Advanced

FÖRBEREDELSE TILL BROTT - om lagändringen den 1 juli 2001 samt frågan om det finns en klar gräns för det kriminaliserade området

Källén, Maja (2001)
Department of Law
Abstract
I svensk rätt finns tre typer av kriminaliserade förstadier till brott&semic försök, förberedelse och stämpling. Försöksbrottet ligger tidsmässigt närmast det fullbordade brottet. Ansvar för försök förutsätter att gärningsmannen kan sägas ha påbörjat utförandet av brottet, d v s att han passerat den s k försökspunkten. Har försökspunkten ännu inte passerats kan ansvar för förberedelse eller stämpling bli aktuellt. Enkelt uttryckt består förberedelsebrottet i befattning med föremål medan stämplingsbrottet består i att någon träder i förbindelse med annan person. Ansvar för förberedelse eller stämpling inträder inte automatiskt så snart försökspunkten inte passerats. För att så skall ske krävs att samtliga rekvisit för antingen förberedelse... (More)
I svensk rätt finns tre typer av kriminaliserade förstadier till brott&semic försök, förberedelse och stämpling. Försöksbrottet ligger tidsmässigt närmast det fullbordade brottet. Ansvar för försök förutsätter att gärningsmannen kan sägas ha påbörjat utförandet av brottet, d v s att han passerat den s k försökspunkten. Har försökspunkten ännu inte passerats kan ansvar för förberedelse eller stämpling bli aktuellt. Enkelt uttryckt består förberedelsebrottet i befattning med föremål medan stämplingsbrottet består i att någon träder i förbindelse med annan person. Ansvar för förberedelse eller stämpling inträder inte automatiskt så snart försökspunkten inte passerats. För att så skall ske krävs att samtliga rekvisit för antingen förberedelse eller stämpling är uppfyllda. Första gången en allmän förberedelsebestämmelse infördes i svensk lag var 1948. Syftet med bestämmelsen var att bereda samhället möjlighet att på ett tidigt stadium ingripa mot allvarlig planerad brottslighet. Förberedelsebestämmelsens utformning var i princip oförändrad från tillkomsten fram till den 1 juli 2001 då en lagändring resulterade i en ny lydelse. Såväl före lagändringen som idag återfinns den allmänna förberedelsebestämmelsen i 23 kap 2 § BrB. Före lagändringen den 1 juli 2001 omfattade förberedelsebestämmelsen två gärningstyper&semic lämnande eller mottagande av förlag eller vederlag för brott samt befattning med vissa hjälpmedel. När det gäller den förstnämnda gärningstypen så avsågs med förlag pengar eller annat av ekonomiskt värde som i förväg lämnats eller tagits emot för att täcka utgifter förbundna med förövande av ett brott. Med vederlag avsågs pengar eller annat (t ex förmåner) som i förväg lämnats eller tagits emot som lön eller arvode för utförande av ett brott. När det gäller den andra gärningsformen tog den sikte på fall där någon befattat sig med föremål som har karaktären av hjälpmedel vid brott. Det var endast den som anskaffat, förfärdigat (tillverkat), lämnat, mottagit, förvarat, fortskaffat (transporterat) eller tagit annan dylik befattning med hjälpmedel som kunde straffas för förberedelse. Annan befattning föll utanför tillämpningsområdet. De hjälpmedel som omfattades av bestämmelsen var gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel. Till ''annat sådant hjälpmedel'' räknades t ex en karta på vilken anvisningar gjorts om ett brotts utförande. För att straffansvar skulle bli aktuellt räckte det emellertid inte att en gärning omfattades av någon av de två gärningstyperna. Enligt den gamla förberedelseparagrafen skulle gärningen dessutom ha utförts med uppsåt att utföra eller främja brott, d v s fullbordat brott i gärningsmannaskap. Eventuellt uppsåt var tillräckligt. Uppsåtet behövde inte avse en viss bestämd gärning utan det räckte med uppsåt att ett brott av visst slag förr eller senare skulle komma till stånd. Vidare krävdes att faran för att brottet skulle fullbordas inte var utesluten eller ringa. Faregraden kunde t ex anses ringa om brottets fullbordan var avlägsen i tiden eller om ytterligare åtgärder krävdes från gärningsmannens sida för att brottet skulle fullbordas. Lagändringen den 1 juli 2001 föranleddes av kritik i form av att förberedelsebestämmelsen var föråldrad och därmed inte särskilt väl anpassad till det samhälle vi lever i. Modern brottslighet föll i stor utsträckning utanför bestämmelsens