Advanced

Den som ger sig in i leken får leken tåla? - Om nödvärn då den angripne hade möjlighet att undvika angreppets uppkomst eller fortskridande

Fredriksson, Helena (2009)
Department of Law
Abstract
Nödvärnsrätten är ett omfattande och problematiskt område kantat av många svårbesvarade frågor. Denna uppsats utgår från rättsfallet NJA 2005 s. 237, som aktualiserar frågan om huruvida nödvärnsbedömningen skall påverkas av att den angripne hade möjlighet att undvika angreppets uppkomst eller fortskridande. Det första steget i en nödvärnsbedömning är att avgöra huruvida den som påstås ha agerat i nödvärn befann sig i en situation som faktiskt innebar att rätt till nödvärn förelåg. I NJA 2005 s. 237 uppkom frågan huruvida en person som medvetet försatt sig i en farlig situation hade rätt till nödvärn. Med farlig situation avses exempelvis att den angripne begett sig till ett möte för att delta i en planerad våldsuppgörelse. I NJA 2005 s.... (More)
Nödvärnsrätten är ett omfattande och problematiskt område kantat av många svårbesvarade frågor. Denna uppsats utgår från rättsfallet NJA 2005 s. 237, som aktualiserar frågan om huruvida nödvärnsbedömningen skall påverkas av att den angripne hade möjlighet att undvika angreppets uppkomst eller fortskridande. Det första steget i en nödvärnsbedömning är att avgöra huruvida den som påstås ha agerat i nödvärn befann sig i en situation som faktiskt innebar att rätt till nödvärn förelåg. I NJA 2005 s. 237 uppkom frågan huruvida en person som medvetet försatt sig i en farlig situation hade rätt till nödvärn. Med farlig situation avses exempelvis att den angripne begett sig till ett möte för att delta i en planerad våldsuppgörelse. I NJA 2005 s. 237 uttalade HD att det i princip inte föreligger någon rätt till nödvärn i de fall då två eller flera personer planerat att ''göra upp'' med hjälp av våld. Detta uttalande från HD får anses innebära en kraftig begränsning av nödvärnsrätten jämfört med vad som tidigare gällde. Om en person anses ha haft rätt till nödvärn så är nästa steg att avgöra huruvida gärningen som han/hon begick var uppenbart oförsvarlig. Det är omtvistat vilka omständigheter som skall spela in i bedömningen av om huruvida en gärning skall anses uppenbart oförsvarlig. I NJA 2005 s. 237 aktualiserades flertalet omständigheter som rörde den angripnes möjlighet att undvika angreppets uppkomst eller fortskridande. HD angav nämligen den angripnes möjligheter att bege sig från platsen och att tillkalla hjälp som skäl till varför den angripne skulle anses ha handlat uppenbart oförsvarligt. Den praxis som gällde när NJA 2005 s. 237 kom upp till prövning var att det i princip ej förelåg någon skyldighet för den angripne att lämna platsen. Rörande huruvida den angripne hade en skyldighet att tillkalla hjälp var dock rättsläget avsevärt mer oklart. I och med HD:s dom i NJA 2005 s. 237 får man dock tillsvidare räkna med att den angripne, då denne använt sig av livsfarligt våld, kan lastas för att han/hon inte flytt eller tillkallat hjälp, även om hjälp inte fanns nära till hands. Om en gärning, som begås av en person som har rätt till nödvärn, anses vara uppenbart oförsvarlig så kan den ändå leda till ansvarsfrihet. För ansvarsfrihet krävs då att den angripne hade svårt att besinna sig vid gärningstillfället, det vill säga att den angripne agerade i så kallad nödvärnsexcess. En fråga som aktualiserades i NJA 2005 s. 237 var huruvida den angripne kan anses ha agerat i nödvärnsexcess, trots att han/hon till viss del i förväg varit inställd på att angrepp skulle kunna ske. I NJA 2005 s. 237 ansåg HD att den angripne varit inställd på att angrepp skulle kunna ske och HD angav detta som ett skäl till varför den angripne ej skulle anses ha agerat i nödvärnsexcess. Den excessbedömning som HD gjorde i NJA 2005 s. 237 är slående lik den excessbedömning som gjordes i NJA 1977 s. 655 och som i doktrin och förarbeten har ansetts vara för sträng. Utifrån NJA 2005 s. 237 får man dock räkna med att om den angripne anses ha varit förberedd på angreppet så kan det påverka excessbedömningen i för den angripne försvårande riktning. Sammantaget innebär HD:s dom i NJA 2005 s. 237 en avsevärd begränsning av nödvärnsrätten jämfört med vad som tidigare var fallet. På grund av vissa otydligheter och svårförstådda resonemang i HD:s domskäl innebär dock domen att bedömningen av huruvida en person har handlat i ansvarsbefriande nödvärn eller ej, nu blir ännu svårare än tidigare. På grund av otydligheterna blir underrätterna och åklagarna tvungna att själva komma upp med svar på de frågor som aktualiseras i och med den nya praxis som skapades genom NJA 2005 s. 237. Detta kommer att minska förutsebarheten samt bidra till en oenhetlig rättstillämpning. Med anledning av NJA 2005 s. 237 står det dock klart att nödvärnsbedömningen i allra högsta grad påverkas av huruvida den angripne hade kunnat undvika angreppets uppkomst eller fortskridande. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Fredriksson, Helena
