Fjärdepartslogistik - logistikerns ansvar för mervärdestjänster utförda i köparens lokaler ( engelsk titel: Fourth Party Logistics - the liability of the logisticer for value added services performed in the buyer´s business premises.
(2003)Department of Law
- Abstract
- Speditörens roll har ständigt utvecklats till att omfatta alltfler tjänster varvid en del, främst de större speditionsfirmorna, har börjat erbjuda lösningar inom fjärdepartslogistik. I detta koncept ingår, förutom transport och lagring, även en stor grupp tjänster kallade mervärdestjänster vilka kan utföras t.ex. i lagret, på terminal eller i köparens (tredjemans) lokaler. Jag har valt att fokusera på de senare, d.v.s. mervärdestjänster utförda i köparens lokaler vilka närmare bestämt kan bestå av uppackning, montering, installering, och utbildning. Härvid uppstår ett antal olika frågor såsom vem logistikern ansvarar inför, enligt vilka regler samt vilka påföljder som är lämpliga och under vilka villkor dessa kan inträda. Syftet med... (More)
- Speditörens roll har ständigt utvecklats till att omfatta alltfler tjänster varvid en del, främst de större speditionsfirmorna, har börjat erbjuda lösningar inom fjärdepartslogistik. I detta koncept ingår, förutom transport och lagring, även en stor grupp tjänster kallade mervärdestjänster vilka kan utföras t.ex. i lagret, på terminal eller i köparens (tredjemans) lokaler. Jag har valt att fokusera på de senare, d.v.s. mervärdestjänster utförda i köparens lokaler vilka närmare bestämt kan bestå av uppackning, montering, installering, och utbildning. Härvid uppstår ett antal olika frågor såsom vem logistikern ansvarar inför, enligt vilka regler samt vilka påföljder som är lämpliga och under vilka villkor dessa kan inträda. Syftet med uppsatsen är att svara på dessa frågor. Först bör dock bl.a. begreppet fjärdepartslogistik, 4PL, förklaras. Med 4PL åsyftar jag ett långsiktigt och integrerat samarbete mellan en säljare (uppdragsgivaren) och en fjärdepartslogistiker som initieras av att säljaren i ett köpavtal ålagts att ombesörja transport och någon form av mervärdestjänst. Begreppet förutsätter således att ett paket av tjänster, inkluderandes även andra flöden än de fysiska, kontrakteras ut till fjärdepartslogistikern. Denne kan sedan antingen själv utföra tjänsterna eller i form av en informationsmäklare anlita, för de olika uppdragen, lämpliga tjänsteföretag såsom tredjepartslogistiker, konsulter etc. Slutligen anser jag att 4P-logistikern vid utförandet av mervärdestjänster torde agera i eget namn och för egen räkning då det bl.a. ligger i begreppet 4PL att uppdragsgivaren endast skall ha en motpart. Andra inledande frågor som uppkommer är dels huruvida logistikavtalet skall ses som ett löfte (medförandes enhetlig behandling av tjänsterna) eller flera löften (medförandes olika juridiska behandlingar), dels hur logistikavtalet förhåller sig till köpavtalet varvid får undersökas huruvida "&semicköpavtalet"&semic skall anses utgöra ett separat avtal om köp respektive tjänst eller ett blandat avtal medförandes regler om köp eller tjänst. Som titeln anger har jag för det första valt att behandla 4PL som bestående av flera löften. För det andra har jag kommit fram till att köpavtalet i princip torde bestå av ett blandat avtal som skall behandlas enligt köpreglerna, närmare bestämt CISG. Uppdragsgivaren ansvarar således för mervärdestjänsterna enligt dessa regler varvid han, beroende på logistikavtalets utformning, kan få en regressrätt gentemot logistikern om denne orsakat kontraktsbrottet. Härmed kommer vi in på frågan huruvida köparen vid fel eller dröjsmål även kan vända sig direkt mot logistikern med sitt anspråk. Enligt huvudregeln ansvarar part endast inför sin avtalspart. Det finns dock möjligheter att på olika sätt