Advanced

Grova jaktbrott riktade mot rovdjur - En studie av ett artbrott

Crafoord Martinsson, Julia (2006)
Department of Law
Abstract
Riksdagen har beslutat att vi i Sverige ska ha livskraftiga och långsiktigt säkrade stammar av rovdjursarterna björn, järv, lo och varg. För att uppnå detta krävs förutom att de lagar som styr på området efterföljs också att rovdjursacceptansen i samhället i stort ökar. Vi har genom internationella överenskommelser åtagit oss att på olika sätt skydda bland annat dessa fyra arter samt deras naturliga livsmiljöer. I detta skydd av arterna ligger förutom att arterna skyddas från utrotning även att stammarna ska bestå av tillräckligt många individer så att inavel hindras. Den illegala jakt som bedrivs i Sverige är av varierande karaktär, från tamdjursägare som vill skydda sin boskap till organiserade ligor. All form av otillåtet jagande är... (More)
Riksdagen har beslutat att vi i Sverige ska ha livskraftiga och långsiktigt säkrade stammar av rovdjursarterna björn, järv, lo och varg. För att uppnå detta krävs förutom att de lagar som styr på området efterföljs också att rovdjursacceptansen i samhället i stort ökar. Vi har genom internationella överenskommelser åtagit oss att på olika sätt skydda bland annat dessa fyra arter samt deras naturliga livsmiljöer. I detta skydd av arterna ligger förutom att arterna skyddas från utrotning även att stammarna ska bestå av tillräckligt många individer så att inavel hindras. Den illegala jakt som bedrivs i Sverige är av varierande karaktär, från tamdjursägare som vill skydda sin boskap till organiserade ligor. All form av otillåtet jagande är straffbart enligt 43 § JL med rubriceringen jaktbrott. Påföljden är böter eller fängelse ett år. För de grövre fallen, till vilka rovdjursjakten hör, finns i samma lags 44 § stadgat om grovt jaktbrott vilket leder till fängelse lägst sex månader och högst fyra år. Då jaktbrottet är ett s.k. artbrott bestäms ofta påföljden till ett kortare fängelsestraff. Eftersom jaktbrottet dessutom har ett relativt högt artvärde döms gärningsmannen till en frihetsberövande påföljd oftare än vid många andra artbrott. Som icke frihetsberövande påföljd kan skyddstillsyn eller villkorlig dom dömas ut, de kan båda kombineras med böter eller samhällstjänst för att ge ytterligare skärpa. Sedan 1967 är huvudregeln att allt vilt är fridlyst om inte fridlysningen upphävts t ex genom allmänna jakttider eller tillstånd till skyddsjakt. När det gäller rovdjuren är man mycket restriktiv med dylika tillstånd. I 28 § JF ges dock var och en rätt att under strängt reglerade förutsättningar skjuta rovdjur som angriper egna tamdjur. Denna paragraf är dock inte helt enkel att tyda framförallt inte för den icke juridiskt kunnige. Detta illustreras bland annat av det av HovR för västra Sverige nyligen avgjorda fallet där en man dömdes till 6 månaders fängelse för att ha skjutit den varg som med största sannolikhet var på väg att attackera hans får. Mannen trodde enligt egen utsaga att han agerade i enlighet med 28 § JF. För att komma tillrätta med problematiken kring 28 § JF har ett flertal förslag till lagändring lämnats. Dessa försöker på olika sätt finna en formulering som inte kan missförstås eller i vart fall där risken för missförstånd är minimal. Till den som utsatts för rovdjursangrepp betalar staten under vissa förutsättningar ut ersättning för att täcka både den ekonomiska förlusten och det merarbete angreppen medför. Inom renskötselområdet gäller särskilda regler som innebär att ersättning betalas ut även om inget konkret rovdjursangrepp kan påvisas. Ersättningen baseras istället på rovdjursförekomsten i området. Den avslutande diskussionen i uppsatsen rör främst frågeställningen om det är rimligt att den som försöker försvara sina tamdjur från ett rovdjursangrepp döms till fängelse för begånget jaktbrott. Utifrån ett antal underfrågor diskuteras jaktbrottet som artbrott, betydelsen av i vilket syfte gärningsmannen handlat, utformningen av 28 § JF samt vilka övriga åtgärder som kan eller bör vidtas. Slutsatsen är att ett fängelsestraff är en mycket ingripande påföljd som inte bör tillgripas vid denna typ av ''nödvärnsjakt''. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Crafoord Martinsson, Julia
