Kan tystnaden tala? - En undersökning av vad som gäller för svensk domstols hantering av förundersökningstystnad till stöd för åtalet i brottmål

Abstract (Swedish)

Uppsatsen syftar till att undersöka vad som för svensk rätts del kan sägas gälla förandet och värderingen av förundersökningstystnad som bevis för att den tilltalade begått den gärning som omfattas av åklagarens gärningsbeskrivning. Med ”förundersökningstystnad” avses här den tilltalades tystnad i förhör under förundersökningen, som därefter efterföljs av utsaga vid huvudförhandlingen.

Arbetet med uppsatsen följer såväl den rättsdogmatiska som den rättsanalytiska metoden. Materialet som ligger till grund för uppsatsen består, utöver relevant lagstiftning från både den svenska nationella rättsordningen och Europakonventionen, av förarbeten, rättspraxis från Europadomstolen och Högsta domstolen, lagkommentarer och juridisk doktrin.

Undersökningen inleds med vissa för uppsatsen centrala straffprocessuella utgångspunkter. Därefter följer en genomgång av regleringen avseende bevisföring av förundersökningstystnad, följt av en motsvarande genomgång av regleringen avseende bevisvärdering av förundersökningstystnad. Fokus i bevisvärderingskapitlet ligger på frågorna på vilket sätt och i vilken utsträckning förundersökningstystnad får inverka som bevis till nackdel för den tilltalade. Med frågan på vilket sätt avses att utreda huruvida förundersökningstystnad som bevis får beaktas redan före åklagaren uppfyllt sin bevisbörda, eller först därefter. Uppsatsen avslutas med en presentation av de sammanfattande slutsatser som kan dras mot bakgrund av den presenterade utredningen.

I korta ordalag kan resultatet av undersökningen anges vara att, trots rätten till tystnad enligt artikel 6 Europakonventionen, förundersökningstystnad får föras fram som bevisning till nackdel för den tilltalade. Det i svensk rätt gällande bevisförbudet mot att föra förundersökningsuppgifter i bevisning anses visserligen omfatta förundersökningstystnad. Detsamma anses dock även gälla för det undantag som finns avseende avvikande uppgifter mellan den tilltalades utsagor under å ena sidan förundersökningen, å andra sidan huvudförhandlingen. Vidare dras slutsatsen att förundersökningstystnad får beaktas till nackdel för den tilltalade redan före åklagaren uppfyllt sin bevisbörda.

Till skillnad från de ovan nämnda, relativt generösa förhållningssätt till förundersökningstystnad som bevis konstateras, vad gäller den utsträckning som förundersökningstystnaden får inverka negativt för den tilltalade, att rätten till tystnad medför att domstolen i sin bevisvärdering av förundersökningstystnad skall beakta stor försiktighet och återhållsamhet. Sammanfattningsvis kan härvid nämnas att förundersökningstystnaden enbart i situationer som uppenbart kräver en förklaring kan medföra negativa konsekvenser för den tilltalade i bevishänseende, att tystnaden inte ensam eller ens huvudsakligen får ligga till grund för en fällande dom, samt att det i övrigt måste föreligga stark bevisning i övrigt mot den tilltalade.

Abstract

The thesis aims to determine the established Swedish law on the submission and evaluation of preliminary investigation silence as evidence for the prosecutor's allegation that the accused has acted in accordance with the statement of the criminal act as charged. The term "preliminary investigation silence" refers to situations where the accused chooses to remain silent during preliminary investigation hearings but not during the main hearing.

The method used in the thesis is twofold: the doctrinal research method and the legal analytical method. As to the material used, alongside relevant legislation from both the Swedish national legal order and the European Convention on Human Rights, the following should be mentioned: preparatory legislative work, case law from the European Court of Human Rights and the Swedish Supreme Court (Högsta domstolen), legislative commentaries, and legal doctrine.

The investigation commences with a short presentation of central criminal procedural points of departure. Thereafter follows a review of the regulation on the submission of evidence regarding preliminary investigation silence, followed by a corresponding review of the regulation on the evaluation of evidence. The focus of the chapter regarding the evaluation of evidence is placed upon two questions: in what way and to what extent may the court allow preliminary investigation silence to play a part as evidence against the accused? The question "in what way…" aims to investigate whether the court may consider preliminary investigation silence already before the prosecutor has fulfilled its burden of proof or if the preliminary investigation silence may only be observed after that critical point. The thesis finishes off with a presentation of the conclusions made in light of the investigation.

In short, the results of the investigation are as follows. Although the accused has a right to remain silent according to Article 6 of the European Convention of Human Rights, preliminary investigation silence may be brought forward as evidence in a criminal proceeding. The specific prohibition of using preliminary investigation data as evidence and the exception to this rule are considered applicable to preliminary investigation silence. Furthermore, a conclusion is drawn that preliminary investigation silence may be observed as evidence by the court even before the prosecutor has presented enough evidence otherwise to fulfill the burden of proof.

Unlike the above-mentioned relatively generous approaches to the use of preliminary investigation silence as evidence, the extent to which this silence may be used is slightly more restricted. As a result of the right to silence, preliminary investigation silence must be handled with great caution and restraint. In summary, the following factors need to be explicitly considered: only in situations that call for an explanation may preliminary investigation silence be used as evidence against the accused, a conviction may never be based solely or even mainly on the accused's silence, and the evidence against the accused, apart from the silence, must be sufficiently strong on its own, although not necessarily so strong as to fulfill the evidentiary requirement.

• author: Lindersköld, Kajsa
• supervisor: Christian Dahlman
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• alternative title: Can silence speak?
• course: JURM02 20211
• year: 2021
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: straffrätt, straffprocessrätt, bevisrätt
• language: Swedish
• id: 9046258
• date added to LUP: 2021-06-16 14:42:00
• date last changed: 2021-06-16 14:42:00