tillämpningsområde menade kritikerna. För att komma till rätta med problemen föreslog Straffansvarsutredningen en radikal förändring av den allmänna förberedelsebestämmelsen i SOU 1996:185. Detta förslag följdes emellertid inte av lagstiftaren som istället genomförde en förändring som till största delen bestod i en språklig modernisering av den gamla förberedelsebestämmelsen. I viss mån skedde emellertid en utvidgning av det kriminaliserade området genom att den exemplifierande uppräkningen av hjälpmedel slopades och ersattes med ''något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott''. Att det nya hjälpmedelsbegreppet inneburit en utvidgning av det kriminaliserade området står klart. Hur stor utvidgningen är i praktiken är emellertid i dagsläget något oklart. Detta eftersom lagstiftaren har överlämnat åt rättstillämpningen att avgöra vad som skall omfattas av det nya hjälpmedelsbegreppet. Klart är att de hjälpmedel som omfattades av den gamla förberedelsebestämmelsen även omfattas av den nya. Genom lagändringen fick de olika befattningstyperna en modernare utformning. Dessutom tillades befattningsformen ''sammanställa''. Tillägget innebar emellertid ingen egentlig utvidgning av det straffbelagda området. Detta eftersom ''sammanställa'' enligt praxis var en straffbar befattningsform redan före lagändringen. När det gäller den andra gärningstypen (d v s lämnande eller mottagande av förlag eller vederlag) liksom kravet på uppsåt och kravet på icke ringa fara för brottets fullbordan, har lagändringen inte medfört några förändringar annat än ett mer modernt språk. Enligt 23 kap 3 § BrB är det möjligt att träda tillbaka från ett förberedelsebrott och på så vis undgå straffansvar. En förutsättning för att ett tillbakaträdande ska medföra ansvarsfrihet är att det skett frivilligt. Blir någon åtalad för förberedelse till brott är det åklagaren som skall bevisa den tilltalades skuld och inte den tilltalade som skall bevisa att han är oskyldig. Hela bevisbördan åvilar alltså åklagaren och för att ett åtal skall leda till en fällande dom måste bevisningen till stöd för åtalet vara så stark att den tilltalades skuld är ''ställd utom rimligt tvivel''. Åklagarens bevisbörda och det höga beviskravet är grundläggande i en rättsstat. Ett annat uttryck för rättssäkerheten är att en domstol vid tvivel ska döma till den tilltalades förmån. Detta framgår av principen ''in dubio pro reo''. Av stor vikt när det gäller förberedelse till brott är också principen ''ne bis in idem'' vilken innebär att brott som den tilltalade tidigare dömts för inte på nytt får beaktas i ansvarsdelen. Det har visat sig vara särskilt frestande för domstolarna att väga in den tilltalades kriminella förflutna i fall rörande förberedelse till brott. Av rättssäkerhetsskäl är jag personligen kritisk till detta. Att bedöma en persons uppsåt är sällan enkelt oavsett vilket brott det är fråga om. Särskilda problem kan dock som jag ser det uppkomma när fråga är om förberedelse till brott eftersom man då inte ens har det fullbordade brottet och omständigheterna runt detta att finna vägledning i. Ur förberedelsebestämmelsens subjektiva rekvisit kan utläsas att ansvar för förberedelse till brott förutsätter att det planerade brottet är identifierat till sin art. Det skall alltså stå klart att förberedelsen avsåg t ex ett mord och inget annat. Däremot krävs i princip inte kännedom om en exakt brottsplan för att förberedelsebestämmelsen skall bli tillämplig. Trots att kännedom om gärningsmannens brottsplan i princip inte är nödvändig menar jag att sådan kännedom inte sällan i praktiken är en förutsättning för straffbar förberedelse. Detta eftersom det annars kan vara omöjligt att identifiera det planerade brottet vilket får till följd att det brister i det subjektiva rekvisitet. När det gäller förberedelsebrottets gränser har jag kommit fram till att dessa inte kan betecknas som klara. Min bedömning är att detta hänger samman med att vi har en allmän förberedelsebestämmelse som är tillämplig i kombination med en mängd olika straffbestämmelser. Den riktar alltså inte in sig på förberedelsegärningar som är typiska för en viss brottstyp utan beskriver bara vad som är förberedelse i allmänhet. För att åstadkomma ett i alla delar klart och tydligt avgränsat förberedelsebrott krävs enligt min mening att den allmänna bestämmelsen tas bort och ersätts med specialregleringar. Det här är emellertid knappast aktuellt då det skulle krävas alltför stora resurser och ansträngningar från lagstiftarens sida. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Källén, Maja
