Advanced

Digitala prestationer ur ett köprättsligt perspektiv

Hansen, Lena (2001)
Department of Law
Abstract
Uppsatsens problemställningar kretsar kring köp av s.k. digitala produkter. Digitala produkter definieras i uppsatsen som varor som både beställs och levereras via Internet. Säljaren och köparen har vid slutandet av köpeavtalet ingen som helst fysisk kontakt. Det är framför allt programvara, e-böcker, spel och musik- och filmfiler som är föremål för dessa köp. Leveransen kan ske per e-post eller genom nedladdning från säljarens webbplats. Den ökande elektroniska handeln har fått fler och fler att fråga sig vilka lagar som är tillämpliga vid e-handel. Gäller de ''gamla'' lagarna även för dessa nya sätt att bedriva handel? Huvudfrågan i uppsatsen är om köp av digitala produkter omfattas av köplagarnas regler. För att kunna svara på denna... (More)
Uppsatsens problemställningar kretsar kring köp av s.k. digitala produkter. Digitala produkter definieras i uppsatsen som varor som både beställs och levereras via Internet. Säljaren och köparen har vid slutandet av köpeavtalet ingen som helst fysisk kontakt. Det är framför allt programvara, e-böcker, spel och musik- och filmfiler som är föremål för dessa köp. Leveransen kan ske per e-post eller genom nedladdning från säljarens webbplats. Den ökande elektroniska handeln har fått fler och fler att fråga sig vilka lagar som är tillämpliga vid e-handel. Gäller de ''gamla'' lagarna även för dessa nya sätt att bedriva handel? Huvudfrågan i uppsatsen är om köp av digitala produkter omfattas av köplagarnas regler. För att kunna svara på denna fråga måste det avgöras hur digitala produkter skall klassificeras. För att köp av digitala produkter skall omfattas av köplagarna krävs dels att det rör sig om ett köp i köplagarnas mening (äganderättsövergång) och dels att produkterna kan klassificeras som lös sak eller som lös egendom. Gränsdragningsproblematiken ligger i att gränsen måste dras både mot nyttjanderättsavtalen och mot tjänsteavtalen. Eftersom köp definieras som äganderättsövergång är köplagarna inte tillämpliga vid avtal om upplåtelse, d.v.s. nyttjanderättsavtal. Om den digitala produkten klassificeras som tjänst istället för vara (lös sak/lös egendom) är inte heller köplagarna tillämpliga. Ett särdrag hos digitala produkter är att varan inte har en fysisk bärare. När varor med innehåll motsvarande de vanligaste digitala produkterna köps i butik (d.v.s. programvara lagrad på diskett eller cd-rom, böcker, videofilmer och cd-skivor med musik eller spel) finns en fysisk bärare - diskett, cd-skiva, kassettband, videoband etc. Att köpen i butik innebär en övergång av äganderätten till exemplaren verkar det inte finnas så mycket tvekan om, dock kan köp av standardprogramvara utgöra ett undantag. Ett annat särdrag hos digitala produkter är att de liknar information. Information kan både säljas och samtidigt behållas av säljaren. Vid försäljningen sker en exemplarframställning eftersom säljaren alltid har kvar sitt original. Det köparen får är en kopia av säljarens exemplar. Osäkerheten kring klassificeringen av förvärv av digitala produkter är störst när förvärvsföremålet är standardprogramvara. Osäkerheten bottnar i att standardprogramvara vanligen är upphovsrättsligt skyddade verk. Även övriga digitala produkter är ofta det. Att en vara är ett exemplar av ett upphovsrättsligt skyddat verk innebär givetvis inget hinder i sig för överlåtelse av äganderätten till varan. Jag anser att förvärv av digitala produkter via Internet bör klassificeras som exemplaröverlåtelse, d.v.s. köparen erhåller äganderätten till produkten. Dennes handlingsfrihet kan däremot vara inskränkt i enlighet med URL när produkten utgör ett exemplar av ett upphovsrättsligt skyddat verk. Mellan säljare och köpare råder dock avtalsfrihet och i den utsträckning