Nödvärnsrätten och dess gränser - Om ansvarsfrihet i situationer av våld med dödlig utgång

Abstract (Swedish)

Ett brott anses inte alltid begånget trots att en person brukar allvarligt våld. I vissa på förhand givna situationer medges nämligen ansvarsfrihet. Bestämmelserna om ansvarsfrihet finns i 24 kapitlet brottsbalken (1962:700) och är tillämpliga inom hela straffrätten. Nödvärn är en ansvarsfrihetsgrund som ger rätt att i vissa givna situationer använda våld i självförsvar utan att agerandet ger upphov till straffrättsligt ansvar. Nödvärnsrätten är en slutprodukt av en intresseavvägning mellan rätten till självförsvar och oönskad våldsanvändning i samhället. Nödvärnsrätten innebär således en rätt att försvara sig själv genom att bemöta angrepp med proportionerliga motåtgärder – du får försvara dig men inte agera uppenbart oförsvarligt. Vid bedömningen vad som är ett uppenbart oförsvarligt agerande talar förarbeten om en relativt vidsträckt marginal till förmån för den tilltalade. Nödvärnsexcess är en ursäktande omständighet där gärningspersonens subjektiva tillstånd kan frita honom eller henne från ansvar. Bestämmelsen om nödvärnsexcess blir bara tillämplig om den tilltalade brukat mer våld är nöden krävt och således överskridit nödvärnsrätten.

Syftet med uppsatsen är att undersöka nödvärnsrättens gränser vid användning av dödligt våld. För att uppnå detta syfte har dels en undersökning av gällande rätt gjorts, dels en rättsfallsstudie. I uppsatsen används rättsdogmatisk metod. Vad gäller rättsfallsstudien intar NJA 2005 s. 237 en särställning eftersom det är det ledande prejudikatet med avseende på nödvärnsrätten i förhållande till dödlig våldsanvändning. Därtill har efterföljande underrättspraxis granskats för att visa på 2005 års utfall. Även Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) och dess inverkan på den nationella nödvärnsrätten har undersöks. EKMR är av intresse eftersom dess artikel 2 explicit stadgar Rätt till livet. Är det konventionsenligt att ha en nationell nödvärnsrätt som tillåter dödligt våld? Uppsatsen avgränsas till att behandla de mest centrala aspekterna av nödvärnsrätten och närliggande straffrättsliga spörsmål lämnas utanför. Uppsatsen innehåller både en teoretisk och en analyserande del. 2005 års fall redogörs för mer ingående och bildar basen för uppsatsen. Nödvärnsrätten utgör en grundläggande del av straffrätten och har behandlats i doktrinen. Någon omfattande forskning vad gäller nödvärnsrättens gränser i förhållande till dödlig våldsanvändning finns dock inte.
I NJA 2005 s. 237 ger Högsta domstolen förutsättningarna för att det ska anses rättfärdigat att bruka dödligt våld i försvarssyfte. Den angripne måste vara utsatt för ett brottsligt angrepp som är livshotande och måste därtill befinna sig i ett sådant underläge att det inte finns några alternativa sätt att bemöta angreppet på. När en angripen person de facto befinner sig i ett sådant underläge är dock inte en självklar fråga. Högsta domstolen ställer upp höga krav för att situationen ska anses så pass trängd att den motiverar dödligt våld. Detta trots de, för den tilltalade gynnsamma, uttalanden i förarbeten. Denna restriktivitet har upprätthållits i underrättspraxis. Bedömningen av situationen ska göras utifrån objektiva utgångspunkter. Med detta inte sagt att en person som brukar dödligt våld inte kan frikännas. Även här finns exempel i underrättspraxis. Varför Högsta domstolen ställer höga krav på att situationen ska vara trängd för att dödligt våld ska vara motiverat kan förklaras med EKMR:s inflytande – restriktivitet är påkallat för att tillgodose Sveriges internationella åtaganden.

Abstract

Even though a person has used serious violence, it does not necessarily mean that a crime has been committed. In some given situations, a suspect can be free from criminal liability. The 24th chapter of brottsbalken (1962:700) contains rules regarding these situations. The rules are applicable within the entire criminal law. The right to self-defence implies a right to use violence against another person without resulting in such criminal liability. The right to self-defence is an outcome of a balance of interests – justified defence on one hand and undesired, escalating violence in society on the other. Thus, the right to self-defence means a right to defend yourself with proportionate countermeasures – you are allowed to defend yourself but cannot act obviously indefensible. The preparatory work states that when assessing what is such unjustified manner, it should be done in a beneficial way. The suspect should have a quite wide marginal to its advantage. However, the suspect can be free from criminal liability even though the right to self-defence has been exceeded. Yet it depends on the suspect’s physical condition at the time of action. In this way, the excessive behaviour can be excused and consequently not give rise to any criminal liability.

This essay examines the extent of the right to self-defence when deadly violence has been exercised. When is an act of killing justified? For this purpose, an examination of underlying law and practice has been required. NJA 2005 s. 237 is an important judgement from the Supreme Court. It is the leading precedent in relation to the right self-defence vis-a-vi acts of death. Therefore, this judgement has a prominent role in the essay. Other judgements from the Swedish district courts and courts of appeal has been studied as well to illustrate the implementation of NJA 2005 s. 237. In addition, the European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms (ECHR) and its effects on the national right to self-defence has been studied. ECHR is interesting since article 2 explicitly states Right to life. Is it acceptable, seen in the light of ECHR, to not sentence a person that has killed another? The essay is delimited to examine the most important aspects of the right to self-defence and does not cover other questions associated to it. For example, leniency of criminal liability. The essay contains both a theoretical and an analysing part. As already mentioned, NJA 2005 s. 237 is a cornerstone in this paper and is therefore presented in more detail. The right to self-defence is an essential part of criminal law and has been dealt with in the literature. However, any extensive research regarding the limits of the right to self-defence in relation to deadly acts of violence do not exist.

In NJA 2005 s. 237, the Supreme Court presents the necessary conditions for deadly acts to be justified. The person being attacked (and thus acts in self-defence) must be, firstly, subjected to a life-threating offence and secondly, in a such weak position that any other way of self-defence is non-existent. Exactly when a person is in a such weak position is nevertheless a somewhat unclear question to answer. Despite the statement in the preparatory work, the Supreme Court demands that the situation must be very crucial – otherwise the act of death in self-defence won’t be legitimate. This assessment shall be made on objective grounds. These restrictions have been maintained in following judgement from the district courts and courts of appeal. However, a person that has acted in a deadly manner can be free from criminal liability. Example can once again be found in judgements from the district courts and courts of appeal. A potential explanation why the Supreme Court requires the situation to be so crucial can be the influence of ECHR. Restrictiveness might be needed to meet Sweden’s’ international treaties and undertakings.

• author: Gerhardsson, Linn
• supervisor: Per Nilsén
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20191
• year: 2019
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: Straffrätt, criminal law, nödvärn, ansvarsfrihet
• language: Swedish
• id: 8976963
• date added to LUP: 2019-09-09 17:13:43
• date last changed: 2019-09-09 17:13:43