Direktkrav i kontraktskedjor - En undersökning av möjligheterna att kräva sin medkontrahents medkontrahent

Abstract (Swedish)

En kontraktskedja uppstår när en avtalspart ingår avtal med en utomstående om att fullfölja hela eller del av dennes prestation. Avtalen länkas samman för att uppfylla det mål som avtalats mellan parterna i det främre ledet. Det främre ledet består av A och B, och det bakre ledet består av B och C. Denna uppsats undersöker möjligheten att rikta ett skadeståndsrättsligt direktkrav, alltså när A kan hoppa i kontraktskedjan och kräva skadestånd direkt av C. Närmare är situationen som undersöks den när C förfarit vårdslöst och på så sätt vållat A en skada som ger A två skadeståndsanspråk. Ett gentemot B på kontraktuell grund, och ett gentemot C på utomobligatorisk grund. Vad som utreds är om A ska tillåtas att rikta ett krav mot C och i så fall vilken betydelse kontraktskedjan och dess avtalsinnehåll får.

Huvudregeln i svensk rätt är att en skadelidande (A), som har en kontraktuell rätt till ersättning från en medkontrahent (B), vilken i sin tur har en kontraktuell regressrätt eller täckningsfordran mot en annan part (C), inte kan hoppa i kontraktskedjan med ett kontraktuellt krav direkt mot det bakre ledet. Det har varit för prövning i Högsta domstolen hur bedömningen ska ske när skadelidande istället benämner detta krav som utomobligatoriskt. Domskälen har berört vilken betydelse kontraktskedjan och dess innehåll får för bedömningen av skadeståndskravet. Prejudikaten är emellertid snäva och ger ingen klar bild av rättsläget. Därför är syftet med denna uppsats att klargöra hur ett utomobligatoriskt direktkrav har, och bör, behandlas i svensk rätt idag.

Efter genomgång av vad det är för ändamålsskäl och principer som sätter ramarna för det kontraktuella direktkravet, tillsammans med tolkning av Högsta domstolens domar kommer jag fram till att ett utomobligatoriskt direktkrav borde i de flesta fall nekas. Endast teoretiskt är det en skillnad mellan ett kontraktuellt och ett utomobligatoriskt direktkrav i den situation som utreds, varför det på det praktiska planet är orimligt att bedöma dem olika när det inte föreligger särskilda skäl för det.

Abstract

A contractual chain is created when a debtor to a contract delegates his duty to perform under the contract to a third party. The legal relation in the front link consists of A and B, and the rear link consists of B and C. This thesis examines the possibility for A to bring an action for damages against C. In this scenario B has a contractual liability to A for Cs actions, and C has by being reckless an indemnity liability. The question is if A can bring an action against C, and if so what importance the contractual chain has when determining Cs liability. Such an action against a co-contractor’s co-contractor is in this thesis called a direct action.

The main rule in Swedish law is that a party to a contract (A), who has a contractual right for compensation from a co-contractor (B), who in turn has a contractual right of recourse or claim for compensation against another party (C), cannot bring an action against C based on contractual liability. This because A and C are not in a contractual relationship. The Supreme Court have in a couple of precedents assessed how the responsibility should be determined when A brings an action based on indemnity liability against C. The findings have been shortly motivated why the precedents are narrow and doesn’t give much advice about the legal position in general. Therefore, the purpose of this thesis is to clarify how a direct action has and should be treated in the Swedish legal system today.

After reviewing what reasons and principles it is that set the framework for direct action based on contractual liability, together with interpretation of the Supreme Court precedents, I conclude that a direct action based on indemnity liability should in most cases be refused. There’s only a theoretical difference between a direct action based on contractual or an indemnity liability, in the situation investigated in this thesis. Therefore, it makes no sense to approve a contracting party to direct a claim based on indemnity liability when there is no special reason for it.

• author: Bergström, Anna
• supervisor: Sacharias Votinius
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• alternative title: Direct actions in contractual chains - An investigation of the possibility to bring an action of damages directly against your co-contractor's co-contractor
• course: JURM02 20181
• year: 2018
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: avtalsrätt, skadeståndsrätt, civilrätt, direktkrav, kontraktskedja
• language: Swedish
• id: 8941076
• date added to LUP: 2018-06-10 16:25:32
• date last changed: 2018-06-10 16:25:32