Advanced

Grund för häktning - Om de materiella förutsättningarna för häktning enligt 24 kap. RB

Andén, Lars and Bengtson, Magnus (2001)
Department of Law
Abstract
Häktning vid misstanke om brott regleras av de inledande bestämmelserna i 24 kap. RB. Den viktigaste av dessa regler är den s.k. huvudregeln. För häktning enligt denna bestämmelse, krävs dels att någon på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse i minst ett år, dels att minst en av de särskilda häktningsgrunderna föreligger. Vidare får häktning ej ske om det kan antas att enbart böter kommer att utdömas. De tre särskilda häktningsgrunderna är flykt-, kollusions- och recidivfara. Flyktfara föreligger om det finns risk för att den misstänkte avviker, eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. Den misstänktes sociala förhållanden, såsom arbete och bostadssituation, är viktiga faktorer vid... (More)
Häktning vid misstanke om brott regleras av de inledande bestämmelserna i 24 kap. RB. Den viktigaste av dessa regler är den s.k. huvudregeln. För häktning enligt denna bestämmelse, krävs dels att någon på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse i minst ett år, dels att minst en av de särskilda häktningsgrunderna föreligger. Vidare får häktning ej ske om det kan antas att enbart böter kommer att utdömas. De tre särskilda häktningsgrunderna är flykt-, kollusions- och recidivfara. Flyktfara föreligger om det finns risk för att den misstänkte avviker, eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. Den misstänktes sociala förhållanden, såsom arbete och bostadssituation, är viktiga faktorer vid prövningen av flyktfara. Kollusionsfara förutsätter att det finns risk för att den misstänkte, genom att undanröja bevis, eller på något annat sätt, försvårar utredningen av brottet. Denna häktningsgrund kan sägas ha en bevissäkrande funktion. Förefintligheten av ett erkännande, och bevisning i övrigt, är av avgörande betydelse för bedömningen av kollusionsfaran. Recidivfara är den enda av häktningsgrunderna som har motiverats med kriminalpolitiska skäl. Häktning på denna grund kan ske om det finns risk för att den misstänkte återfaller i brottslighet, liknande den han misstänks för. Vidare krävs i princip att återfallsbrottsligheten är häktningsgrundande. Mycket grova brott omfattas av en speciell bestämmelse. Enligt denna presumeras att åtminstone någon av de särskilda häktningsgrunderna föreligger vid brott med ett straffminimum på två års fängelse. Presumtionen anses motbevisad först om det görs uppenbart att det inte finns vare sig flykt-, kollusions- eller recidivfara. Som en följd av det höga beviskravet, och den stränga tillämpning som hittills skett i praxis, har häktning vid brott av den nu aktuella svårheten i princip blivit obligatoriskt. Det kan ifrågasättas om denna regel är förenlig med Sveriges internationella åtaganden på området. Enligt en tredje regel kan häktning även ske för bötesbrott. Det krävs dock att antingen den misstänktes identitet ej kan fastställas, eller att denne har hemvist utanför riket och det därför finns risk för att han undandrar sig lagföring eller straff. Häktningsregeln har motiverats med att den anses främja allmän laglydnad. Bestämmelsen utgör sällan grund för häktning, men har i en del uppmärksammade fall använts för att motivera andra tvångsingripanden, t.ex. gripande och anhållande, som för sin tillämpning förutsätter att det finns skäl för häktning. I den fjärde och sista häktningsregeln har lagstiftaren gjort avkall på kravet på sannolika skäl. Istället räcker det att någon skäligen kan misstänkas. Ett krav har dock tillkommit. Det skall vara av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar. Häktning enligt bestämmelsen är avsedd att komma till användning i inledningen av brottsutredningen och kallas följaktligen för utredningshäktning. Vid tillämpningen av de nu beskrivna reglerna skall två principer beaktas: Enligt den första principen, den s.k. proportionalitetsprincipen, är