Tjänstemannens ansvar för fel vid utförandet av sitt arbete

Abstract

One of the cornerstones for maintaining confidence in the public sector is a functioning system of accountability in the event that a public employee acts incorrectly within the obligations of his employment. This system of accountability can be said to rest upon three legs: one on criminal law, one on employment law and one on tort law. In this work, the first two legs will be explored in depth.

Over the years, the conditions regarding public employees have gradually gravitated more and more towards the conditions of the private sector. In the past 50 years, the responsibility has gone from almost all civil servants having the possibility of being prosecuted for misconduct even for a minor negligence to today, when the provisions in practice are almost solely applicable to those employed in the judiciary system.

The purpose of this work is first and foremost to conduct a review of the current criminal and labor laws that are relevant and applicable to the field in subject and then to explore whether the regulations are sufficient to ensure trust between the public and the private sector. This will mean a deep dive into the courts’ rulings in regards to the applicable regulations on abuse of office in the Penal Code and on dereliction of duty in the Public Employment Act.

The relevant rule in the Penal Code as it stands means that anyone who intentionally or through negligence when exercising public authority disregards their duties by action or omission is guilty of official misconduct. When judging whether or not a public employee has disregarded their duties, his actions should be compared to what would have been an acceptable action in the current situation. The purpose of the term exercising public authority is to safeguard the basic idea behind the current rules, namely that the special system of accountability only exists to the extent that it is justified due to the special nature of public employment. The concept of exercising public authority has been central in the limitation of the area of criminal liability.

The prerequisites för dereliction of duty is that the employee intentionally or negligently breaches the obligations of his employment. A large proportion of the cases that the regulations regarding dereliction of duty were intended to deal with have been replaced with more modern conflict solutions in the workplace. In general, the criminal liability system refers to more serious acts than disciplinary ones. Judging by the courts’ rulings in the relevant cases however, the boundaries between the two systems are not so obvious.

Regarding both the criminal law and the employment law portions on the subject of negligible errors, the courts’ rulings are somewhat unclear as a result of the fact that the judgment should be made in light of all circumstances relevant to the case. Therefore, a connection is hard to find, leading to some problems in terms of unpredictability.

Over the years, the conditions regarding public employees have gradually navigated more and more towards the conditions of the private sector. In the past 50 years, the responsibility have gone from almost all civil servants having the possibility of being prosecuted for misconduct even for a minor negligence to today, when the provisions in practice are almost solely applicable to those employed in the judiciary system.

The purpose of this work is first and foremost to conduct a review of the current criminal and labor laws that are relevant and applicable to the field in subject and then to explore whether the regulations are sufficient enough to ensure trust between the public and the private sector. This will mean a deep dive into the courts’ rulings in regards to the applicable regulations on abuse of office in the Penal Code and on dereliction of duty in the Public Employment Act.

The relevant rule in the Penal Code as it stands means that anyone who intentionally or through negligence when exercising public authority disregards their duties by action or omission is guilty of official misconduct. When judging whether or not a public employee has disregarded their duties, his actions should be compared to what would have been an acceptable action in the current situation. The purpose of the term exercising public authority is to safeguard the basic idea behind the current rules, namely that the special system of accountability only exist to the extent that it is justified due to the special nature of public employment. The concept of exercising public authority has been central in the limitation of the area of criminal liability.

The prerequisites för dereliction of duty is that the employee intentionally or negligently breaches the obligations of his employment. A large proportion of the cases that the regulations regarding dereliction of duty were intended to deal with have been replaced with more modern conflict solutions in the workplace. In general, the criminal liability system refers to more serious acts than disciplinary ones. Judging by the courts’ rulings in the relevant cases however, the boundaries between the two systems are not so obvious.

Regarding both the criminal law and the employment law portions on the subject of negligible errors, the courts’ rulings are somewhat unclear as a result of the fact that the judgment should be made in light of all circumstances relevant to the case. Therefore, a connection is hard to find, leading to some problems in terms of unpredictability.

Abstract (Swedish)

En av grundpelarna för att bibehålla de enskildas förtroende för det offentliga är ett fungerande system för ansvarsutkrävande i det fall de offentligt anställda i tjänsten handlat på ett felaktigt sätt. Detta ansvarsutkrävande kan anses vila på tre ben: ett straffrättsligt, ett arbetsrättsligt och ett skadeståndsrättsligt. I detta arbete kommer de två första benen att utforskas på djupet.

Genom åren har utvecklingen gällande de offentliganställdas arbetsrättsliga förhållanden rört sig mot att mer och mer likna de anställda inom den privata sektorn. De senaste 50 åren har ansvaret gått från att så gott som alla tjänstemän kunde åtalas för tjänstefel även för lindriga försummelser till att det i dagsläget utgör en bestämmelse som i praktiken med bara några få undantag enbart är tillämplig på de som är anställda inom rättsväsendet.