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Straffrätt
language
Swedish
id
1557572
date added to LUP
2010-03-08 15:55:21
date last changed
2010-03-08 15:55:21
@misc{1557572,
  abstract     = {Nödvärnsrätten är ett omfattande och problematiskt område kantat av många svårbesvarade frågor. Denna uppsats utgår från rättsfallet NJA 2005 s. 237, som aktualiserar frågan om huruvida nödvärnsbedömningen skall påverkas av att den angripne hade möjlighet att undvika angreppets uppkomst eller fortskridande. Det första steget i en nödvärnsbedömning är att avgöra huruvida den som påstås ha agerat i nödvärn befann sig i en situation som faktiskt innebar att rätt till nödvärn förelåg. I NJA 2005 s. 237 uppkom frågan huruvida en person som medvetet försatt sig i en farlig situation hade rätt till nödvärn. Med farlig situation avses exempelvis att den angripne begett sig till ett möte för att delta i en planerad våldsuppgörelse. I NJA 2005 s. 237 uttalade HD att det i princip inte föreligger någon rätt till nödvärn i de fall då två eller flera personer planerat att ''göra upp'' med hjälp av våld. Detta uttalande från HD får anses innebära en kraftig begränsning av nödvärnsrätten jämfört med vad som tidigare gällde. Om en person anses ha haft rätt till nödvärn så är nästa steg att avgöra huruvida gärningen som han/hon begick var uppenbart oförsvarlig. Det är omtvistat vilka omständigheter som skall spela in i bedömningen av om huruvida en gärning skall anses uppenbart oförsvarlig. I NJA 2005 s. 237 aktualiserades flertalet omständigheter som rörde den angripnes möjlighet att undvika angreppets uppkomst eller fortskridande. HD angav nämligen den angripnes möjligheter att bege sig från platsen och att tillkalla hjälp som skäl till varför den angripne skulle anses ha handlat uppenbart oförsvarligt. Den praxis som gällde när NJA 2005 s. 237 kom upp till prövning var att det i princip ej förelåg någon skyldighet för den angripne att lämna platsen. Rörande huruvida den angripne hade en skyldighet att tillkalla hjälp var dock rättsläget avsevärt mer oklart. I och med HD:s dom i NJA 2005 s. 237 får man dock tillsvidare räkna med att den angripne, då denne använt sig av livsfarligt våld, kan lastas för att han/hon inte flytt eller tillkallat hjälp, även om hjälp inte fanns nära till hands. Om en gärning, som begås av en person som har rätt till nödvärn, anses vara uppenbart oförsvarlig så kan den ändå leda till ansvarsfrihet. För ansvarsfrihet krävs då att den angripne hade svårt att besinna sig vid gärningstillfället, det vill säga att den angripne agerade i så kallad nödvärnsexcess. En fråga som aktualiserades i NJA 2005 s. 237 var huruvida den angripne kan anses ha agerat i nödvärnsexcess, trots att han/hon till viss del i förväg varit inställd på att angrepp skulle kunna ske. I NJA 2005 s. 237 ansåg HD att den angripne varit inställd på att angrepp skulle kunna ske och HD angav detta som ett skäl till varför den angripne ej skulle anses ha agerat i nödvärnsexcess. Den excessbedömning som HD gjorde i NJA 2005 s. 237 är slående lik den excessbedömning som gjordes i NJA 1977 s. 655 och som i doktrin och förarbeten har ansetts vara för sträng. Utifrån NJA 2005 s. 237 får man dock räkna med att om den angripne anses ha varit förberedd på angreppet så kan det påverka excessbedömningen i för den angripne försvårande riktning. Sammantaget innebär HD:s dom i NJA 2005 s. 237 en avsevärd begränsning av nödvärnsrätten jämfört med vad som tidigare var fallet. På grund av vissa otydligheter och svårförstådda resonemang i HD:s domskäl innebär dock domen att bedömningen av huruvida en person har handlat i ansvarsbefriande nödvärn eller ej, nu blir ännu svårare än tidigare. På grund av otydligheterna blir underrätterna och åklagarna tvungna att själva komma upp med svar på de frågor som aktualiseras i och med den nya praxis som skapades genom NJA 2005 s. 237. Detta kommer att minska förutsebarheten samt bidra till en oenhetlig rättstillämpning. Med anledning av NJA 2005 s. 237 står det dock klart att nödvärnsbedömningen i allra högsta grad påverkas av huruvida den angripne hade kunnat undvika angreppets uppkomst eller fortskridande.},
  author       = {Fredriksson, Helena},
  keyword      = {Straffrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Den som ger sig in i leken får leken tåla? - Om nödvärn då den angripne hade möjlighet att undvika angreppets uppkomst eller fortskridande},
  year         = {2009},
}