häktning endast tillåtet om skälen för åtgärden uppväger det intrång som den innebär för den misstänkte. Även vid denna bedömning är den misstänktes sociala förhållanden av stor betydelse. Den andra principen, kallad behovsprincipen, har ett nära samband med den första. Principen gör häktning beroende av att någon annan, mindre ingripande åtgärd, inte kan användas. De alternativ som rätten vid sin prövning enligt behovsprincipen har att beakta är övervakning, reseförbud och anmälningsskyldighet. Det gemensamma problemet med dessa s.k. häktningssurrogat är att de inte är tillräckligt effektiva för att bli verkningsfulla alternativ till häktning. Ett mer användbart häktningsalternativ skulle däremot elektronisk övervakning kunna tänkas vara. Det är därför förvånande att lagstiftaren ännu inte infört denna övervakningsform som ett straffprocessuellt tvångsmedel. För en del fall har det inte ansetts räcka med att den misstänkte frihetsberövas, för att risken för kollusion skall ha eliminerats. Åklagaren har därför getts en möjlighet att meddela restriktioner avseende den misstänktes kontakter med omvärlden. Tidigare förutsatte detta endast ett häktningsbeslut grundat på kollusionsfara. Numera krävs att rätten, efter begäran från åklagaren, gett ett uttryckligt tillstånd till restriktioner. För detta fordras emellertid att kollusionsfara bedöms föreligga. Målet med lagändringen var att minska antalet meddelade restriktioner. Inget tyder dock på att så blivit fallet. I stället pekar mycket på att kopplingen till domskälen har bibehållits, bl.a. på det sättet att domarna, om kollusionsfara anses föreligga, inte verkar företa någon särskild prövning av restriktionsbehovet. Såväl lagstiftarens som rättstillämpningens inställning till de nu redovisade bestämmelserna kan sägas ha drag av pragmatism. Häktningsreglerna ses snarare som ett hjälpmedel i brottsbekämpningen, än som ett skydd för den misstänktes rättssäkerhet. De enda gånger som dennes intressen satts i centrum har varit när Sverige kritiserats för att inte följa de internationella konventionerna på området. Inget i dagens samhällsklimat tyder heller på en förändring av denna inställning. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Andén, Lars and Bengtson, Magnus
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Processrätt
language
Swedish
id
1555629
date added to LUP
2010-03-08 15:55:17
date last changed
2010-03-08 15:55:17
@misc{1555629,
  abstract     = {Häktning vid misstanke om brott regleras av de inledande bestämmelserna i 24 kap. RB. Den viktigaste av dessa regler är den s.k. huvudregeln. För häktning enligt denna bestämmelse, krävs dels att någon på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse i minst ett år, dels att minst en av de särskilda häktningsgrunderna föreligger. Vidare får häktning ej ske om det kan antas att enbart böter kommer att utdömas. De tre särskilda häktningsgrunderna är flykt-, kollusions- och recidivfara. Flyktfara föreligger om det finns risk för att den misstänkte avviker, eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. Den misstänktes sociala förhållanden, såsom arbete och bostadssituation, är viktiga faktorer vid prövningen av flyktfara. Kollusionsfara förutsätter att det finns risk för att den misstänkte, genom att undanröja bevis, eller på något annat sätt, försvårar utredningen av brottet. Denna häktningsgrund kan sägas ha en bevissäkrande funktion. Förefintligheten av ett erkännande, och bevisning i övrigt, är av avgörande betydelse för bedömningen av kollusionsfaran. Recidivfara är den enda av häktningsgrunderna som har motiverats med kriminalpolitiska skäl. Häktning på denna grund kan ske om det finns risk för att den misstänkte återfaller i brottslighet, liknande den han misstänks för. Vidare krävs i princip att återfallsbrottsligheten är häktningsgrundande. Mycket grova brott omfattas av en speciell bestämmelse. Enligt denna presumeras att åtminstone någon av de särskilda häktningsgrunderna föreligger