Advanced

Hemliga straffprocessuella tvångsmedel - ett rättsområde bortom insyn och kontroll?

Bengtsson, Magnus (2006)
Department of Law
Abstract
Bakom beteckningen hemliga tvångsmedel döljer sig olika arbetsmetoder som de brottsutredande myndigheterna under vissa villkor kan använda under en förundersökning: hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning. Vidare finns ytterligare metoder som inte är reglerade i lag men som uppvisar likheter med nämnda tvångsmedel då de företas i hemlighet: avlyssning med dold mikrofon och pejling. För att hemliga tvångsmedel skall kunna tillåtas måste införandet av dem och den fortsatta tillämpningen av bestämmelserna stå i överensstämmelse med Europakonventionen och regeringsformen. Vid teleavlyssning kränks såväl enskildas privatliv som korrespondens. Men ett sådant ingrepp kan vara befogat om det i ett demokratiskt... (More)
Bakom beteckningen hemliga tvångsmedel döljer sig olika arbetsmetoder som de brottsutredande myndigheterna under vissa villkor kan använda under en förundersökning: hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning. Vidare finns ytterligare metoder som inte är reglerade i lag men som uppvisar likheter med nämnda tvångsmedel då de företas i hemlighet: avlyssning med dold mikrofon och pejling. För att hemliga tvångsmedel skall kunna tillåtas måste införandet av dem och den fortsatta tillämpningen av bestämmelserna stå i överensstämmelse med Europakonventionen och regeringsformen. Vid teleavlyssning kränks såväl enskildas privatliv som korrespondens. Men ett sådant ingrepp kan vara befogat om det i ett demokratiskt samhälle kan anses som nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet eller för att förhindra eller beivra brott. Emellertid måste det finnas ett klart och tydligt lagstöd för åtgärder som kränker enskildas privatliv och korrespondens, det är inte tillfyllest att konstatera att visst allvarligt hot föreligger. I svensk rätt är det domstol som på ansökan av åklagare prövar om exempelvis hemlig teleavlyssning får tillgripas. Bedömningen är inte skönsmässig utan rättegångsbalken och annan lag förser domstolen med bestämda villkor för att ett beslut om bruk av tvångsmedel skall kunna meddelas. Det måste alltid ha begåtts ett visst brott som motsvarar de kriterier som lagen uppställer, vanligtvis genom att föreskrivet straff för brottet inte understiger två år, eller om det kan antas att straffvärdet överstiger två år, samt att det är av synnerlig vikt för utredningen. Till detta brott måste det finnas en misstänkt som med lagens terminologi är skäligen misstänkt för att ha förövat brottet. Om dessa förutsättningar är för handen måste domstolen slutligen pröva om det föreligger ett reellt behov av åtgärden och om den kan anses försvarlig med hänsyn till det intrång den misstänkte utsätts för eller annat motstående intresse. Tillstånd gäller högst en månad och önskar åklagaren att avlyssningen skall fortgå måste ett nytt ansökningsförfarande med sagda principer genomföras. Avlyssningens syfte är att stärka misstankarna mot den misstänkte för att kunna häkta och sedermera lagföra denne. Villkoren för bruk av hemliga tvångsmedel är rigorösa. Emellertid har förfarandet kommit att möta allt mer kritik. Processens slutenhet bedöms som problematisk då det inte låter sig granskas hur domstolen resonerat i ett enskilt fall och om tillstånd meddelats med beaktande av lagens krav, vilket öppnar upp för misstankar om missbruk. Från oktober 2004 har viss insyn tillskapts genom att den misstänktes och andra motstående intressen som huvudregel skall tas tillvara av ett offentligt ombud, vanligen en advokat, som närvarar vid ärendets beredning och avgörande i tingsrätten. Värdet av denna ordning kan ännu inte utvärderas men det påpekas alltjämt att domstolen är utelämnad till det material som åklagaren presenterar. Den misstänkte vars telefon avlyssnas upplyses av naturliga skäl inte om detta under tid då avlyssningen pågår. Men inte heller i efterhand informeras den vars telefon avlyssnats