tvingande lagstiftning inte hindrar står det parterna fritt att t.ex. avtala om upplåtelse, d.v.s. licensavtal. Min uppfattning är att digitala produkter kan anses utgöra ''lös egendom''. De digitala produkterna är väl avgränsade (en datafil med innehåll) och att produkten inte fysiskt går att vidröra är inget hinder för dess klassificering som lös egendom. Konsumentköplagens ''lösa saker'' syftar däremot på rörliga fysiska föremål och begreppet är alltför snävt för att kunna inrymma digitala produkter. Vad gäller tjänsteaspekten påminner förvärv av en digital produkt via Internet enligt min mening mest om leverans av en vara och inte utförande av en tjänst. Dock bör andra digitala leveranssätt kunna leda till en annan slutsats. Helt klart uppvisar on-line-överföring av film tydliga likheter med traditionella avtal om tjänster (jfr. biobesök). Detsamma gäller spel som spelas över Internet i realtid. De köprättsliga reglerna rörande avlämnande och risken för varan kan inte helt lätt appliceras på köp i en digital miljö. Eftersom säljaren enkelt och utan nämnvärd kostnad kan företa omleverans av den digitala produkten anser jag det vara mest ändamålsenligt om just säljaren bär risken för varan under leveransen. Detta skulle innebära att avlämnandet sker när varan överlämnas till köparen. Uttrycket ''överlämnas'' bör syfta på tidpunkten för fullbordad nedladdning till köparens dator. För köparen kan det vara svårt att visa att en digital produkt var felaktig redan innan han laddade ned den. Förutom testandet av demoversioner har inte köparen möjlighet att undersöka produkten före köpet. Fel i digitala produkter uppstår oftast under leveransen via Internet. Den lämpligaste påföljden vid fel som uppstår vid överföringen bör vara omleverans. Vid ursprungliga konstruktionsfel i exempelvis programvara är leverans av en ny version antagligen den rimligaste lösningen. Frågan om dröjsmål på säljarens sida bör inte uppkomma särskilt ofta vid digitala köp. Leveransen sker vanligen genom nedladdning, men vid överföring per e-post kan säljaren tänkas komma i dröjsmål om han inte skickar iväg meddelandet i tid. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Hansen, Lena
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
IT-rätt
language
Swedish
id
1558097
date added to LUP
2010-03-08 15:55:22
date last changed
2010-03-08 15:55:22
@misc{1558097,
  abstract     = {Uppsatsens problemställningar kretsar kring köp av s.k. digitala produkter. Digitala produkter definieras i uppsatsen som varor som både beställs och levereras via Internet. Säljaren och köparen har vid slutandet av köpeavtalet ingen som helst fysisk kontakt. Det är framför allt programvara, e-böcker, spel och musik- och filmfiler som är föremål för dessa köp. Leveransen kan ske per e-post eller genom nedladdning från säljarens webbplats. Den ökande elektroniska handeln har fått fler och fler att fråga sig vilka lagar som är tillämpliga vid e-handel. Gäller de ''gamla'' lagarna även för dessa nya sätt att bedriva handel? Huvudfrågan i uppsatsen är om köp av digitala produkter omfattas av köplagarnas regler. För att kunna svara på denna fråga måste det avgöras hur digitala produkter skall klassificeras. För att köp av digitala produkter skall omfattas av köplagarna krävs dels att det rör sig om ett köp i köplagarnas mening (äganderättsövergång) och dels att produkterna kan klassificeras som lös sak eller som lös egendom. Gränsdragningsproblematiken ligger i att gränsen måste dras både mot nyttjanderättsavtalen och mot tjänsteavtalen. Eftersom köp definieras som äganderättsövergång är köplagarna inte tillämpliga vid avtal om upplåtelse, d.v.s. nyttjanderättsavtal. Om den digitala produkten klassificeras som tjänst istället för vara (lös sak/lös egendom) är inte heller köplagarna tillämpliga. Ett särdrag hos digitala produkter är att