Kraven på gärningsbeskrivningen - en jämförelse mellan kraven i RB och EKMR
(2005)Department of Law
- Abstract
- I svensk rätt berörs gärningsbeskrivningen dels i RB 30:3 och dels i RB 45:4. Den förstnämnda paragrafen tar upp gränserna för domstolens prövning i brottmål. Regleringen innebär att en domstol inte av eget initiativ kan ta upp en fråga om ansvar utan att det är åklagaren som väcker åtal och anger den yttre gränsen för processen. Detta är således ett uttryck för den ackusatoriska principen. I det andra lagrummet, RB 45:4, finns regler om hur själva gärningsbeskrivningen skall vara utformad. Åklagaren skall lämna de uppgifter som krävs för att känneteckna gärningen, innefattande uppgifter om tid och plats för gärningen samt relevanta lagrum. Rätten är bunden till att endast döma över de omständigheter åklagaren tar upp i... (More)
- I svensk rätt berörs gärningsbeskrivningen dels i RB 30:3 och dels i RB 45:4. Den förstnämnda paragrafen tar upp gränserna för domstolens prövning i brottmål. Regleringen innebär att en domstol inte av eget initiativ kan ta upp en fråga om ansvar utan att det är åklagaren som väcker åtal och anger den yttre gränsen för processen. Detta är således ett uttryck för den ackusatoriska principen. I det andra lagrummet, RB 45:4, finns regler om hur själva gärningsbeskrivningen skall vara utformad. Åklagaren skall lämna de uppgifter som krävs för att känneteckna gärningen, innefattande uppgifter om tid och plats för gärningen samt relevanta lagrum. Rätten är bunden till att endast döma över de omständigheter åklagaren tar upp i gärningsbeskrivningen. De uppgifter åklagaren lämnar är till för att den tilltalade klart och tydligt skall veta vad som läggs honom till last och på så sätt kunna inrikta sitt försvar därefter. En dom i brottmål får således inte avse annan gärning än den som åklagaren tagit upp i gärningsbeskrivningen. Beträffande oprecisa gärningsbeskrivningar kan emellertid en viss tolkning ske av domstolen i ljuset av den brottsrubricering och det lagrum som åberopats av åklagaren. Domstolen är således inte bunden av åklagarens rubricering utan här gäller principen jura novit curia. Kravet på precisering av gärningsbeskrivningen hör nära samman med den tilltalades möjligheter att bedöma vad han har att försvara sig mot. Om gärningsbeskrivningen inte är tillräckligt preciserad måste domstolen ta till materiell processledning. Domstolen har nämligen att försöka klargöra eventuella oklarheter om det råder viss tvekan i det åklagaren lägger den tilltalade till last. I Europakonventionen är det främst i artikel 6.3 a som regler uppställs om rätten för den tilltalade att få reda på innebörden och grunden för anklagelsen mot honom. Denna rättighet synes framhålla den tilltalades rättssäkerhetsintresse. Av artikeln framgår det att den tilltalade skall underrättas, inte bara om rubriceringen utan även om innebörden av anklagelsen. Anklagelsen skall vidare vara detaljerad vilket medför att rättssäkerhetsintresset ställer ett visst precisionskrav på gärningsbeskrivningen. Artikel 6.3 a innehåller dessutom en bestämmelse om att den tilltalade skall underrättas om anklagelsen på ett språk han förstår vilket garanterar att rättigheterna är desamma oavsett vilken nationalitet den tilltalade har. I detta sammanhang är det emellertid ofrånkomligt att inte också se till artikel 6.3 b, som behandlar rätten för den tilltalade att förbereda sitt försvar, såväl inför en förestående rättegång som under hela processens gång. För att kraven i denna artikel skall kunna upprätthållas under rättegången krävs det att eventuella ändringar av anklagelsen inte görs vid en alltför sen tidpunkt i processen samt att den tilltalade görs uppmärksam på ändringarna. Den tilltalade måste på nytt få tid och möjlighet att omarbeta sitt försvar så det passar de uppkomna ändringarna. I svensk rätt är domstolen enligt motiven obunden vid sin bedömning av vilket brott som föreligger under förutsättning att domstolen anser det rymmas inom gärningsbeskrivningen. Möjligheten för rätten att avvika från den rättsliga beteckning som åklagaren givit den åtalade gärningen har dock kommit att ändras något sedan motiven skrevs genom ett flertal rättsfall som uppkommit på området, främst i Europadomstolen. Sverige har tagit intryck av dessa och det märks såväl i praxis som i doktrin. Europakonventionen kan därmed inte sägas ställa högre krav på anklagelsens underrättelse än vad som görs enligt RB men däremot ha specificerat sina krav mer. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1558630
