Att dömas för miljöbrottslighet - Tre problemområden vid tillämpningen av miljöbalken: ansvaret, uppsåtet och bevisningen
(2004)Department of Law
- Abstract
- För att en person skall kunna fällas, som ansvarig till en miljöbrottslig gärning, måste alla länkar i den sk. miljöbrottskedjan hålla. Från upptäckt till domslut är det många led som skall gås igenom. Balkens karaktär av ramlag gör den svåra att tillämpa och tolka, eftersom dess tolkningsområde är brett. Vid bedömningen av enskilda får domstolen mycket liten hjälp av de följdföreskrifter som finns för att precisera balkens bestämmelser. En något bättre hjälp har domstolen vid bedömningen av tillståndspliktiga verksamheter. En förutsättning för att ett företag skall kunna fällas är att handlingen inte faller in under de villkor, som företaget har fått med sitt verksamhetstillstånd, oberoende av hur stor miljöpåverkan gärningen haft. Det... (More)
- För att en person skall kunna fällas, som ansvarig till en miljöbrottslig gärning, måste alla länkar i den sk. miljöbrottskedjan hålla. Från upptäckt till domslut är det många led som skall gås igenom. Balkens karaktär av ramlag gör den svåra att tillämpa och tolka, eftersom dess tolkningsområde är brett. Vid bedömningen av enskilda får domstolen mycket liten hjälp av de följdföreskrifter som finns för att precisera balkens bestämmelser. En något bättre hjälp har domstolen vid bedömningen av tillståndspliktiga verksamheter. En förutsättning för att ett företag skall kunna fällas är att handlingen inte faller in under de villkor, som företaget har fått med sitt verksamhetstillstånd, oberoende av hur stor miljöpåverkan gärningen haft. Det underlag, på vilket tillståndet vilar, är oftast presenterat av det sökande företaget själv, genom dess interna undersökningar. Den tillståndsgivande myndigheten har ingen möjlighet att till fullo bedöma riktigheten i de av företaget presenterade uppgifterna. Vilka miljöförbättrande åtgärder som skulle kunna vara aktuella för verksamheten, och vilken effekt åtgärderna skulle få, bedöms utifrån vad det aktuella företaget själv anser vara ekonomiskt och tekniskt möjligt. För att ett miljöbrott över huvud taget skall leda fram till en rättegång krävs att det har kommit till polisens kännedom. De flesta anmälningar kommer från tillsynsmyndighetens miljöinspektörer. Kommunerna har en stor del av tillsynsansvaret. Frågan är om det är lämpligt. Verksamheter som bedrivs av kommunen, eller verksamheter som är av stor betydelse för kommunen, kan försätta tillsynsmyndigheten i en jävsituation i förhållande till tillsynsobjektet. Politikerna är i många av dessa fall motvilliga att uppfylla sin anmälningsplikt, och polisen har inte tillräckliga resurser för att avsätta tid för de specialutbildade miljöpoliser som finns. Miljöbrottslighet, oberoende av den begås av enskilda personer eller verksamhetsutövare, begås i de alldra flesta fall utan direkt uppsåt. I många av fallen måste gränsdragningen göras mellan eventuellt uppsåt och medveten oaktsamhet. En inte helt enkel uppgift, särskilt med tanke på att det kausala sambandet mellan handling och konsekvens inte alltid är tydligt. Gränsdragningen har störst betydelse för straffvärdet, eftersom oaktsamhet är tillräckligt i de flesta fallen. Faktorer som både är svåra att bevisa och utreda tenderar att leda till problem, även när det gäller att främja rättslikhet och miljöskydd. Det grundläggande kravet är att bevisningen styrker åklagarens åtal, bortom rimligt tvivel. Inspektörerna har inte tillräcklig kunskap om hur bevismaterialet skall säkras. Prover tas ytterst sällan, och när det görs, finns det inga tidigare provresultat att jämföra med. Domstolarnas bristande vana vid miljöbrottslighet, och balkens vida tolkningsutrymme, gör att dagens brottmålsärenden riskerar att bli felhanterade. Trots att samma, allmänna straffrättsliga grundsatser och principer gäller för miljöbalksbrott, som för andra brott, hanteras de annorlunda av domstolarna. I de fall ingen skada kan påvisas, oberoende av om det krävs för lagföring eller inte, tenderar domstolarna att frikänna de åtalade. Den praxis som gäller för straffrättsvillfarelse gäller inte för miljöbrottslighet. Dessutom finns det domstolar som fortfarande dömer efter de gamla reglerna p.g.a. att lagtexten fördes över till miljöbalken utan redaktionella förändringar. Oavsett vem det är som har till uppgift att lägga fram bevisen för den uppkomna skadan kvarstår svårigheten att härleda skadan till den utpekade verksamheten. Kumulativa effekter och recipientens egenskaper ställer till problem, speciellt inom industriområden. Det leder bl.a. till att uppgifter, som inhämtas från den misstänkte och dennes verksamhet, blir en viktig del av åklagarens bevismaterial, vilket kan vara problematiskt ur rättssäkerhets-synpunkt. Det kan röra sig om produktionsrelaterade provtagningar och mätresultat, vilka även ingår i tillsynsmyndighetens underlag för kontroll. Miljöcertifierade företag har dessutom identifierat möjliga risker. Därför kan de inte heller hävda att de inte kunnat förutse en uppkommen skada eller risk. Ju högre riskerna för allvarliga olyckor/skador är, desto högre krav borde det gå att ställa på förebyggande åtgärder. Ocertifierade företag har därför den fördelen att det i slutänden blir domstolen som måste avgöra vilka risker som förelåg, vilket de inte har kompetens att göra. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1556687
