Advanced

Psykisk störning, brott och ansvar - Tillräknelighet såsom ett krav för straffrättsligt ansvar och konsekvenserna av detta

Eriksson, Lisa (2004)
Department of Law
Abstract
Den nuvarande svenska regleringen beträffande det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare är, i ett internationellt perspektiv, unik. I nästan alla med vårt land jämförbara länder uppställs, liksom även svensk rätt gjorde före brottsbalkens tillkomst år 1962, tillräknelighet såsom ett ytterligare krav för straffrättsligt ansvar. Grunden för en sådan inställning är den allmänt spridda tanken att det är orättfärdigt att straffa någon som har begått en gärning under påverkan av en sjukdom, om gärningen på grund av sjukdomen, inte kan sägas vara ett utslag av gärningsmannens fria val och han därför inte kan rå för den. Enligt svensk gällande rätt är psykiskt störda människor, i motsats till detta, ansvariga för sina... (More)
Den nuvarande svenska regleringen beträffande det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare är, i ett internationellt perspektiv, unik. I nästan alla med vårt land jämförbara länder uppställs, liksom även svensk rätt gjorde före brottsbalkens tillkomst år 1962, tillräknelighet såsom ett ytterligare krav för straffrättsligt ansvar. Grunden för en sådan inställning är den allmänt spridda tanken att det är orättfärdigt att straffa någon som har begått en gärning under påverkan av en sjukdom, om gärningen på grund av sjukdomen, inte kan sägas vara ett utslag av gärningsmannens fria val och han därför inte kan rå för den. Enligt svensk gällande rätt är psykiskt störda människor, i motsats till detta, ansvariga för sina handlingar i den meningen att de inte frikänns utan kan dömas till påföljder. Den straffrättsliga särbehandlingen har flyttats från ansvarsledet till påföljdsledet genom det s.k. fängelseförbudet i 30 kap. 6 § BrB som innebär att fängelse är uteslutet om en gärningsman vid gärningstillfället var allvarligt psykiskt störd och begick brottet under påverkan av denna störning. Reaktionen mot den aktuella gruppen lagöverträdare, överlämnande till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § BrB, är inordnad i det allmänna påföljdssystemet. Brottsbalkens ordning har medfört påtagliga problem varför den också har utsatts för kritik. I examensarbetet konstateras tidigt att behovet av en reform på området är avsevärt då den med brottsbalken gällande ordningen inte på ett nöjaktigt vis tillgodoser krav på rättvisa, humanitet och samhällsskydd. I december år 2001 överlämnade den s.k. Psykansvarskommittén det för arbetet relevanta betänkandet Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) angående en reformerad reglering av det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare samt formerna för ingripanden mot dem. Betänkandet bygger på ett återinförande av tillräknelighetsläran. Tillräknelighet (sambandet mellan en gärningsmans psykiska tillstånd och hans straffrättsliga ansvar) föreslås på nytt vara en brottsförutsättning i svensk rätt. Straffrättslig ansvarsfrihet skall enligt den föreslagna tillräknelighetsbestämmelsen föreligga om en gärningsman till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd saknande förmåga att inse innebörden av sin gärning eller att anpassa sitt handlande i enlighet med en sådan insikt. I arbetet utreds detta förslag om tillräknelighet. Framför allt analyseras och klargörs tillräknelighetskravets och den framtida rättstillämpningens konsekvenser. Som en första konsekvens av att tillräknelighetskravet införs upphävs fängelseförbudet och övriga inskränkningar i påföljdsvalet för psykiskt störda som döms för brott. Överlämnande till rättspsykiatrisk vård avskaffas som särskild påföljd. Tillräknelighetskravet utformas restriktivt och kommer att träffa en mindre grupp än den som enligt gällande rätt omfattas av fängelseförbudet. En sådan mindre grupp psykiskt störda lagöverträdare kommer i framtiden således inte att träffas av straffrättsligt ansvar