. Den negativa sidan menar det blir svårt att få till fällande domar när uppsåtskravet inte kan modifieras. Den positiva kritiken syftar främst till vikten av upprätthållandet av skuldprincipen. Sammantaget får det dock anses att Högsta domstolens nya tolkning är förenlig med skuldprincipen och kravet på rättssäkerhet. Däremot är det önskvärt att lagstiftaren ger en tydlig anvisning i lagtexten avseende rättsläget. En sådan anvisning skulle minimera antalet godtyckliga bedömningar som kan äventyra rättssäkerheten.

• author: Petersson, Alfred
• supervisor: Elisabeth Ståhl
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20152
• year: 2015
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: straffrätt, självförvållat rus, uppsåtsbedömning, criminal law
• language: Swedish
• id: 8511696
• date added to LUP: 2016-02-23 16:09:26
• date last changed: 2016-02-23 16:09:26