Förklaringsbördan i brottmål

Abstract

The burden of explanation refers to the situation where the accused omits to explain a given circumstance, which as a result affects the evidentiary effect unfavorably. The legal basis for imposing a burden of explanation on the accused is found in Chapter 35, Section 1 and 4 of the Swedish Code for Judicial Procedure. Section 1 states that the court is free to evaluate everything that has occurred and determine what has been proven in the case. Section 4 states that the court is to determine the evidentiary value of the refusal of an accused to answer a question relevant to the inquiry. It thus follows that, within the criminal procedural framework, the burden of explanation as a legal figure is something of a paradox. This is because, in criminal cases, it is the prosecutor that carries the burden of proof. Consequently, the accused does not have to prove his or her innocence and has, on the contrary, a right to remain silent as well as protection against self-incrimination under the right to a fair trial established in Article 6 ECHR. When a burden of explanation is imposed on the accused, it thus has the paradoxical effect that it punishes passivity despite the existence of a re-quirement for activity

It is against this background the thesis takes its starting point. The purpose is to examine how the burden of explanation can be understood and applied within an evidentiary legal context, to enable a better understanding of the legal figure the burden of explanation constitutes and what consequences it may have – practical as well as procedural. The aim is that this will create a more consistent conceptual apparatus and, ultimately, contribute to greater transparency and predictability in the practical evaluation of evidence.

The thesis shows that tree different interpretations of the burden of explanation have emerged from judicial precedence and doctrine. The first is that the omission by the accused to explain a given circumstance constitutes an evidentiary fact favoring the prosecutor’s allegations. The second is that the omission by the accused to present an explanation is treated as a fact affecting the value of evidence awarded to the overall statement. The third is a kind of false burden of proof, which means that the burden of proof is shifted from the accused when the prosecutor has reached the evidentiary requirement. Furthermore, the thesis shows that the accused is imposed a burden of explanation regarding troublesome circumstances, which he or she reasonably should be able to explain. It can, for example, be that the accused has been at a crime scene without having had a natural link to it. In addition, in light of the findings of the thesis, it can be concluded that the empirical theorem that is normally used for the application of a burden of explanation is the notion that those who are innocent do not omit giving an explanation and that such omission therefore suggests guilt.

In my view, the burden of explanation should be applied with caution for the right to silence not to become merely illusory. The lack of explanation presented by the accused should, moreover, with regard to the risk of it be-ing overvalued as evidence, be treated as a fact affecting the weight of evidence and not an evidentiary fact in itself. Considering, inter alia, the relative nature of the presumption of innocence, the court should be very careful in applying the empirical theorem indicating that innocence requires explanations, and in all situations ask which reasons that might exist to remain silent.

Abstract (Swedish)

Med förklaringsbörda avses det förhållandet att den tilltalade underlåter att lämna en förklaring till en viss omständighet och att detta får en för denne oförmånlig bevisverkan. Den laga grunden för att ålägga den tilltalade en förklaringsbörda återfinns dels i RB 35 kap. 1 §, enligt vilken domstolen har att fritt bevisvärdera allt som förekommit i målet, dels i 35 kap. 4 §, enligt vilken domstolen ska pröva vilken bevisverkan som kan tillmätas det förhållandet att en tilltalad vägrar att besvara en för utredningen framställd fråga. Med hänsyn till hur det straffprocessuella regelverket i övrigt är utformat utgör förklaringsbördan såsom rättslig figur något av en paradox. Detta beror på att det i brottmål är åklagaren som bär bevisbördan. Den tilltalade behöver alltså inte bevisa sin oskuld och har dessutom, som en följd av rät-ten till en rättvis rättegång enligt art. 6 EKMR, en rätt till tystnad och ett skydd mot självinkriminering. När den tilltalade åläggs en förklaringsbörda kan följaktligen denne komma att straffas för sin passivitet, trots att det inte föreligger något krav på aktivitet.

Det är mot denna bakgrund som föreliggande framställning tar sin utgångs-punkt. Syftet är att undersöka hur förklaringsbördan kan förstås och hanteras inom en bevisrättslig kontext, och att därigenom skapa en bättre förståelse för den rättsliga figur som förklaringsbördan utgör och för vilka konsekvenser den får – praktiska såväl som processuella. Förhoppningen är att detta ska bidra till att skapa en mer enhetlig begreppsapparat och i förlängningen till en större förutsebarhet i den praktiska bevisvärderingen.

Framställningen visar att det mot bakgrund av praxis och doktrin huvudsakligen framträder tre olika förståelser för förklaringsbördan. Den första av dessa är att den tilltalades underlåtenhet att förklara sig utgör ett bevisfaktum för att det förhåller sig på det av åklagaren påstådda sättet. Det andra sättet på vilket förklaringsbördan kan förstås innebär att den tilltalades underlåtenhet att framföra en förklaring behandlas som ett hjälpfaktum som påverkar bevisvärdet av den tilltalades utsaga i övrigt. Den tredje typen av förklaringsbörda utgör en slags falsk bevisbörda som innebär att bevisbördan övergått på den tilltalade sedan åklagaren uppnått beviskravet. Fram-ställningen visar vidare att den tilltalade åläggs en förklaringsbörda beträffande omständigheter som för denne är besvärande och som denne rimligen borde kunna förklara. Det kan till exempel röra sig om att den tilltalade befunnit sig på en brottsplats utan att ha haft naturlig anknytning därtill. Härutöver kan konstateras att den erfarenhetssats som vanligen läggs till grund för tillämpningen av en förklaringsbörda är att oskyldiga normalt inte har anledning att låta bli att framföra en förklaring och att en sådan underlåtenhet därför tyder på skuld.

För att rätten till tystnad inte endast ska bli illusorisk bör enligt min mening förklaringsbördan tillämpas med försiktighet. Det är dessutom min uppfattning att den tilltalades uteblivna förklaring, med beaktande av risken för att denna vid bevisvärderingen övervärderas, borde behandlas såsom ett hjälpfaktum och inte ett bevisfaktum. Med hänsyn bland annat till att oskyldighetsbegreppet är relativt borde härutöver domstolen endast med stor försiktighet tillämpa den erfarenhetssats som säger att den som är oskyldigt anklagad för brott normalt inte tiger, och i samtliga fall där den tilltalade åläggs en förklaringsbörda fråga sig vilka anledningar denne kan ha till att tiga.

• author: Nilsson, Tilda
• supervisor: Christian Dahlman
• organization: Department of Law
• alternative title: The burden of explanation in criminal cases
• course: JURM02 20171
• year: 2017
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Allmän rättslära, Processrätt
• language: Swedish
• id: 8910404
• date added to LUP: 2017-06-13 09:29:12
• date last changed: 2017-06-13 09:29:12