eftersom de inte uppfyller det aktuella kravet (ansvarsfrihetsfallen) medan en större grupp kommer att vara straffrättsligt ansvariga och ådömas en påföljd för de brott de har begått (ansvarsfallen). Kravet konstateras, utöver detta, kunna leda till sex möjliga utfall: otillräknelig - utan vårdbehov, otillräknelig - med vårdbehov, otillräknelig - ''farlig'', tillräknelig - utan vårdbehov, tillräknelig - med vårdbehov och slutligen tillräknelig - ''farlig''. Om dessa utfall kan sammanfattningsvis nämnas att den otillräknelige som har ett psykiatriskt vårdbehov skall få detta tillgodosett enligt den allmänna vårdlagstiftningen, dvs. hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. I fall då samhällets intresse av skydd gör sig särskilt starkt gällande, då den otillräknelige är att betrakta som ''farlig'', skall en tidsobestämd samhällsskyddsåtgärd kunna dömas ut. Beträffande de tillräkneliga, de psykiskt störda lagöverträdare som döms för brott, skall de normala reglerna för påföljdsbestämning i princip gälla. Eventuellt vårdbehov skall i kommande rätt påverka verkställigheten av en påföljd men inte valet av påföljd. Den tillräknelige som döms till fängelse och som har ett vårdbehov skall följaktligen ges sådan vård under verkställigheten av fängelsestraffet antingen i frivillig form enligt hälso- och sjukvårdslagen eller i form av tvångsvård enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. I fall då den tillräknelige är att betrakta som ''farlig'', vid synnerligen allvarliga brott mot liv eller hälsa då den tillräknelige tidigare har dömts för sådan brottslighet samtidigt som det föreligger en påtaglig återfallsrisk, skall en samhällsskyddsåtgärd, en tidsobestämd påföljd, kunna dömas ut. Nödvändigheten av det sistnämnda ifrågasätts i arbetet. Psykansvarskommitténs betänkande konstateras vara teoretiskt tilltalande trots att vissa kritiska synpunkter gör sig gällande. I synnerhet måste det för gemene man framstå som orättfärdigt att pådyvla skuld och klandra den som inte har en fungerande verklighetsuppfattning. Jag är därför av samma mening som Psykansvarskommittén - ett krav på tillräknelighet bör, förr eller senare, återinföras i svensk rätt. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Eriksson, Lisa
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Straffrätt
language
Swedish
id
1557310
date added to LUP
2010-03-08 15:55:20
date last changed
2010-03-08 15:55:20
@misc{1557310,
  abstract     = {Den nuvarande svenska regleringen beträffande det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare är, i ett internationellt perspektiv, unik. I nästan alla med vårt land jämförbara länder uppställs, liksom även svensk rätt gjorde före brottsbalkens tillkomst år 1962, tillräknelighet såsom ett ytterligare krav för straffrättsligt ansvar. Grunden för en sådan inställning är den allmänt spridda tanken att det är orättfärdigt att straffa någon som har begått en gärning under påverkan av en sjukdom, om gärningen på grund av sjukdomen, inte kan sägas vara ett utslag av gärningsmannens fria val och han därför inte kan rå för den. Enligt svensk gällande rätt är psykiskt störda människor, i motsats till detta, ansvariga för sina handlingar i den meningen att de inte frikänns utan kan dömas till påföljder. Den straffrättsliga särbehandlingen har flyttats från ansvarsledet till påföljdsledet genom det s.k. fängelseförbudet i 30 kap. 6 § BrB som innebär att fängelse är uteslutet om en gärningsman vid gärningstillfället var allvarligt psykiskt störd och begick brottet under påverkan av denna störning. Reaktionen mot den aktuella gruppen lagöverträdare, överlämnande till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § BrB, är inordnad i det allmänna påföljdssystemet. Brottsbalkens ordning har medfört påtagliga problem varför den också har utsatts för kritik. I examensarbetet konstateras tidigt att behovet av en reform på området är avsevärt då den med brottsbalken gällande ordningen inte på ett nöjaktigt vis