- author
- Jangvert, Louise
- supervisor
- organization
- year
- 2005
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Processrätt
- language
- Swedish
- id
- 1558630
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:22
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:22
@misc{1558630,
abstract = {{I svensk rätt berörs gärningsbeskrivningen dels i RB 30:3 och dels i RB 45:4. Den förstnämnda paragrafen tar upp gränserna för domstolens prövning i brottmål. Regleringen innebär att en domstol inte av eget initiativ kan ta upp en fråga om ansvar utan att det är åklagaren som väcker åtal och anger den yttre gränsen för processen. Detta är således ett uttryck för den ackusatoriska principen. I det andra lagrummet, RB 45:4, finns regler om hur själva gärningsbeskrivningen skall vara utformad. Åklagaren skall lämna de uppgifter som krävs för att känneteckna gärningen, innefattande uppgifter om tid och plats för gärningen samt relevanta lagrum. Rätten är bunden till att endast döma över de omständigheter åklagaren tar upp i gärningsbeskrivningen. De uppgifter åklagaren lämnar är till för att den tilltalade klart och tydligt skall veta vad som läggs honom till last och på så sätt kunna inrikta sitt försvar därefter. En dom i brottmål får således inte avse annan gärning än den som åklagaren tagit upp i gärningsbeskrivningen. Beträffande oprecisa gärningsbeskrivningar kan emellertid en viss tolkning ske av domstolen i ljuset av den brottsrubricering och det lagrum som åberopats av åklagaren. Domstolen är således inte bunden av åklagarens rubricering utan här gäller principen jura novit curia. Kravet på precisering av gärningsbeskrivningen hör nära samman med den tilltalades möjligheter att bedöma vad han har att försvara sig mot. Om gärningsbeskrivningen inte är tillräckligt preciserad måste domstolen ta till materiell processledning. Domstolen har nämligen att försöka klargöra eventuella oklarheter om det råder viss tvekan i det åklagaren lägger den tilltalade till last. I Europakonventionen är det främst i artikel 6.3 a som regler uppställs om rätten för den tilltalade att få reda på innebörden och grunden för anklagelsen mot honom. Denna rättighet synes framhålla den tilltalades rättssäkerhetsintresse. Av artikeln framgår det att den tilltalade skall underrättas, inte bara om rubriceringen utan även om innebörden av anklagelsen. Anklagelsen skall vidare vara detaljerad vilket medför att rättssäkerhetsintresset ställer ett visst precisionskrav på gärningsbeskrivningen. Artikel 6.3 a innehåller dessutom en bestämmelse om att den tilltalade skall underrättas om anklagelsen på ett språk han förstår vilket garanterar att rättigheterna är desamma oavsett vilken nationalitet den tilltalade har. I detta sammanhang är det emellertid ofrånkomligt att inte också se till artikel 6.3 b, som behandlar rätten för den tilltalade att förbereda sitt försvar, såväl inför en förestående rättegång som under hela processens gång. För att kraven i denna artikel skall kunna upprätthållas under rättegången krävs det att eventuella ändringar av anklagelsen inte görs vid en alltför sen tidpunkt i processen samt att den tilltalade görs uppmärksam på ändringarna. Den tilltalade måste på nytt få tid och möjlighet att omarbeta sitt försvar så det passar de uppkomna ändringarna. I svensk rätt är domstolen enligt motiven obunden vid sin bedömning av vilket brott som föreligger under förutsättning att domstolen anser det rymmas inom gärningsbeskrivningen. Möjligheten för rätten att avvika från den rättsliga beteckning som åklagaren givit den åtalade gärningen har dock kommit att ändras något sedan motiven skrevs genom ett flertal rättsfall som uppkommit på området, främst i Europadomstolen. Sverige har tagit intryck av dessa och det märks såväl i praxis som i doktrin. Europakonventionen kan därmed inte sägas ställa högre krav på anklagelsens underrättelse än vad som görs enligt RB men däremot ha specificerat sina krav mer.}},
author = {{Jangvert, Louise}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Kraven på gärningsbeskrivningen - en jämförelse mellan kraven i RB och EKMR}},
year = {{2005}},
}