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Straffrätt
language
Swedish
id
1559297
date added to LUP
2010-03-08 15:55:23
date last changed
2010-03-08 15:55:23
@misc{1559297,
  abstract     = {I svensk rätt finns tre typer av kriminaliserade förstadier till brott&semic försök, förberedelse och stämpling. Försöksbrottet ligger tidsmässigt närmast det fullbordade brottet. Ansvar för försök förutsätter att gärningsmannen kan sägas ha påbörjat utförandet av brottet, d v s att han passerat den s k försökspunkten. Har försökspunkten ännu inte passerats kan ansvar för förberedelse eller stämpling bli aktuellt. Enkelt uttryckt består förberedelsebrottet i befattning med föremål medan stämplingsbrottet består i att någon träder i förbindelse med annan person. Ansvar för förberedelse eller stämpling inträder inte automatiskt så snart försökspunkten inte passerats. För att så skall ske krävs att samtliga rekvisit för antingen förberedelse eller stämpling är uppfyllda. Första gången en allmän förberedelsebestämmelse infördes i svensk lag var 1948. Syftet med bestämmelsen var att bereda samhället möjlighet att på ett tidigt stadium ingripa mot allvarlig planerad brottslighet. Förberedelsebestämmelsens utformning var i princip oförändrad från tillkomsten fram till den 1 juli 2001 då en lagändring resulterade i en ny lydelse. Såväl före lagändringen som idag återfinns den allmänna förberedelsebestämmelsen i 23 kap 2 § BrB. Före lagändringen den 1 juli 2001 omfattade förberedelsebestämmelsen två gärningstyper&semic lämnande eller mottagande av förlag eller vederlag för brott samt befattning med vissa hjälpmedel. När det gäller den förstnämnda gärningstypen så avsågs med förlag pengar eller annat av ekonomiskt värde som i förväg lämnats eller tagits emot för att täcka utgifter förbundna med förövande av ett brott. Med vederlag avsågs pengar eller annat (t ex förmåner) som i förväg lämnats eller tagits emot som lön eller arvode för utförande av ett brott. När det gäller den andra gärningsformen tog den sikte på fall där någon befattat sig med föremål som har karaktären av hjälpmedel vid brott. Det var endast den som anskaffat, förfärdigat (tillverkat), lämnat, mottagit, förvarat, fortskaffat (transporterat) eller tagit annan dylik befattning med hjälpmedel som kunde straffas för förberedelse. Annan befattning föll utanför tillämpningsområdet. De hjälpmedel som omfattades av bestämmelsen var gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel. Till ''annat sådant hjälpmedel'' räknades t ex en karta på vilken anvisningar gjorts om ett brotts utförande. För att straffansvar skulle bli aktuellt räckte det emellertid inte att en gärning omfattades av någon av de två gärningstyperna. Enligt den gamla förberedelseparagrafen skulle gärningen dessutom ha utförts med uppsåt att utföra eller främja brott, d v s fullbordat brott i gärningsmannaskap. Eventuellt uppsåt var tillräckligt. Uppsåtet behövde inte avse en viss bestämd gärning utan det räckte med uppsåt att ett brott av visst slag förr eller senare skulle komma till stånd. Vidare krävdes att faran för att brottet skulle fullbordas inte var utesluten eller ringa. Faregraden kunde t ex anses ringa om brottets fullbordan var avlägsen i tiden eller om ytterligare åtgärder krävdes från gärningsmannens sida för att brottet skulle fullbordas. Lagändringen den 1 juli 2001 föranleddes av kritik i form av att förberedelsebestämmelsen var föråldrad och därmed inte särskilt väl anpassad till det samhälle vi lever i. Modern brottslighet föll i stor utsträckning utanför bestämmelsens tillämpningsområde menade kritikerna. För att komma till rätta med problemen föreslog Straffansvarsutredningen en radikal förändring av den allmänna förberedelsebestämmelsen i SOU 1996:185. Detta förslag följdes emellertid inte av lagstiftaren som istället genomförde en förändring som till största delen bestod i en språklig modernisering av den gamla förberedelsebestämmelsen. I viss mån skedde emellertid en utvidgning av det kriminaliserade området genom att den exemplifierande