utvidga avtalsverkan varvid jag har valt att bl.a. närmare undersöka institutet tredjemansavtal samt rätten till direktkrav. Jag anser att logistikavtalet avseende mervärdestjänsterna inte för tillfället generellt sett kan anses utgöra ett tredjemansavtal. Däremot torde det i enskilda fall, beroende på hur det utformats, kunna tänkas ge tredje man en självständig rätt baserat på logistikavtalet. Vad gäller en rätt till direktkrav anser jag att någon sådan inte heller generellt sett finns då logistikavtalet vad avser mervärdestjänsterna inte torde kunna införas under något ertaget undantag lika lite som det torde finnas några rättspolitiska eller -ekonomiska skäl till att införa en sådan rätt. Därmed får köparen i första hand hålla sig till sin avtalspart, säljaren. Logistikavtalet hänvisar i regel till standardavtalet NSAB, vilket dock åsyftar speditionsavtal varför frågan blir om även mervärdestjänsterna täcks av dessa bestämmelser. Jag anser att utvalda mervärdestjänster skulle kunna ingå i NSAB enligt ordalydelsen, men att de däremot inte torde ingå sett till NSAB:s syfte och lämplighetsöverväganden. Tjänsterna torde nämligen inte ha en klar koppling till varken transport- eller lagringstjänsten vilka utgör NSAB:s grundpelare. Likaså skulle NSAB inte ha lett till en lämplig och heltäckande reglering av mervärdestjänsterna. Frågan blir då vad som i sådant fall utgör gällande rätt. För avtal om tjänst finns ingen allmän lagstiftning utan tvister får lösas med hjälp av allmänna rättsgrunder vilka återfinns främst i rättsfall och lagstadganden. Jag har kommit fram till att KtjL jämte KöpL torde kunna bli analogt tillämpliga då KöpL till viss del torde utgöra allmänna rättsgrundsatser och KtjL är den enda lagen som reglerar tjänster. Likaså kan troligen viss ledning sökas i KommL vad gäller tidsaspekten vid varaktiga avtal samt i entreprenadrätten. När således logistikern har gjort sig skyldig till kontraktsbrott i form av fel i utförd tjänst eller dröjsmål torde uppdragsgivaren kunna kräva påföljder enligt de principer som kommer till uttryck i ovannämnda lagar. I NSAB finns dock endast bestämmelser för ersättning och frågan blir då om även andra påföljder (lämpligen) kan krävas vid ett 4PL-samarbete. Nämnda samarbete företer ju vissa särdrag i och med att det utgör ett integrerat samarbete där båda parter är mer eller mindre beroende av varandra och varandras förtroende. Då även ett stort kapital i regel har investerats finns det starka incitament att samarbetet skall bestå samtidigt som det måste vara av vikt för båda att rätt samarbetspartner funnits med rätt tjänsteutbud och kompetens. Jag har kommit fram till att köplagens påföljdskatalog i princip är lämplig vid 4PL-samarbeten varvid fullgörande och prisavdrag kan vara ändamålsenliga för att kunna korrigera samarbetet under tidens gång liksom partiell hävning kan medge en form av prövotid. Likaså vikten av samordning med köpavtalet gör sig här gällande även om logistikern i motsats till säljaren torde ha ett presumtionsansvar. Uppsatsen har sedan avslutats med funderingar kring lämpligheten i att se logistikavtalet som bestående av flera löften samt effekterna i praktiken av gällande rätt och den osäkerhet som trots allt finns. Även frågor om alternativa regleringar och dessa frågors förhållande till ansvarets placering har berörts. Således kan t.ex. osäkerheten kring gällande rätt och gränsdragningsproblem leda till att förutsebarheten minskas och att försäkringen inte täcker samtliga skador alternativt blir onödigt dyr. Genom att ytterligare redigera NSAB skulle ovannämnda osäkerhet kunna elimineras. För att däremot komma undan gränsdragningsproblemen torde det krävas att ett enhetligt ansvarssystem införs varvid nya problem och frågor dyker upp såsom hur ett sådant ansvar skulle se ut. Det är således med spänning jag ser fram emot Heidbrinks avhandling angående ett logistiklöfte medförandes ett enhetligt ansvarssystem. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1559209