Syftet med detta arbete är först och främst att genomföra en genomgång av gällande rätt av de straffrättsliga och arbetsrättsliga regleringar som är tillämpliga på området för att därefter utforska huruvida den nuvarande regleringen är tillräcklig för att säkerställa förtroendet mellan det offentliga och de enskilda. Detta kommer att innebära en djupdykning i praxis i tjänstefelsbestämmelsen i BrB 20 kap. 1 § och reglerna om disciplinpåföljd i 14 § LOA.

Tjänstefelsbestämmelsen som den är utformad i nuläget innebär att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften ska dömas för tjänstefel. Vid bedömningen om huruvida en tjänsteman åsidosatt vad som gäller för uppgiften bör dennes agerande ställas mot vad som i den aktuella situationen skulle varit ett godtagbart handlande. Begreppet myndighetsutövning i rekvisitet har för syfte att värna om en grundtanke bakom de nuvarande reglerna, nämligen att de särskilda ansvarsreglerna endast bör förekomma i den utsträckning det är motiverat på grund av den offentliga verksamhetens särart. Begreppet myndighetsutövning har vidare varit centralt vid avgränsningen av det straffrättsliga ansvarsområdet.

Förutsättningen för disciplinansvar är att arbetstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter i anställningen och därmed gjort sig skyldig till tjänsteförseelse. En stor del av de fall som reglerna om disciplinansvar ämnar behandla har, i samband med att förhållandena på arbetsplatsen moderniserats, ersatts med åtgärder såsom en dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare. I allmänhet avser det straffrättsliga ansvarssystemet allvarligare handlingar än de disciplinära. I praxis är dock inte denna gränsdragning alltid lika uppenbar.

Gällande både det straffrättsliga och det arbetsrättsliga förfarandet kring bedömningen om en gärning är ringa lider praxis av något spretiga bedömningar till följd av att det i grunden rör sig om en helhetsbedömning där samtliga omständigheter i fallet ska tas i beaktning. En röd tråd är därmed svår att hitta och en viss problematik finns i förhållande till förutsägbarheten.
Genom åren har utvecklingen gällande de offentliganställdas arbetsrättsliga förhållanden rört sig mot att mer och mer likna de anställda inom den privata sektorn. De senaste 50 åren har ansvaret gått från att så gott som alla tjänstemän kunde åtalas för tjänstefel även för lindriga försummelser till att det i dagsläget utgör en bestämmelse som i praktiken med bara några få undantag enbart är tillämplig på de som är anställda inom rättsväsendet.
Syftet med detta arbete är först och främst att genomföra en genomgång av gällande rätt av de straffrättsliga och arbetsrättsliga regleringar som är tillämpliga på området för att därefter utforska huruvida den nuvarande regleringen är tillräcklig för att säkerställa förtroendet mellan det offentliga och de enskilda. Detta kommer att innebära en djupdykning i praxis i tjänstefelsbestämmelsen i BrB 20 kap. 1 § och reglerna om disciplinpåföljd i 14 § LOA.

Tjänstefelsbestämmelsen som den är utformad i nuläget innebär att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften ska dömas för tjänstefel. Vid bedömningen om huruvida en tjänsteman åsidosatt vad som gäller för uppgiften bör dennes agerande ställas mot vad som i den aktuella situationen skulle varit ett godtagbart handlande. Begreppet myndighetsutövning i rekvisitet har för syfte att värna om en grundtanke bakom de nuvarande reglerna, nämligen att de särskilda ansvarsreglerna endast bör förekomma i den utsträckning det är motiverat på grund av den offentliga verksamhetens särart. Begreppet myndighetsutövning har vidare varit centralt vid avgränsningen av det straffrättsliga ansvarsområdet.

Förutsättningen för disciplinansvar är att arbetstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter i anställningen och därmed gjort sig skyldig till tjänsteförseelse. En stor del av de fall som reglerna om disciplinansvar ämnar behandla har i samband med att förhållandena på arbetsplatsen moderniserats och ersatts med åtgärder såsom en dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare. I allmänhet avser det straffrättsliga ansvarssystemet allvarligare handlingar än de disciplinära. I praxis är dock inte denna gränsdragning alltid lika uppenbar.

Gällande både det straffrättsliga och det arbetsrättsliga förfarandet kring bedömningen om en gärning är ringa lider praxis av något spretiga bedömningar till följd av att det i grunden rör sig om en helhetsbedömning där samtliga omständigheter i fallet ska tas i beaktning. En röd tråd är därmed svår att hitta och en viss problematik finns i förhållande till förutsägbarheten.

• author: Marklund, Albin
• supervisor: Vilhelm Persson
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• alternative title: The public employees' responsibility for errors in the performance of his work
• course: JURM02 20212
• year: 2021
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Förvaltningsrätt
• language: Swedish
• id: 9070655
• date added to LUP: 2022-01-26 00:13:27
• date last changed: 2022-01-26 00:13:27