Yrkesrisk & Kränkningsersättning - en studie av särskilt utsatta yrkesgruppers rätt till ersättning enligt 2 kap. 3 § SkL
(2007)Department of Law
- Abstract
- Kränkningsersättning är ett ideellt skadestånd som avser att kompensera för det obehag som kan följa av ett brottsligt angrepp som allvarligt kränker någons personliga integritet. För att en kränkning skall vara ersättningsbar enligt 2 kap. 3 § SkL krävs dels att den tillfogas genom ett brottsligt angrepp och dels att detta angrepp är allvarligt. Frågan om hur allvarlig en kränkning är skall baseras på en objektiv bedömning av förhärskande sociala och etiska värderingar. Det avgörande för bedömningen är huvudsakligen vilken kränkning som typiskt sett kan anses ha uppkommit genom angreppet. Riskutsatta yrkesutövare är exempelvis poliser, ordningsvakter, kriminalvårdare samt anställda inom den psykiatriska vården. Dessa grupper har en... (More)
- Kränkningsersättning är ett ideellt skadestånd som avser att kompensera för det obehag som kan följa av ett brottsligt angrepp som allvarligt kränker någons personliga integritet. För att en kränkning skall vara ersättningsbar enligt 2 kap. 3 § SkL krävs dels att den tillfogas genom ett brottsligt angrepp och dels att detta angrepp är allvarligt. Frågan om hur allvarlig en kränkning är skall baseras på en objektiv bedömning av förhärskande sociala och etiska värderingar. Det avgörande för bedömningen är huvudsakligen vilken kränkning som typiskt sett kan anses ha uppkommit genom angreppet. Riskutsatta yrkesutövare är exempelvis poliser, ordningsvakter, kriminalvårdare samt anställda inom den psykiatriska vården. Dessa grupper har en begränsad möjlighet att erhålla kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § SkL. Orsaken till detta är att dessa yrkesinnehavare, i tjänsten, utsätts för större risk att mötas av kränkande angrepp och att de därmed får antas ha en större mental beredskap för detta än andra. Detta innebär att någon ersättning inte kan utgå vid varje våldshandling de utsätts för. Domstolarna är av denna anledning restriktiva till att erkänna dem kränkningsersättning enligt 2 kap 3 § SkL. Den viktigaste faktorn, som yrkesrisken innebär, för frågan om rätten till att erhålla ersättning enligt 2 kap. 3 § SkL är den mentala beredskap som de riskutsatta yrkesinnehavarna anses inneha. Denna beredskap påverkas sedan av en rad olika omständigheter. Om en polis angrips i ett aktivt skede av ett ingripande krävs en något allvarligare kränkning för att nå upp till en ersättningsbar nivå. Likaså om en polismans agerande omfattar brukande av våld påverkar detta dennes beredskapsnivå vilket i sin tur påverkar toleranströskeln. Dessa omständigheter skall sedan vägas mot den kränkande handlingens karaktär dels i form av om angreppet kan anses riktat mot skadelidandens privata sfär eller yrkesroll, dels i form av gärningsmannens skuld. I NJA 2005 s. 738 utvidgade HD möjligheten till ersättning för riskutsatta yrkesinnehavare en aning. Detta genom att påtala att dessa grupper oftare borde kunna kompenseras med kränkningsersättning då de utsatts för ett skymfligt angrepp som direkt angripit den privata sfären. HD har på detta vis skapat ett undantag till den restriktiva huvudregeln. Genom att mer noggrant bedöma, och skilja på, huruvida ett angrepp huvudsakligen angriper antingen den skadelidandes privata sfär eller yrkesrollen som sådan menar jag att personer i riskyrken i det förstnämnda fallet idag oftare bör kunna erhålla kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § SkL än tidigare. Frågan är om kränkningsersättningen för personer med yrkesrisk genom denna något större möjlighet till kompensation innebär att dessa, i de fall där angreppet riktats mot privatsfär, har likvärdiga möjligheter till kompensation som andra rättssubjekt? Min uppfattning är att det vore ett rimligt antagande att utvecklingen pekar i den riktningen. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1556571
- author
- Buhrman, Jesper
- supervisor
- organization
- year
- 2007
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Skadeståndsrätt
- language
- Swedish
- id
- 1556571
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:19
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:19
@misc{1556571,
abstract = {{Kränkningsersättning är ett ideellt skadestånd som avser att kompensera för det obehag som kan följa av ett brottsligt angrepp som allvarligt kränker någons personliga integritet. För att en kränkning skall vara ersättningsbar enligt 2 kap. 3 § SkL krävs dels att den tillfogas genom ett brottsligt angrepp och dels att detta angrepp är allvarligt. Frågan om hur allvarlig en kränkning är skall baseras på en objektiv bedömning av förhärskande sociala och etiska värderingar. Det avgörande för bedömningen är huvudsakligen vilken kränkning som typiskt sett kan anses ha uppkommit genom angreppet. Riskutsatta yrkesutövare är exempelvis poliser, ordningsvakter, kriminalvårdare samt anställda inom den psykiatriska vården. Dessa grupper har en begränsad möjlighet att erhålla kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § SkL. Orsaken till detta är att dessa yrkesinnehavare, i tjänsten, utsätts för större risk att mötas av kränkande angrepp och att de därmed får antas ha en större mental beredskap för detta än andra. Detta innebär att någon ersättning inte kan utgå vid varje våldshandling de utsätts för. Domstolarna är av denna anledning restriktiva till att erkänna dem kränkningsersättning enligt 2 kap 3 § SkL. Den viktigaste faktorn, som yrkesrisken innebär, för frågan om rätten till att erhålla ersättning enligt 2 kap. 3 § SkL är den mentala beredskap som de riskutsatta yrkesinnehavarna anses inneha. Denna beredskap påverkas sedan av en rad olika omständigheter. Om en polis angrips i ett aktivt skede av ett ingripande krävs en något allvarligare kränkning för att nå upp till en ersättningsbar nivå. Likaså om en polismans agerande omfattar brukande av våld påverkar detta dennes beredskapsnivå vilket i sin tur påverkar toleranströskeln. Dessa omständigheter skall sedan vägas mot den kränkande handlingens karaktär dels i form av om angreppet kan anses riktat mot skadelidandens privata sfär eller yrkesroll, dels i form av gärningsmannens skuld. I NJA 2005 s. 738 utvidgade HD möjligheten till ersättning för riskutsatta yrkesinnehavare en aning. Detta genom att påtala att dessa grupper oftare borde kunna kompenseras med kränkningsersättning då de utsatts för ett skymfligt angrepp som direkt angripit den privata sfären. HD har på detta vis skapat ett undantag till den restriktiva huvudregeln. Genom att mer noggrant bedöma, och skilja på, huruvida ett angrepp huvudsakligen angriper antingen den skadelidandes privata sfär eller yrkesrollen som sådan menar jag att personer i riskyrken i det förstnämnda fallet idag oftare bör kunna erhålla kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § SkL än tidigare. Frågan är om kränkningsersättningen för personer med yrkesrisk genom denna något större möjlighet till kompensation innebär att dessa, i de fall där angreppet riktats mot privatsfär, har likvärdiga möjligheter till kompensation som andra rättssubjekt? Min uppfattning är att det vore ett rimligt antagande att utvecklingen pekar i den riktningen.}},
author = {{Buhrman, Jesper}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Yrkesrisk & Kränkningsersättning - en studie av särskilt utsatta yrkesgruppers rätt till ersättning enligt 2 kap. 3 § SkL}},
year = {{2007}},
}