Ett rimligt ansvar? - Den skadelidandes skadebegränsningsplikt vid personskada

Abstract

This thesis examines how the duty to mitigate loss should be applied in personal injury cases. The duty is a well-established legal principle requiring the injured party to take reasonable steps to limit their damage. While often invoked by defendants and insurers, its application to personal injury remains underdeveloped, with limited case law and much of the legal development occurring through board-practice. Personal injuries require particular consideration of social and humanitarian aspects, as they are often serious and long-lasting.

The duty to mitigate loss covers economic consequences such as loss of income, medical expenses, and other necessary costs. The injured party is expected to apply for available social benefits and attempt to work in line with any remaining work capacity, though reductions in compensation on this basis should be cautious. For healthcare costs, treatment should be necessary, medically justified, and evidence-based, preferably provided through public health-care. Costs for private healthcare may be compensated in certain cases, such as long waiting times, unavailable treatments, or justified aesthetic procedures, provided the cheapest of two comparable options is chosen. Other costs must be necessary additional costs, where publicly provided alternatives should be chosen if possible.

The duty to mitigate physical harm may conflict with the right to personal and bodily integrity. Although constitutional rights do not directly apply between private parties, it would be unreasonable for civil law to directly depart from these core values. It is also doubtful whether stricter requirements than those under contributory negligence, requiring intent or gross negligence, can be imposed. Seeking medical care or undertaking physical rehabilitation is usually reasonable, but surgery or medication should only be required in exceptional cases.

Lastly, the thesis considers the effect of relocation abroad, which ends entitlement to Swedish social benefits. Interviews with six insurance and board professionals show legal uncertainty on this point. Norwegian case law supports calculating compensation based on the new country’s conditions and a similar approach is likely under Swedish law. The duty to mitigate damages should not be able to prevent an injured party from settling abroad. The principle is considered to require only that damage limitation measures should be taken in the new country.

Abstract (Swedish)

Uppsatsen behandlar hur skadebegränsningsplikten ska tillämpas vid personskador. Skadebegränsningsplikten är en etablerad allmän rättsprincip som medför att en skadelidande ska vidta rimliga åtgärder för att begränsa sin skada. Principen åberopas ofta av skadevållare och försäkringsbolag, men dess tillämpning vid personskador är inte helt klarlagd. Det saknas relevanta domstolsavgöranden och rättsutvecklingen sker främst genom nämndpraxis. Vid personskador krävs att särskild hänsyn tas till sociala och humanitära aspekter, då skadorna ofta är allvarliga och kan få livslånga konsekvenser.

Skyldigheten att begränsa skadans ekonomiska följdverkningar omfattar inkomstförlust, sjukvårdskostnader och övriga kostnader. Den skadade ska i första hand ansöka om samordningsförmåner. Vid inkomstförlust krävs att den skadade gör rimliga ansträngningar att arbeta utifrån sin restarbetsförmåga. Gällande sjukvårdskostnader medför principen att den skadade ska välja nödvändig, medicinskt motiverad och vetenskapligt beprövad vård, i första hand offentlig sådan. Privat vård bör dock kunna ersättas i särskilda fall vid långa vårdköer, estetiska ingrepp eller när behandlingen inte erbjuds offentligt. För övriga kostnader krävs att det rör sig om nödvändiga merkostnader. Om möjligt ska offentligt tillhandahållna alternativ väljas, annars det billigaste av två likvärdiga alternativ.

Skadebegränsningsplikten i förhållande till den fysiska personskadan, exempelvis skyldigheten att vidta vårdåtgärder, kan ställas mot rätten till personlig och kroppslig integritet. Även om de grundlagsskyddade rättigheterna inte direkt gäller mellan enskilda, vore det oförenligt med rättsordningen om privaträtten tilläts skapa en motsatsvis praxis. Det kan också ifrågasättas huruvida skadebegränsningsplikten får gå längre än medvållanderegleringen som kräver uppsåt eller grov vårdslöshet, särskilt när principen ska tillämpas restriktivt. Att uppsöka vård och genomgå träningsinriktad rehabilitering bör ligga inom vad som är skäligt, medan en skyldighet att genomgå operation eller medicinera sig endast bör föreligga i undantagsfall.

Slutligen behandlas hur skadebegränsningsplikten påverkas av att den skadade flyttar utomlands och slutar omfattas av svenska samordningsförmåner. En empirisk studie bland sex yrkesverksamma från försäkringsbolag och nämnder visar att rättsläget är oklart. I ett norskt rättsfall beräknades ersättningen vid en liknande fråga utifrån det nya bosättningslandets förhållanden, och det är troligt att en svensk domstol skulle resonera likartat. Skadebegränsningsplikten bör inte kunna hindra en skadelidande från att bosätta sig utomlands. Principen anses endast ställa krav på att skadebegränsande åtgärder vidtas i det nya landet.

• author: Herlitz, Emelie
• supervisor: Eva Lindell-Frantz
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• alternative title: A reasonable liability? - The injured party's duty to mitigate loss in personal injury cases
• course: JURM02 20251
• year: 2025
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: skadeståndsrätt, skadebegränsningsplikt, skadebegränsningsplikten, personskada
• language: Swedish
• id: 9189068
• date added to LUP: 2025-06-09 10:21:10
• date last changed: 2025-06-09 10:21:10