Öppen tvångsvård - en vårdform förenlig med rättssäkerhetskraven?

Abstract (Swedish)

En grundläggande utgångspunkt inom ramen för all vård i Sverige är patientens frivilliga medverkan. Inskränkningar i patientens självbestämmanderätt måste ha erforderligt lagstöd för att kunna legitimeras. Som exempel på en sådan inskränkning kan nämnas Lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT, som i viss utsträckning tillåter vård och behandling utan patientens samtycke. Lagen delas in i sluten respektive öppen tvångsvård, varvid fokuset i denna uppsats har inriktats på sistnämnda behandlingsform.

Med avstamp i den rättsdogmatiska metoden har syftet med uppsatsen varit att undersöka huruvida rättssäkerhetskravet på förutsebarhet avvägs mot den öppna tvångsvården. Kravet på förutsebarhet, som utgör en integrerande och erkänd del av rättssäkerhetsdefinitionen, är jämte andra rättssäkerhetsaspekter av stor betydelse vid vårdens genomförande. Samtidigt måste förutsebarhetskravet ständigt vägas mot andra av rättsordningen erkända värden, såsom behovet av flexibilitet.

För öppen tvångsvård erfordras att patienten på grund av sin allvarliga psykiska störning behöver iaktta särskilda villkor för att ges nödvändig psykiatrisk tvångsvård utanför sjukvårdsinrättningen. Utifrån två rättsfall, RÅ 2010 ref. 93 och HFD 2015 ref. 64, har diskrepansen mellan förutsättningarna för öppen tvångsvård problematiserats. Även om öppen tvångsvård signalerar möjligheten att tillgripa tvång är tvångsåtgärder inom ramen för den öppna vårdformen förbjudet. Inte heller får patienten återintas till sluten vård enbart för att hen vägrar att följa föreskrivna villkor. För lagens verkningsfullhet krävs i stället en hög grad av frivillighet från patientens sida, samtidigt som en grundläggande förutsättning för tvångsvårdens tillämplighet är att patienten motsätter sig sådan behandling, vilket framgår som tämligen motsägelsefullt.

Sammanfattningsvis bottnar slutsatsen i ett konstaterande att det föreligger väsentliga förutsebarhetsbrister beträffande den öppna vårdformen, en ovisshet som rättstillämpningen bara förstärkt. Det kan sättas i fråga om kompromissen mellan olika värden har tillgodosetts på ett rättvist sätt – något som jag starkt ifrågasätter.

Abstract

A fundamental principle for healthcare in Sweden is the voluntary participation of the patient. Restrictions on the patient’s right to decide whether or not to undergo medical treatment require a legal basis in order to be legitimised. An example of such a restriction is the Act (1991:1128) on compulsory psychiatric care, LPT, which allows care and treatment without the patient’s consent. The act is divided into closed involuntary mental treatment and open involuntary mental treatment, whereas this thesis will focus on the latter.

Using the legal dogmatic method, the main aim of this thesis is to study how the requirement for predictability is balanced against open involuntary mental treatment. The requirement of predictability, which is an integrating and affirmative part of the definition of legal certainty (Swedish term: “rättssäkerhet”), is together with other aspects of legal certainty of great importance for the implementation of care. At the same time, the requirement of predictability must be constantly balanced against other legal values, such as the requirement of flexibility.

Open involuntary mental treatment can be provided if the patient, due to mental disorder, has to meet special conditions outside the healthcare facility in order to receive the necessary psychiatric care. The discrepancy between the conditions for open involuntary mental treatment has been discussed extensively in court practice – in particular on the basis of two court cases, RÅ 2010 ref. 93 and HFD 2015 ref. 64. Although open involuntary mental treatment signals the possibility of using coercion, neither coercive measures are allowed within this form of care. Nor may the patient be readmitted to closed involuntary mental treatment solely because he or she refuses to comply with the special conditions. It seems rather contradictory that open involuntary mental treatment presupposes that the patient has a high voluntary willingness to participate in the care, while an essential requirement for the applicability of compulsory care is that the patient opposes such treatment.

In summary, the analysis shows that there are significant deficiencies in the open involuntary mental treatment – an uncertainty that is further reinforced by the adjudication. It may be questioned whether the compromise between other values is equitable. That is, however, something I strongly dispute.

• author: Aho, Linn
• supervisor: Ellika Sevelin
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20222
• year: 2022
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: Socialrätt (social law), öppen tvångsvård.
• language: Swedish
• id: 9105106
• date added to LUP: 2023-02-03 15:38:14
• date last changed: 2023-02-03 15:38:14