En tillfälligt sinnesförvirrad rättsordning? En analys av det svenska rättssystemet med fokus på de tillfälligt sinnesförvirrade lagöverträdarnas ställning

Abstract (Swedish)

Svensk rätt är unik på det sättet att det är en av få rättsordningar som i dagsläget saknar ett krav på tillräknelighet. Detta har medfört att en specifik grupp av lagöverträdare, de tillfälligt sinnesförvirrade, hamnat i ett osäkert rättsläge.
Uppsatsen inleds med en historisk tillbakablick, där bland annat strafflagens äldre
bestämmelser samt begreppet tillfällig sinnesförvirring behandlas. Därefter redogörs för rättsläget i samband med brottsbalkens ikraftträdande, vilket resulterade i att den undantagsregel som tidigare återfanns i 5:5 2st. SL och som medförde att de lagöverträdare som vi idag benämner som tillfälligt sinnesförvirrade inte kunde straffas, försvann.
Uppsatsen undersöker därefter den omdiskuterade frågan om ett icke-självförvållat tillfälligt sinnesförvirringstillstånd kan anses utgöra en oskriven ansvarsfrihetsgrund inom svensk rätt.
Både förarbeten samt uttalanden i promulgationslagen till brottsbalken ger stöd för att det var lagstiftarens avsikt att dessa personer inte skulle dömas. Oaktat detta är det i dagsläget endast bristande uppsåt som skulle kunna fria en tilltalad som begår brott under ett tillstånd av tillfällig förvirring.
Praxis har emellertid visat att uppsåtsregleringen inte utgör ett sådant tillräckligt skydd som Lagrådet tycks ha påstått i förarbeten till brottsbalken. Uppsåtsbedömningen som görs när en person ansetts vara tillfälligt sinnesförvirrad vid gärningen skiljer sig dock åt, jämfört med en ”vanlig” uppsåtsbedömning. Medvetenhetskravet är det som fokuseras på i såväl äldre som i
nyare praxis. I ett färskt rättsfall från Högsta domstolen som fått benämningen
”Vanföreställningen”, slår domstolen fast att någon oskriven undantagsregel inte finns.
Uppsatsen kommer till slutsatsen att begreppet tillfällig sinnesförvirring är svårdefinierat, vilket skapar problem för en eventuell lagregel, även om denna skulle vara oskriven. Vidare konstateras att det inte går att tolka 1:2 2st. BrB e contrario eller med stöd av förarbeten och doktrin hävda att tillfälligt sinnesförvirrade lagöverträdare ska frias. Slutsatsen blir således att
någon oskriven undantagsregel inte finns och att Högsta domstolens senaste tolkning av medvetenhetskravet torde ge samma skydd för tillfälligt sinnesförvirrade lagöverträdare som en eventuell undantagsregel eller ansvarsfriande grund.

Abstract

Sweden is one of the few countries in the world that lacks a requirement of accountability, beacuse of this the legal position for a specific group of offenders, the ”temporarily insane or mentally confused”, has been left unregulated.
The essay begins with a historical background where for instance the older regulations of The Swedish Penal Code of 1864 and the concept of the term ”temporarily insane or mentally confused” is addressed. Thenceforth, the essay focuses on the legal situation after the entry into force of The Swedish Penal Code of 1962. The reform entailed the removal of the rule of exception, previously found in the second paragraph of 5:5 The Penal Code of 1864, which stated that those who committed a crime while temporarily insane could not be punished.
The essay continues by investigating the constantly debated issue whether a non self-inflicted condition of temporarily mental confusion could invoke an unwritten ground of exemption.
Both preparatory work and statements in the promulgation law to The Swedish Penal code of 1962 supports the notion that it was the purpose of the legislator that these offenders should not be sentenced. Notwithstanding this it is only the existence or non-existence of intent that can free a person who has committed a crime while under the influence of such conditions described above.
Custom has however shown that the assessment on intent does not provide the protection that The Council on Legislation seems to have promised in the preparatory work. The assessment on whether the prepertrator had intent or not does however differ from a ”regular assessment” if the offender was temporarily mentally confused during the crime. The requirement of awareness is what is focused on in both older and newer case-law from the Swedish Supreme Court.
In a recently settled legal case from the Swedish Supreme Court called
”Vanföreställningen”, the court states that a rule which exempts temporarily mentally confused perpetrators from conviction does not exist.
The essay reaches the conclusion that the term ”temporarily mentally confused” is difficult to define, thus creating some problems for a potential legal rule on the subject. Furthermore it is stated that it is not possible to construe the regulation in the second paragraph of 1:2 The Swedish Penal Code of 1962 e contrario. Nor is it possible to claim that preparatory work or doctrine creates a basis for the opinion that temporarily mentally confused offenders should be exempted. The conclusion is therefor that such an unwritten rule of exemption does not exist in Swedish law and that the Supreme Court’s interpretation of the requirement of awareness can be belived to give the same protection for this particular group of perpetrators as a potential rule of exemption or a basis of discharge.

• author: Johansson, Alice
• supervisor: Tova Bennet
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20202
• year: 2020
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: Straffrätt, Tillfällig sinnesförvirring
• language: Swedish
• id: 9034111
• date added to LUP: 2021-02-09 11:46:34
• date last changed: 2021-02-09 11:46:34