- author
- Knoblock, Maria
- supervisor
- organization
- year
- 2003
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Avtalsrätt
- language
- Swedish
- id
- 1559209
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:23
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:23
@misc{1559209,
abstract = {{Speditörens roll har ständigt utvecklats till att omfatta alltfler tjänster varvid en del, främst de större speditionsfirmorna, har börjat erbjuda lösningar inom fjärdepartslogistik. I detta koncept ingår, förutom transport och lagring, även en stor grupp tjänster kallade mervärdestjänster vilka kan utföras t.ex. i lagret, på terminal eller i köparens (tredjemans) lokaler. Jag har valt att fokusera på de senare, d.v.s. mervärdestjänster utförda i köparens lokaler vilka närmare bestämt kan bestå av uppackning, montering, installering, och utbildning. Härvid uppstår ett antal olika frågor såsom vem logistikern ansvarar inför, enligt vilka regler samt vilka påföljder som är lämpliga och under vilka villkor dessa kan inträda. Syftet med uppsatsen är att svara på dessa frågor. Först bör dock bl.a. begreppet fjärdepartslogistik, 4PL, förklaras. Med 4PL åsyftar jag ett långsiktigt och integrerat samarbete mellan en säljare (uppdragsgivaren) och en fjärdepartslogistiker som initieras av att säljaren i ett köpavtal ålagts att ombesörja transport och någon form av mervärdestjänst. Begreppet förutsätter således att ett paket av tjänster, inkluderandes även andra flöden än de fysiska, kontrakteras ut till fjärdepartslogistikern. Denne kan sedan antingen själv utföra tjänsterna eller i form av en informationsmäklare anlita, för de olika uppdragen, lämpliga tjänsteföretag såsom tredjepartslogistiker, konsulter etc. Slutligen anser jag att 4P-logistikern vid utförandet av mervärdestjänster torde agera i eget namn och för egen räkning då det bl.a. ligger i begreppet 4PL att uppdragsgivaren endast skall ha en motpart. Andra inledande frågor som uppkommer är dels huruvida logistikavtalet skall ses som ett löfte (medförandes enhetlig behandling av tjänsterna) eller flera löften (medförandes olika juridiska behandlingar), dels hur logistikavtalet förhåller sig till köpavtalet varvid får undersökas huruvida "&semicköpavtalet"&semic skall anses utgöra ett separat avtal om köp respektive tjänst eller ett blandat avtal medförandes regler om köp eller tjänst. Som titeln anger har jag för det första valt att behandla 4PL som bestående av flera löften. För det andra har jag kommit fram till att köpavtalet i princip torde bestå av ett blandat avtal som skall behandlas enligt köpreglerna, närmare bestämt CISG. Uppdragsgivaren ansvarar således för mervärdestjänsterna enligt dessa regler varvid han, beroende på logistikavtalets utformning, kan få en regressrätt gentemot logistikern om denne orsakat kontraktsbrottet. Härmed kommer vi in på frågan huruvida köparen vid fel eller dröjsmål även kan vända sig direkt mot logistikern med sitt anspråk. Enligt huvudregeln ansvarar part endast inför sin avtalspart. Det finns dock möjligheter att på olika sätt utvidga avtalsverkan varvid jag har valt att bl.a. närmare undersöka institutet tredjemansavtal samt rätten till direktkrav. Jag anser att logistikavtalet avseende mervärdestjänsterna inte för tillfället generellt sett kan anses utgöra ett tredjemansavtal. Däremot torde det i enskilda fall, beroende på hur det utformats, kunna tänkas ge tredje man en självständig rätt baserat på logistikavtalet. Vad gäller en rätt till direktkrav anser jag att någon sådan inte heller generellt sett finns då