Gränsdragningsproblematiken vid avbrottsskador hos tredje man
(2008)Department of Law
- Abstract
- Uppsatsen behandlar den skadeståndsrättsliga tredjemansregeln och dess tillämpning vid avbrottsskador. Denna regel innebär att part som lider allmän förmögenhetsförlust till följd av annans sak- eller personskada saknar rätt till utomobligatorisk ersättning från skadevållaren. Exempelvis gäller att en näringsidkare inte kan återkräva stilleståndskostnader från den gräventreprenör som avbrutit den förstnämndes strömförsörjning genom att skada elleverantörens ledningar. Ett flertal enskilda skäl har anförts för att förklara normen. Framförallt nämns faran för att ett skadeståndsansvar gentemot tredje man skulle överbelasta processystemet och ställa ansvarssubjektet inför en orimligt kostsam och oförutsägbar ersättningsbörda. Dessa faktorer... (More)
- Uppsatsen behandlar den skadeståndsrättsliga tredjemansregeln och dess tillämpning vid avbrottsskador. Denna regel innebär att part som lider allmän förmögenhetsförlust till följd av annans sak- eller personskada saknar rätt till utomobligatorisk ersättning från skadevållaren. Exempelvis gäller att en näringsidkare inte kan återkräva stilleståndskostnader från den gräventreprenör som avbrutit den förstnämndes strömförsörjning genom att skada elleverantörens ledningar. Ett flertal enskilda skäl har anförts för att förklara normen. Framförallt nämns faran för att ett skadeståndsansvar gentemot tredje man skulle överbelasta processystemet och ställa ansvarssubjektet inför en orimligt kostsam och oförutsägbar ersättningsbörda. Dessa faktorer har en hög relevans för mertalet av de avbrottsrelaterade tredjemansförlusterna eftersom skadespridningen kan bli mycket vidsträckt. Samtidigt förekommer andra avbrottssituationer där ovanstående risker inte föreligger. Den grundläggande orsaken till att en så stor och heterogen grupp av skadelidande intressen inordnas under en gemensam restriktionsregel är bristen på systematiska avgränsningsmetoder för skadeståndsansvaret. Rättstillämpningen saknar i allmänhet effektiva verktyg för att skilja ut materiellt skyddsvärda tredjemansintressen från den övervägande mängd tredjemansskador för vilka motsvarande skyddsbehov saknas. Trots ovannämnda svårigheter har man inom rättspraxis frångått tredjemansregeln i vissa särpräglade avbrottsfall. För att ersättning skall vara möjlig fordras att tredje man besitter ett exklusivt nyttjandeintresse med stark fysisk och ekonomisk anknytning till den skadade egendomen. Metoden syftar till att skydda vissa extraordinära tredjemansintressen vars skaderisker är väsentliga och tydligt kopplade till egendomens funktion. Ovannämnda undantagsfall förekommer med mindre skillnader i både nordisk och angloamerikansk rättspraxis. En gemensam nämnare vid dessa bedömningar är kravet på att skadevållaren skall ha ägt vetskap om tredjemansintressets karaktär och dess nära bindning till den skadade egendomen. Detta identifikationskriterium är en strikt rättsteknisk konstruktion som ger domstolar möjligheten att pröva ansvarsfrågan i olika hard cases utan att samtidigt öppna vägen för ett gränslöst skadeståndsansvar. Den omfattande materiella argumentation som omger tredjemansproblematiken skiftar kraftigt i relevans beroende på sakomständigheter. Förhållandet tydliggör ansvarsfrågans komplexa natur. Gentemot tredjemansregelns förenklande fördelar ställs behovet av att differentiera vissa typer av tredjemansskador för att mot en rättsideologisk bakgrund kunna besvara ansvarsfrågan mer ändamålsenligt. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1558529
- author
- Ingers, Jörg
- supervisor
- organization
- year
- 2008
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Skadeståndsrätt
- language
- Swedish
- id
- 1558529
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:22
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:22
@misc{1558529,
abstract = {{Uppsatsen behandlar den skadeståndsrättsliga tredjemansregeln och dess tillämpning vid avbrottsskador. Denna regel innebär att part som lider allmän förmögenhetsförlust till följd av annans sak- eller personskada saknar rätt till utomobligatorisk ersättning från skadevållaren. Exempelvis gäller att en näringsidkare inte kan återkräva stilleståndskostnader från den gräventreprenör som avbrutit den förstnämndes strömförsörjning genom att skada elleverantörens ledningar. Ett flertal enskilda skäl har anförts för att förklara normen. Framförallt nämns faran för att ett skadeståndsansvar gentemot tredje man skulle överbelasta processystemet och ställa ansvarssubjektet inför en orimligt kostsam och oförutsägbar ersättningsbörda. Dessa faktorer har en hög relevans för mertalet av de avbrottsrelaterade tredjemansförlusterna eftersom skadespridningen kan bli mycket vidsträckt. Samtidigt förekommer andra avbrottssituationer där ovanstående risker inte föreligger. Den grundläggande orsaken till att en så stor och heterogen grupp av skadelidande intressen inordnas under en gemensam restriktionsregel är bristen på systematiska avgränsningsmetoder för skadeståndsansvaret. Rättstillämpningen saknar i allmänhet effektiva verktyg för att skilja ut materiellt skyddsvärda tredjemansintressen från den övervägande mängd tredjemansskador för vilka motsvarande skyddsbehov saknas. Trots ovannämnda svårigheter har man inom rättspraxis frångått tredjemansregeln i vissa särpräglade avbrottsfall. För att ersättning skall vara möjlig fordras att tredje man besitter ett exklusivt nyttjandeintresse med stark fysisk och ekonomisk anknytning till den skadade egendomen. Metoden syftar till att skydda vissa extraordinära tredjemansintressen vars skaderisker är väsentliga och tydligt kopplade till egendomens funktion. Ovannämnda undantagsfall förekommer med mindre skillnader i både nordisk och angloamerikansk rättspraxis. En gemensam nämnare vid dessa bedömningar är kravet på att skadevållaren skall ha ägt vetskap om tredjemansintressets karaktär och dess nära bindning till den skadade egendomen. Detta identifikationskriterium är en strikt rättsteknisk konstruktion som ger domstolar möjligheten att pröva ansvarsfrågan i olika hard cases utan att samtidigt öppna vägen för ett gränslöst skadeståndsansvar. Den omfattande materiella argumentation som omger tredjemansproblematiken skiftar kraftigt i relevans beroende på sakomständigheter. Förhållandet tydliggör ansvarsfrågans komplexa natur. Gentemot tredjemansregelns förenklande fördelar ställs behovet av att differentiera vissa typer av tredjemansskador för att mot en rättsideologisk bakgrund kunna besvara ansvarsfrågan mer ändamålsenligt.}},
author = {{Ingers, Jörg}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Gränsdragningsproblematiken vid avbrottsskador hos tredje man}},
year = {{2008}},
}