uppräkningen av hjälpmedel slopades och ersattes med ''något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott''. Att det nya hjälpmedelsbegreppet inneburit en utvidgning av det kriminaliserade området står klart. Hur stor utvidgningen är i praktiken är emellertid i dagsläget något oklart. Detta eftersom lagstiftaren har överlämnat åt rättstillämpningen att avgöra vad som skall omfattas av det nya hjälpmedelsbegreppet. Klart är att de hjälpmedel som omfattades av den gamla förberedelsebestämmelsen även omfattas av den nya. Genom lagändringen fick de olika befattningstyperna en modernare utformning. Dessutom tillades befattningsformen ''sammanställa''. Tillägget innebar emellertid ingen egentlig utvidgning av det straffbelagda området. Detta eftersom ''sammanställa'' enligt praxis var en straffbar befattningsform redan före lagändringen. När det gäller den andra gärningstypen (d v s lämnande eller mottagande av förlag eller vederlag) liksom kravet på uppsåt och kravet på icke ringa fara för brottets fullbordan, har lagändringen inte medfört några förändringar annat än ett mer modernt språk. Enligt 23 kap 3 § BrB är det möjligt att träda tillbaka från ett förberedelsebrott och på så vis undgå straffansvar. En förutsättning för att ett tillbakaträdande ska medföra ansvarsfrihet är att det skett frivilligt. Blir någon åtalad för förberedelse till brott är det åklagaren som skall bevisa den tilltalades skuld och inte den tilltalade som skall bevisa att han är oskyldig. Hela bevisbördan åvilar alltså åklagaren och för att ett åtal skall leda till en fällande dom måste bevisningen till stöd för åtalet vara så stark att den tilltalades skuld är ''ställd utom rimligt tvivel''. Åklagarens bevisbörda och det höga beviskravet är grundläggande i en rättsstat. Ett annat uttryck för rättssäkerheten är att en domstol vid tvivel ska döma till den tilltalades förmån. Detta framgår av principen ''in dubio pro reo''. Av stor vikt när det gäller förberedelse till brott är också principen ''ne bis in idem'' vilken innebär att brott som den tilltalade tidigare dömts för inte på nytt får beaktas i ansvarsdelen. Det har visat sig vara särskilt frestande för domstolarna att väga in den tilltalades kriminella förflutna i fall rörande förberedelse till brott. Av rättssäkerhetsskäl är jag personligen kritisk till detta. Att bedöma en persons uppsåt är sällan enkelt oavsett vilket brott det är fråga om. Särskilda problem kan dock som jag ser det uppkomma när fråga är om förberedelse till brott eftersom man då inte ens har det fullbordade brottet och omständigheterna runt detta att finna vägledning i. Ur förberedelsebestämmelsens subjektiva rekvisit kan utläsas att ansvar för förberedelse till brott förutsätter att det planerade brottet är identifierat till sin art. Det skall alltså stå klart att förberedelsen avsåg t ex ett mord och inget annat. Däremot krävs i princip inte kännedom om en exakt brottsplan för att förberedelsebestämmelsen skall bli tillämplig. Trots att kännedom om gärningsmannens brottsplan i princip inte är nödvändig menar jag att sådan kännedom inte sällan i praktiken är en förutsättning för straffbar förberedelse. Detta eftersom det annars kan vara omöjligt att identifiera det planerade brottet vilket får till följd att det brister i det subjektiva rekvisitet. När det gäller förberedelsebrottets gränser har jag kommit fram till att dessa inte kan betecknas som klara. Min bedömning är att detta hänger samman med att vi har en allmän förberedelsebestämmelse som är tillämplig i kombination med en mängd olika straffbestämmelser. Den riktar alltså inte in sig på förberedelsegärningar som är typiska för en viss brottstyp utan beskriver bara vad som är förberedelse i allmänhet. För att åstadkomma ett i alla delar klart och tydligt avgränsat förberedelsebrott krävs enligt min mening att den allmänna bestämmelsen tas bort och ersätts med specialregleringar. Det här är emellertid knappast aktuellt då det skulle krävas alltför stora resurser och ansträngningar från lagstiftarens sida.},
  author       = {Källén, Maja},
  keyword      = {Straffrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {FÖRBEREDELSE TILL BROTT - om lagändringen den 1 juli 2001 samt frågan om det finns en klar gräns för det kriminaliserade området},
  year         = {2001},
}