logistikavtalet vad avser mervärdestjänsterna inte torde kunna införas under något ertaget undantag lika lite som det torde finnas några rättspolitiska eller -ekonomiska skäl till att införa en sådan rätt. Därmed får köparen i första hand hålla sig till sin avtalspart, säljaren. Logistikavtalet hänvisar i regel till standardavtalet NSAB, vilket dock åsyftar speditionsavtal varför frågan blir om även mervärdestjänsterna täcks av dessa bestämmelser. Jag anser att utvalda mervärdestjänster skulle kunna ingå i NSAB enligt ordalydelsen, men att de däremot inte torde ingå sett till NSAB:s syfte och lämplighetsöverväganden. Tjänsterna torde nämligen inte ha en klar koppling till varken transport- eller lagringstjänsten vilka utgör NSAB:s grundpelare. Likaså skulle NSAB inte ha lett till en lämplig och heltäckande reglering av mervärdestjänsterna. Frågan blir då vad som i sådant fall utgör gällande rätt. För avtal om tjänst finns ingen allmän lagstiftning utan tvister får lösas med hjälp av allmänna rättsgrunder vilka återfinns främst i rättsfall och lagstadganden. Jag har kommit fram till att KtjL jämte KöpL torde kunna bli analogt tillämpliga då KöpL till viss del torde utgöra allmänna rättsgrundsatser och KtjL är den enda lagen som reglerar tjänster. Likaså kan troligen viss ledning sökas i KommL vad gäller tidsaspekten vid varaktiga avtal samt i entreprenadrätten. När således logistikern har gjort sig skyldig till kontraktsbrott i form av fel i utförd tjänst eller dröjsmål torde uppdragsgivaren kunna kräva påföljder enligt de principer som kommer till uttryck i ovannämnda lagar. I NSAB finns dock endast bestämmelser för ersättning och frågan blir då om även andra påföljder (lämpligen) kan krävas vid ett 4PL-samarbete. Nämnda samarbete företer ju vissa särdrag i och med att det utgör ett integrerat samarbete där båda parter är mer eller mindre beroende av varandra och varandras förtroende. Då även ett stort kapital i regel har investerats finns det starka incitament att samarbetet skall bestå samtidigt som det måste vara av vikt för båda att rätt samarbetspartner funnits med rätt tjänsteutbud och kompetens. Jag har kommit fram till att köplagens påföljdskatalog i princip är lämplig vid 4PL-samarbeten varvid fullgörande och prisavdrag kan vara ändamålsenliga för att kunna korrigera samarbetet under tidens gång liksom partiell hävning kan medge en form av prövotid. Likaså vikten av samordning med köpavtalet gör sig här gällande även om logistikern i motsats till säljaren torde ha ett presumtionsansvar. Uppsatsen har sedan avslutats med funderingar kring lämpligheten i att se logistikavtalet som bestående av flera löften samt effekterna i praktiken av gällande rätt och den osäkerhet som trots allt finns. Även frågor om alternativa regleringar och dessa frågors förhållande till ansvarets placering har berörts. Således kan t.ex. osäkerheten kring gällande rätt och gränsdragningsproblem leda till att förutsebarheten minskas och att försäkringen inte täcker samtliga skador alternativt blir onödigt dyr. Genom att ytterligare redigera NSAB skulle ovannämnda osäkerhet kunna elimineras. För att däremot komma undan gränsdragningsproblemen torde det krävas att ett enhetligt ansvarssystem införs varvid nya problem och frågor dyker upp såsom hur ett sådant ansvar skulle se ut. Det är således med spänning jag ser fram emot Heidbrinks avhandling angående ett logistiklöfte medförandes ett enhetligt ansvarssystem.}},
author = {{Knoblock, Maria}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Fjärdepartslogistik - logistikerns ansvar för mervärdestjänster utförda i köparens lokaler ( engelsk titel: Fourth Party Logistics - the liability of the logisticer for value added services performed in the buyer´s business premises.}},
year = {{2003}},
}