- author
- Carlsson, Maria
- supervisor
- organization
- year
- 2004
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Miljörätt, Straffrätt
- language
- Swedish
- id
- 1556687
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:20
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:20
@misc{1556687,
abstract = {{För att en person skall kunna fällas, som ansvarig till en miljöbrottslig gärning, måste alla länkar i den sk. miljöbrottskedjan hålla. Från upptäckt till domslut är det många led som skall gås igenom. Balkens karaktär av ramlag gör den svåra att tillämpa och tolka, eftersom dess tolkningsområde är brett. Vid bedömningen av enskilda får domstolen mycket liten hjälp av de följdföreskrifter som finns för att precisera balkens bestämmelser. En något bättre hjälp har domstolen vid bedömningen av tillståndspliktiga verksamheter. En förutsättning för att ett företag skall kunna fällas är att handlingen inte faller in under de villkor, som företaget har fått med sitt verksamhetstillstånd, oberoende av hur stor miljöpåverkan gärningen haft. Det underlag, på vilket tillståndet vilar, är oftast presenterat av det sökande företaget själv, genom dess interna undersökningar. Den tillståndsgivande myndigheten har ingen möjlighet att till fullo bedöma riktigheten i de av företaget presenterade uppgifterna. Vilka miljöförbättrande åtgärder som skulle kunna vara aktuella för verksamheten, och vilken effekt åtgärderna skulle få, bedöms utifrån vad det aktuella företaget själv anser vara ekonomiskt och tekniskt möjligt. För att ett miljöbrott över huvud taget skall leda fram till en rättegång krävs att det har kommit till polisens kännedom. De flesta anmälningar kommer från tillsynsmyndighetens miljöinspektörer. Kommunerna har en stor del av tillsynsansvaret. Frågan är om det är lämpligt. Verksamheter som bedrivs av kommunen, eller verksamheter som är av stor betydelse för kommunen, kan försätta tillsynsmyndigheten i en jävsituation i förhållande till tillsynsobjektet. Politikerna är i många av dessa fall motvilliga att uppfylla sin anmälningsplikt, och polisen har inte tillräckliga resurser för att avsätta tid för de specialutbildade miljöpoliser som finns. Miljöbrottslighet, oberoende av den begås av enskilda personer eller verksamhetsutövare, begås i de alldra flesta fall utan direkt uppsåt. I många av fallen måste gränsdragningen göras mellan eventuellt uppsåt och medveten oaktsamhet. En inte helt enkel uppgift, särskilt med tanke på att det kausala sambandet mellan handling och konsekvens inte alltid är tydligt. Gränsdragningen har störst betydelse för straffvärdet, eftersom oaktsamhet är tillräckligt i de flesta fallen. Faktorer som både är svåra att bevisa och utreda tenderar att leda till problem, även när det gäller att främja rättslikhet och miljöskydd. Det grundläggande kravet är att bevisningen styrker åklagarens åtal, bortom rimligt tvivel. Inspektörerna har inte tillräcklig kunskap om hur bevismaterialet skall säkras. Prover tas ytterst sällan, och när det görs, finns det inga tidigare provresultat att jämföra med. Domstolarnas bristande vana vid miljöbrottslighet, och balkens vida tolkningsutrymme, gör att dagens brottmålsärenden riskerar att bli felhanterade. Trots att samma, allmänna straffrättsliga grundsatser och principer gäller för miljöbalksbrott, som för andra brott, hanteras de annorlunda av domstolarna. I de fall ingen skada kan påvisas, oberoende av om det krävs för lagföring eller inte, tenderar domstolarna att frikänna de åtalade. Den praxis som gäller för straffrättsvillfarelse gäller inte för miljöbrottslighet. Dessutom finns det domstolar som fortfarande dömer efter de gamla reglerna p.g.a. att lagtexten fördes över till miljöbalken utan redaktionella förändringar. Oavsett vem det är som har till uppgift att lägga fram bevisen för den uppkomna skadan kvarstår svårigheten att härleda skadan till den utpekade verksamheten. Kumulativa effekter och recipientens egenskaper ställer till problem, speciellt inom industriområden. Det leder bl.a. till att uppgifter, som inhämtas från den misstänkte och dennes verksamhet, blir en viktig del av åklagarens bevismaterial, vilket kan vara problematiskt ur rättssäkerhets-synpunkt. Det kan röra sig om produktionsrelaterade provtagningar och mätresultat, vilka även ingår i tillsynsmyndighetens underlag för kontroll. Miljöcertifierade företag har dessutom identifierat möjliga risker. Därför kan de inte heller hävda att de inte kunnat förutse en uppkommen skada eller risk. Ju högre riskerna för allvarliga olyckor/skador är, desto högre krav borde det gå att ställa på förebyggande åtgärder. Ocertifierade företag har därför den fördelen att det i slutänden blir domstolen som måste avgöra vilka risker som förelåg, vilket de inte har kompetens att göra.}},
author = {{Carlsson, Maria}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Att dömas för miljöbrottslighet - Tre problemområden vid tillämpningen av miljöbalken: ansvaret, uppsåtet och bevisningen}},
year = {{2004}},
}