om ingreppet. Många kritiker menar att detta är oacceptabelt och att en underrättelse i efterhand, då så kan ske, skulle utgöra den främsta garantin för att förfarandet skulle kunna anses som rättssäkert. Denna ordning finns i flera länder inom EU men något förslag om underrättelse kan inte väntas inom överskådlig tid då frågan inte behandlats i utredning eller liknande i Sverige. Att slutenheten riskerar att leda till missbruk är inte ett förhållande som längre enbart kan misstänkas utan det får anses empiriskt bevisat att missbruk av systemet förekommit i olika former genom de slutsatser som presenterades i Säkerhetstjänstkommissionens betänkande. Det framgår tydligt att avlyssningen och det brott den beviljats för ofta tjänat som täckmantel för att samla in annan information rörande personen och andra personer i dennes krets. Information som saknar samband med det brott som föranlett avlyssningen brukar betecknas som överskottsinformation, och det är denna de brottsutredande myndigheterna i flera fall egentligen varit intresserad av. Tillämpningsområdet för hemliga tvångsmedel har kontinuerligt vidgats och sedan 2004 kan utvidgningen med fog betraktas som explosionsartad, i synnerhet om det beaktas de propositioner med förslag på ytterligare utvidgningar som förväntas att presenteras under våren 2006. Buggning är sedan 30 år helt förbjudet i Sverige men det kommer att föreslås att metoden blir ett nytt hemligt tvångsmedel. Beträffande redan befintliga tvångsmedel föreslås att de under vissa omständigheter skall få tillgripas utan att ett brott begåtts eller att någon misstänkt finns, alltså i förebyggande syfte. Till detta kommer även andra förslag som mer eller mindre utvidgar möjligheten att använda hemliga tvångsmedel. Det utsträckta tillämpningsområdet motiveras med att brottsligheten blivit mer svårutredd och organiserad än tidigare. Måhända är detta riktigt men om en utvidgning av antalet tvångsmedel och dess användningsområde kontinuerligt görs ökar också risken för att oskyldiga drabbas. Avvägningen mellan utrednings- och effektivitetsintressen å ena sidan och personlig integritet å den andra synes på senare tid allt oftare göras på bekostnad av det sistnämnda. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Bengtsson, Magnus
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Processrätt
language
Swedish
id
1556096
date added to LUP
2010-03-08 15:55:19
date last changed
2010-03-08 15:55:19
@misc{1556096,
  abstract     = {Bakom beteckningen hemliga tvångsmedel döljer sig olika arbetsmetoder som de brottsutredande myndigheterna under vissa villkor kan använda under en förundersökning: hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning. Vidare finns ytterligare metoder som inte är reglerade i lag men som uppvisar likheter med nämnda tvångsmedel då de företas i hemlighet: avlyssning med dold mikrofon och pejling. För att hemliga tvångsmedel skall kunna tillåtas måste införandet av dem och den fortsatta tillämpningen av bestämmelserna stå i överensstämmelse med Europakonventionen och regeringsformen. Vid teleavlyssning kränks såväl enskildas privatliv som korrespondens. Men ett sådant ingrepp kan vara befogat om det i ett demokratiskt samhälle kan anses som nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet eller för att förhindra eller beivra brott. Emellertid måste det finnas ett klart och tydligt lagstöd för åtgärder som kränker enskildas privatliv och korrespondens, det är inte tillfyllest att konstatera att visst allvarligt hot föreligger. I svensk rätt är det domstol som på ansökan av åklagare prövar om exempelvis hemlig teleavlyssning får tillgripas. Bedömningen är inte skönsmässig utan rättegångsbalken och annan lag förser domstolen med bestämda villkor för att ett beslut om bruk av tvångsmedel skall kunna meddelas. Det måste alltid ha begåtts ett visst brott som motsvarar de kriterier som lagen uppställer, vanligtvis genom att föreskrivet straff för brottet inte understiger två år, eller om det kan antas att straffvärdet överstiger