vid brott med ett straffminimum på två års fängelse. Presumtionen anses motbevisad först om det görs uppenbart att det inte finns vare sig flykt-, kollusions- eller recidivfara. Som en följd av det höga beviskravet, och den stränga tillämpning som hittills skett i praxis, har häktning vid brott av den nu aktuella svårheten i princip blivit obligatoriskt. Det kan ifrågasättas om denna regel är förenlig med Sveriges internationella åtaganden på området. Enligt en tredje regel kan häktning även ske för bötesbrott. Det krävs dock att antingen den misstänktes identitet ej kan fastställas, eller att denne har hemvist utanför riket och det därför finns risk för att han undandrar sig lagföring eller straff. Häktningsregeln har motiverats med att den anses främja allmän laglydnad. Bestämmelsen utgör sällan grund för häktning, men har i en del uppmärksammade fall använts för att motivera andra tvångsingripanden, t.ex. gripande och anhållande, som för sin tillämpning förutsätter att det finns skäl för häktning. I den fjärde och sista häktningsregeln har lagstiftaren gjort avkall på kravet på sannolika skäl. Istället räcker det att någon skäligen kan misstänkas. Ett krav har dock tillkommit. Det skall vara av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar. Häktning enligt bestämmelsen är avsedd att komma till användning i inledningen av brottsutredningen och kallas följaktligen för utredningshäktning. Vid tillämpningen av de nu beskrivna reglerna skall två principer beaktas: Enligt den första principen, den s.k. proportionalitetsprincipen, är häktning endast tillåtet om skälen för åtgärden uppväger det intrång som den innebär för den misstänkte. Även vid denna bedömning är den misstänktes sociala förhållanden av stor betydelse. Den andra principen, kallad behovsprincipen, har ett nära samband med den första. Principen gör häktning beroende av att någon annan, mindre ingripande åtgärd, inte kan användas. De alternativ som rätten vid sin prövning enligt behovsprincipen har att beakta är övervakning, reseförbud och anmälningsskyldighet. Det gemensamma problemet med dessa s.k. häktningssurrogat är att de inte är tillräckligt effektiva för att bli verkningsfulla alternativ till häktning. Ett mer användbart häktningsalternativ skulle däremot elektronisk övervakning kunna tänkas vara. Det är därför förvånande att lagstiftaren ännu inte infört denna övervakningsform som ett straffprocessuellt tvångsmedel. För en del fall har det inte ansetts räcka med att den misstänkte frihetsberövas, för att risken för kollusion skall ha eliminerats. Åklagaren har därför getts en möjlighet att meddela restriktioner avseende den misstänktes kontakter med omvärlden. Tidigare förutsatte detta endast ett häktningsbeslut grundat på kollusionsfara. Numera krävs att rätten, efter begäran från åklagaren, gett ett uttryckligt tillstånd till restriktioner. För detta fordras emellertid att kollusionsfara bedöms föreligga. Målet med lagändringen var att minska antalet meddelade restriktioner. Inget tyder dock på att så blivit fallet. I stället pekar mycket på att kopplingen till domskälen har bibehållits, bl.a. på det sättet att domarna, om kollusionsfara anses föreligga, inte verkar företa någon särskild prövning av restriktionsbehovet. Såväl lagstiftarens som rättstillämpningens inställning till de nu redovisade bestämmelserna kan sägas ha drag av pragmatism. Häktningsreglerna ses snarare som ett hjälpmedel i brottsbekämpningen, än som ett skydd för den misstänktes rättssäkerhet. De enda gånger som dennes intressen satts i centrum har varit när Sverige kritiserats för att inte följa de internationella konventionerna på området. Inget i dagens samhällsklimat tyder heller på en förändring av denna inställning.},
  author       = {Andén, Lars and Bengtson, Magnus},
  keyword      = {Processrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Grund för häktning - Om de materiella förutsättningarna för häktning enligt 24 kap. RB},
  year         = {2001},
}