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Straffrätt
language
Swedish
id
1556792
date added to LUP
2010-03-08 15:55:20
date last changed
2010-03-08 15:55:20
@misc{1556792,
  abstract     = {Riksdagen har beslutat att vi i Sverige ska ha livskraftiga och långsiktigt säkrade stammar av rovdjursarterna björn, järv, lo och varg. För att uppnå detta krävs förutom att de lagar som styr på området efterföljs också att rovdjursacceptansen i samhället i stort ökar. Vi har genom internationella överenskommelser åtagit oss att på olika sätt skydda bland annat dessa fyra arter samt deras naturliga livsmiljöer. I detta skydd av arterna ligger förutom att arterna skyddas från utrotning även att stammarna ska bestå av tillräckligt många individer så att inavel hindras. Den illegala jakt som bedrivs i Sverige är av varierande karaktär, från tamdjursägare som vill skydda sin boskap till organiserade ligor. All form av otillåtet jagande är straffbart enligt 43 § JL med rubriceringen jaktbrott. Påföljden är böter eller fängelse ett år. För de grövre fallen, till vilka rovdjursjakten hör, finns i samma lags 44 § stadgat om grovt jaktbrott vilket leder till fängelse lägst sex månader och högst fyra år. Då jaktbrottet är ett s.k. artbrott bestäms ofta påföljden till ett kortare fängelsestraff. Eftersom jaktbrottet dessutom har ett relativt högt artvärde döms gärningsmannen till en frihetsberövande påföljd oftare än vid många andra artbrott. Som icke frihetsberövande påföljd kan skyddstillsyn eller villkorlig dom dömas ut, de kan båda kombineras med böter eller samhällstjänst för att ge ytterligare skärpa. Sedan 1967 är huvudregeln att allt vilt är fridlyst om inte fridlysningen upphävts t ex genom allmänna jakttider eller tillstånd till skyddsjakt. När det gäller rovdjuren är man mycket restriktiv med dylika tillstånd. I 28 § JF ges dock var och en rätt att under strängt reglerade förutsättningar skjuta rovdjur som angriper egna tamdjur. Denna paragraf är dock inte helt enkel att tyda framförallt inte för den icke juridiskt kunnige. Detta illustreras bland annat av det av HovR för västra Sverige nyligen avgjorda fallet där en man dömdes till 6 månaders fängelse för att ha skjutit den varg som med största sannolikhet var på väg att attackera hans får. Mannen trodde enligt egen utsaga att han agerade i enlighet med 28 § JF. För att komma tillrätta med problematiken kring 28 § JF har ett flertal förslag till lagändring lämnats. Dessa försöker på olika sätt finna en formulering som inte kan missförstås eller i vart fall där risken för missförstånd är minimal. Till den som utsatts för rovdjursangrepp betalar staten under vissa förutsättningar ut ersättning för att täcka både den ekonomiska förlusten och det merarbete angreppen medför. Inom renskötselområdet gäller särskilda regler som innebär att ersättning betalas ut även om inget konkret rovdjursangrepp kan påvisas. Ersättningen baseras istället på rovdjursförekomsten i området. Den avslutande diskussionen i uppsatsen rör främst frågeställningen om det är rimligt att den som försöker försvara sina tamdjur från ett rovdjursangrepp döms till fängelse för begånget jaktbrott. Utifrån ett antal underfrågor diskuteras jaktbrottet som artbrott, betydelsen av i vilket syfte gärningsmannen handlat, utformningen av 28 § JF samt vilka övriga åtgärder som kan eller bör vidtas. Slutsatsen är att ett fängelsestraff är en mycket ingripande påföljd som inte bör tillgripas vid denna typ av ''nödvärnsjakt''.},
  author       = {Crafoord Martinsson, Julia},
  keyword      = {Straffrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Grova jaktbrott riktade mot rovdjur - En studie av ett artbrott},
  year         = {2006},
}