varan inte har en fysisk bärare. När varor med innehåll motsvarande de vanligaste digitala produkterna köps i butik (d.v.s. programvara lagrad på diskett eller cd-rom, böcker, videofilmer och cd-skivor med musik eller spel) finns en fysisk bärare - diskett, cd-skiva, kassettband, videoband etc. Att köpen i butik innebär en övergång av äganderätten till exemplaren verkar det inte finnas så mycket tvekan om, dock kan köp av standardprogramvara utgöra ett undantag. Ett annat särdrag hos digitala produkter är att de liknar information. Information kan både säljas och samtidigt behållas av säljaren. Vid försäljningen sker en exemplarframställning eftersom säljaren alltid har kvar sitt original. Det köparen får är en kopia av säljarens exemplar. Osäkerheten kring klassificeringen av förvärv av digitala produkter är störst när förvärvsföremålet är standardprogramvara. Osäkerheten bottnar i att standardprogramvara vanligen är upphovsrättsligt skyddade verk. Även övriga digitala produkter är ofta det. Att en vara är ett exemplar av ett upphovsrättsligt skyddat verk innebär givetvis inget hinder i sig för överlåtelse av äganderätten till varan. Jag anser att förvärv av digitala produkter via Internet bör klassificeras som exemplaröverlåtelse, d.v.s. köparen erhåller äganderätten till produkten. Dennes handlingsfrihet kan däremot vara inskränkt i enlighet med URL när produkten utgör ett exemplar av ett upphovsrättsligt skyddat verk. Mellan säljare och köpare råder dock avtalsfrihet och i den utsträckning tvingande lagstiftning inte hindrar står det parterna fritt att t.ex. avtala om upplåtelse, d.v.s. licensavtal. Min uppfattning är att digitala produkter kan anses utgöra ''lös egendom''. De digitala produkterna är väl avgränsade (en datafil med innehåll) och att produkten inte fysiskt går att vidröra är inget hinder för dess klassificering som lös egendom. Konsumentköplagens ''lösa saker'' syftar däremot på rörliga fysiska föremål och begreppet är alltför snävt för att kunna inrymma digitala produkter. Vad gäller tjänsteaspekten påminner förvärv av en digital produkt via Internet enligt min mening mest om leverans av en vara och inte utförande av en tjänst. Dock bör andra digitala leveranssätt kunna leda till en annan slutsats. Helt klart uppvisar on-line-överföring av film tydliga likheter med traditionella avtal om tjänster (jfr. biobesök). Detsamma gäller spel som spelas över Internet i realtid. De köprättsliga reglerna rörande avlämnande och risken för varan kan inte helt lätt appliceras på köp i en digital miljö. Eftersom säljaren enkelt och utan nämnvärd kostnad kan företa omleverans av den digitala produkten anser jag det vara mest ändamålsenligt om just säljaren bär risken för varan under leveransen. Detta skulle innebära att avlämnandet sker när varan överlämnas till köparen. Uttrycket ''överlämnas'' bör syfta på tidpunkten för fullbordad nedladdning till köparens dator. För köparen kan det vara svårt att visa att en digital produkt var felaktig redan innan han laddade ned den. Förutom testandet av demoversioner har inte köparen möjlighet att undersöka produkten före köpet. Fel i digitala produkter uppstår oftast under leveransen via Internet. Den lämpligaste påföljden vid fel som uppstår vid överföringen bör vara omleverans. Vid ursprungliga konstruktionsfel i exempelvis programvara är leverans av en ny version antagligen den rimligaste lösningen. Frågan om dröjsmål på säljarens sida bör inte uppkomma särskilt ofta vid digitala köp. Leveransen sker vanligen genom nedladdning, men vid överföring per e-post kan säljaren tänkas komma i dröjsmål om han inte skickar iväg meddelandet i tid.},
  author       = {Hansen, Lena},
  keyword      = {IT-rätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Digitala prestationer ur ett köprättsligt perspektiv},
  year         = {2001},
}