tillgodoser krav på rättvisa, humanitet och samhällsskydd. I december år 2001 överlämnade den s.k. Psykansvarskommittén det för arbetet relevanta betänkandet Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) angående en reformerad reglering av det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare samt formerna för ingripanden mot dem. Betänkandet bygger på ett återinförande av tillräknelighetsläran. Tillräknelighet (sambandet mellan en gärningsmans psykiska tillstånd och hans straffrättsliga ansvar) föreslås på nytt vara en brottsförutsättning i svensk rätt. Straffrättslig ansvarsfrihet skall enligt den föreslagna tillräknelighetsbestämmelsen föreligga om en gärningsman till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd saknande förmåga att inse innebörden av sin gärning eller att anpassa sitt handlande i enlighet med en sådan insikt. I arbetet utreds detta förslag om tillräknelighet. Framför allt analyseras och klargörs tillräknelighetskravets och den framtida rättstillämpningens konsekvenser. Som en första konsekvens av att tillräknelighetskravet införs upphävs fängelseförbudet och övriga inskränkningar i påföljdsvalet för psykiskt störda som döms för brott. Överlämnande till rättspsykiatrisk vård avskaffas som särskild påföljd. Tillräknelighetskravet utformas restriktivt och kommer att träffa en mindre grupp än den som enligt gällande rätt omfattas av fängelseförbudet. En sådan mindre grupp psykiskt störda lagöverträdare kommer i framtiden således inte att träffas av straffrättsligt ansvar eftersom de inte uppfyller det aktuella kravet (ansvarsfrihetsfallen) medan en större grupp kommer att vara straffrättsligt ansvariga och ådömas en påföljd för de brott de har begått (ansvarsfallen). Kravet konstateras, utöver detta, kunna leda till sex möjliga utfall: otillräknelig - utan vårdbehov, otillräknelig - med vårdbehov, otillräknelig - ''farlig'', tillräknelig - utan vårdbehov, tillräknelig - med vårdbehov och slutligen tillräknelig - ''farlig''. Om dessa utfall kan sammanfattningsvis nämnas att den otillräknelige som har ett psykiatriskt vårdbehov skall få detta tillgodosett enligt den allmänna vårdlagstiftningen, dvs. hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. I fall då samhällets intresse av skydd gör sig särskilt starkt gällande, då den otillräknelige är att betrakta som ''farlig'', skall en tidsobestämd samhällsskyddsåtgärd kunna dömas ut. Beträffande de tillräkneliga, de psykiskt störda lagöverträdare som döms för brott, skall de normala reglerna för påföljdsbestämning i princip gälla. Eventuellt vårdbehov skall i kommande rätt påverka verkställigheten av en påföljd men inte valet av påföljd. Den tillräknelige som döms till fängelse och som har ett vårdbehov skall följaktligen ges sådan vård under verkställigheten av fängelsestraffet antingen i frivillig form enligt hälso- och sjukvårdslagen eller i form av tvångsvård enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. I fall då den tillräknelige är att betrakta som ''farlig'', vid synnerligen allvarliga brott mot liv eller hälsa då den tillräknelige tidigare har dömts för sådan brottslighet samtidigt som det föreligger en påtaglig återfallsrisk, skall en samhällsskyddsåtgärd, en tidsobestämd påföljd, kunna dömas ut. Nödvändigheten av det sistnämnda ifrågasätts i arbetet. Psykansvarskommitténs betänkande konstateras vara teoretiskt tilltalande trots att vissa kritiska synpunkter gör sig gällande. I synnerhet måste det för gemene man framstå som orättfärdigt att pådyvla skuld och klandra den som inte har en fungerande verklighetsuppfattning. Jag är därför av samma mening som Psykansvarskommittén - ett krav på tillräknelighet bör, förr eller senare, återinföras i svensk rätt.},
  author       = {Eriksson, Lisa},
  keyword      = {Straffrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Psykisk störning, brott och ansvar  - Tillräknelighet såsom ett krav för straffrättsligt ansvar och konsekvenserna av detta},
  year         = {2004},
}