två år, samt att det är av synnerlig vikt för utredningen. Till detta brott måste det finnas en misstänkt som med lagens terminologi är skäligen misstänkt för att ha förövat brottet. Om dessa förutsättningar är för handen måste domstolen slutligen pröva om det föreligger ett reellt behov av åtgärden och om den kan anses försvarlig med hänsyn till det intrång den misstänkte utsätts för eller annat motstående intresse. Tillstånd gäller högst en månad och önskar åklagaren att avlyssningen skall fortgå måste ett nytt ansökningsförfarande med sagda principer genomföras. Avlyssningens syfte är att stärka misstankarna mot den misstänkte för att kunna häkta och sedermera lagföra denne. Villkoren för bruk av hemliga tvångsmedel är rigorösa. Emellertid har förfarandet kommit att möta allt mer kritik. Processens slutenhet bedöms som problematisk då det inte låter sig granskas hur domstolen resonerat i ett enskilt fall och om tillstånd meddelats med beaktande av lagens krav, vilket öppnar upp för misstankar om missbruk. Från oktober 2004 har viss insyn tillskapts genom att den misstänktes och andra motstående intressen som huvudregel skall tas tillvara av ett offentligt ombud, vanligen en advokat, som närvarar vid ärendets beredning och avgörande i tingsrätten. Värdet av denna ordning kan ännu inte utvärderas men det påpekas alltjämt att domstolen är utelämnad till det material som åklagaren presenterar. Den misstänkte vars telefon avlyssnas upplyses av naturliga skäl inte om detta under tid då avlyssningen pågår. Men inte heller i efterhand informeras den vars telefon avlyssnats om ingreppet. Många kritiker menar att detta är oacceptabelt och att en underrättelse i efterhand, då så kan ske, skulle utgöra den främsta garantin för att förfarandet skulle kunna anses som rättssäkert. Denna ordning finns i flera länder inom EU men något förslag om underrättelse kan inte väntas inom överskådlig tid då frågan inte behandlats i utredning eller liknande i Sverige. Att slutenheten riskerar att leda till missbruk är inte ett förhållande som längre enbart kan misstänkas utan det får anses empiriskt bevisat att missbruk av systemet förekommit i olika former genom de slutsatser som presenterades i Säkerhetstjänstkommissionens betänkande. Det framgår tydligt att avlyssningen och det brott den beviljats för ofta tjänat som täckmantel för att samla in annan information rörande personen och andra personer i dennes krets. Information som saknar samband med det brott som föranlett avlyssningen brukar betecknas som överskottsinformation, och det är denna de brottsutredande myndigheterna i flera fall egentligen varit intresserad av. Tillämpningsområdet för hemliga tvångsmedel har kontinuerligt vidgats och sedan 2004 kan utvidgningen med fog betraktas som explosionsartad, i synnerhet om det beaktas de propositioner med förslag på ytterligare utvidgningar som förväntas att presenteras under våren 2006. Buggning är sedan 30 år helt förbjudet i Sverige men det kommer att föreslås att metoden blir ett nytt hemligt tvångsmedel. Beträffande redan befintliga tvångsmedel föreslås att de under vissa omständigheter skall få tillgripas utan att ett brott begåtts eller att någon misstänkt finns, alltså i förebyggande syfte. Till detta kommer även andra förslag som mer eller mindre utvidgar möjligheten att använda hemliga tvångsmedel. Det utsträckta tillämpningsområdet motiveras med att brottsligheten blivit mer svårutredd och organiserad än tidigare. Måhända är detta riktigt men om en utvidgning av antalet tvångsmedel och dess användningsområde kontinuerligt görs ökar också risken för att oskyldiga drabbas. Avvägningen mellan utrednings- och effektivitetsintressen å ena sidan och personlig integritet å den andra synes på senare tid allt oftare göras på bekostnad av det sistnämnda.},
  author       = {Bengtsson, Magnus},
  keyword      = {Processrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Hemliga straffprocessuella tvångsmedel - ett rättsområde bortom insyn och kontroll?},
  year         = {2006},
}