Påståendedoktrin i svensk skiljeförfaranderätt

Abstract (Swedish)

När skiljemän prövar sin behörighet att avgöra en tvist enligt 2 § 1 stycket LSF, kan en och samma omständighet ha betydelse såväl för skiljenämndens behörighet, som för själva saken. Skiljenämnden anses då ha att tillämpa den så kallade påståendedoktrinen under vissa förutsättningar. Kärnan i påståendedoktrinen är enligt HD att skiljenämnden, när den prövar sin behörighet, inte ska ta ställning till existensen av de rättsfakta som skiljekäranden påstår omfattas av ett rättsförhållande som täcks av skiljeavtalet. Det råder dock viss oklarhet om påståendedoktrinens innebörd och räckvidd, och det finns en diskussion om man bör lagstifta doktrinen eller inte. Syftet med uppsatsen är att utreda och kritiskt granska påståendedoktrinens innebörd och räckvidd i svensk skiljeförfaranderätt, och att därmed analysera bakgrunden till pågående diskussion om huruvida påståendedoktrinen bör lagstadgas eller inte.
Påståendedoktrinen är inte reglerad i lag och den har utvecklats genom praxis och doktriner. Påståendedoktrinen är dock inte den enda doktrinen som reglerar skiljenämndens behörighetsfrågor. Det finns den så kallade anknytningsdoktrinen, som kan tillämpas parallellt med påståendedoktrinen. Påståendedoktrinen har blivit föremål för diskussion i SOU 2015:37.
Den juridiska litteraturen och SOU visar att det är besvärligt att klargöra påståendedoktrinens innebörd. Vad som är omdiskuterat är: 1) om påståendedoktrinen innebär att endast kärandens påstående eller även svarandens invändning ska tas hänsyn till vid behörighetsprövning, 2) hur svarandens olika invändningar behandlas enligt doktrinen, och 3) om doktrinens räckvidd. Dessa otydligheter gör innebörden av påståendedoktrinen oklar. Detta är ett bekymmer för många praktiker och särskilt för utländska parter, vilket bidrar till att det finns diskussion om kodifiering av påståendedoktrinen. Sammanfattningsvis vore det önskvärt att problemen med påståendedoktrinen diskuteras vidare och att den klarläggs på något sätt i framtiden.

Abstract

When arbitrators rule on their jurisdiction to decide a dispute in accordance with section 2 of the Arbitration Act, it can happen that the same circumstance is of importance both for the arbitration tribunal’s jurisdiction and for the case itself. The tribunal is supposed to apply the so-called doctrine of assertion under certain conditions. The core of the doctrine of assertion, according to the Supreme Court, is that the arbitrators, when they rule on their own jurisdiction, should not consider the existence of the legal facts which the claimant asserts based on the legal relationship covered by an arbitration agreement. However, there is some uncertainty about the meaning and the scope of the doctrine of assertion, and there is a discussion on whether the doctrine should be legislated or not. The purpose of the essay is to investigate and critically review the doctrine of assertion’s meaning and scope in Swedish arbitration law, and thereby analyse the background to the ongoing discussion of whether the doctrine should be legislated or not.
The doctrine of assertion is not regulated in law, but has been developed through case law and doctrines. The doctrine of assertion is not the only doctrine that regulates questions about the arbitration tribunal’s jurisdiction. There is the so-called doctrine of connection, which can be applicable parallel to the doctrine of assertion. The doctrine of assertion has been a subject of discussion in a Governmental Inquiry’s report, SOU 2015:37.
The legal literature and SOU show that it is difficult to clarify the meaning of the doctrine of assertion. The controversial points in the discussion are 1) whether the doctrine of assertion means that only a claimant’s assertion or also a respondent’s assertion should be taken into account upon determining jurisdiction, 2) how the respondent’s different objections should be treated in accordance with the doctrine, and 3) the scope of the doctrine. Because of these ambiguities, the meaning of the doctrine of assertion is unclear. This is a concern for many arbitration practitioners and especially for international parties, which leads to the discussion on codifying the doctrine of asser
4
tion. In conclusion, it would be desirable to further discuss the problems with the doctrine of assertion and to clarify the doctrine in some way in the future.

• author: Johansson, Emi
• supervisor: Joel Eriksson
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20171
• year: 2017
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: processrätt, civilprocessrätt, skiljeförfarande
• language: Swedish
• id: 8907862
• date added to LUP: 2017-06-29 09:59:57
• date last changed: 2017-06-29 09:59:57